Reliker
Har ägnat helgen åt att rota i det förflutna, åt att öppna den grav där barndomen slumrat och låtit dess stank omsluta mig. Nå, jag har rensat garderober hemma hos mina föräldrar, det är vad jag har gjort.
Mina föräldrar bor i ett hus med allt för stora förvaringsutrymmen långt ute i skogen. För att beskriva hur långt ute i skogen det är kan jag berätta att om man ska skicka ett sms måste man gå utomhus och hålla upp mobilen mot himlen som om man bad till högre makter att det ska lyckas. Någon dator finns inte över huvud taget.
Förutom för stora förvaringsutrymmen finns är här oändliga gräsmattor som mina, till åren komna, föräldrar inte orkar eller har lust att klippa längre och därför ska de flytta till en lägenhet i närliggande stad. Det är alltså dags att börja sålla bland allt som hittills bara stuvats in i de enorma garderober som finns i detta hus. Garderoberna är lika stora som ett studentrum och ett av dessa studentrum är fyllt med grejor som tillhör mig. Grejor från gryningen av min levnad och framåt. Jag var tvungen att luta mig mot dörrposten för att få stöd när jag insåg hur mycket grejor det faktiskt fanns där. Till saken hör att jag är ett mycket efterlängtat endabarn som fått allt hon pekat på. Bokstavligen. Och allt jag pekat på genom åren fanns samlat i denna garderob.
Kvar fanns också alla brev, varje vykort jag någonsin fått. Under min barn- och ungdom skrev man brev till varandra ungefär på samma sätt som man skickar sms nu för tiden. Åtminstone i mina kretsar gjorde man det. Jag och min klasskompis Ulle som träffade varandra varenda dag i skolan skrev också flitigt brev till varandra. När vi hade skrivit 100 brev var hade vi 100-brevsjubileum och firade med att äta pizza inne i stan. Mitt livs första pizza - en calzone. I lördags läste jag ett brev där hon uppmanar mig att skynda på med sista brevet så att vi äntligen kan fira.
Jag lyckades bara rensa bort något enstaka julkort ur den bevarade korrespondensen. Och böckerna lyckades jag inte alls att skiljas från. Böcker som alltid varit min stora passion och barn- och ungdomsböckerna som varit de starkaste läsupplevelserna! Jag kan omöjligt göra mig av med dem. Lite kallsvettig diskuterade jag med P på telefon vad vi ska ta oss till med alla böcker och han sa att naturligtvis ska jag inte slänga något jag vill ha kvar och vi skulle ju ändå köpa fler bokhyllor. Att det handlar om fem - sex proppfulla banankartonger har jag inte vågat tala om för honom ännu.
Där finns också mina egna tidiga alster. Bland annat finns en bok om "Tomen och tomens mamma". Figurerna har jag knyckt rakt av från Inger och Lasse Sandbergs berättelser om Tummen och hans mamma. Att min figur heter Tomen beror inte på att jag ville dölja min stöld. Jag kunde helt enkelt inte stava till tummen när boken skrevs.
Att mitt gamla barndomshem ska säljas bekommer mig inte så mycket. Jag vet inte om det handlar om att jag är förskräckligt känslokall eller om jag inte riktigt har förstått det ännu. Visst känns det underligt att någon annan kommer att bo i "mitt rum" men att jag skulle överta huset är inte ett alternativ. Man måste inse att man är den man är och har den tid man har, så är det.
Ännu underligare är det att tänka sig mina föräldrar i en lägenhet, de som varit skogsfolk i hela sina liv, men samtidigt tycker jag att de tar ett bra beslut. De har dessutom lyckats få lägenhet i sitt drömhus och hur ofta händer det. Min mamma ser redan fram emot att inte tänka på en massa jobb utan kan njuta av livet och pyssla med sådant hon vill pyssla med.
Det stora problemet är alltså var jag ska göra av alla mina böcker.
Mina föräldrar bor i ett hus med allt för stora förvaringsutrymmen långt ute i skogen. För att beskriva hur långt ute i skogen det är kan jag berätta att om man ska skicka ett sms måste man gå utomhus och hålla upp mobilen mot himlen som om man bad till högre makter att det ska lyckas. Någon dator finns inte över huvud taget.
Förutom för stora förvaringsutrymmen finns är här oändliga gräsmattor som mina, till åren komna, föräldrar inte orkar eller har lust att klippa längre och därför ska de flytta till en lägenhet i närliggande stad. Det är alltså dags att börja sålla bland allt som hittills bara stuvats in i de enorma garderober som finns i detta hus. Garderoberna är lika stora som ett studentrum och ett av dessa studentrum är fyllt med grejor som tillhör mig. Grejor från gryningen av min levnad och framåt. Jag var tvungen att luta mig mot dörrposten för att få stöd när jag insåg hur mycket grejor det faktiskt fanns där. Till saken hör att jag är ett mycket efterlängtat endabarn som fått allt hon pekat på. Bokstavligen. Och allt jag pekat på genom åren fanns samlat i denna garderob.
Kvar fanns också alla brev, varje vykort jag någonsin fått. Under min barn- och ungdom skrev man brev till varandra ungefär på samma sätt som man skickar sms nu för tiden. Åtminstone i mina kretsar gjorde man det. Jag och min klasskompis Ulle som träffade varandra varenda dag i skolan skrev också flitigt brev till varandra. När vi hade skrivit 100 brev var hade vi 100-brevsjubileum och firade med att äta pizza inne i stan. Mitt livs första pizza - en calzone. I lördags läste jag ett brev där hon uppmanar mig att skynda på med sista brevet så att vi äntligen kan fira.
Jag lyckades bara rensa bort något enstaka julkort ur den bevarade korrespondensen. Och böckerna lyckades jag inte alls att skiljas från. Böcker som alltid varit min stora passion och barn- och ungdomsböckerna som varit de starkaste läsupplevelserna! Jag kan omöjligt göra mig av med dem. Lite kallsvettig diskuterade jag med P på telefon vad vi ska ta oss till med alla böcker och han sa att naturligtvis ska jag inte slänga något jag vill ha kvar och vi skulle ju ändå köpa fler bokhyllor. Att det handlar om fem - sex proppfulla banankartonger har jag inte vågat tala om för honom ännu.
Där finns också mina egna tidiga alster. Bland annat finns en bok om "Tomen och tomens mamma". Figurerna har jag knyckt rakt av från Inger och Lasse Sandbergs berättelser om Tummen och hans mamma. Att min figur heter Tomen beror inte på att jag ville dölja min stöld. Jag kunde helt enkelt inte stava till tummen när boken skrevs.
Att mitt gamla barndomshem ska säljas bekommer mig inte så mycket. Jag vet inte om det handlar om att jag är förskräckligt känslokall eller om jag inte riktigt har förstått det ännu. Visst känns det underligt att någon annan kommer att bo i "mitt rum" men att jag skulle överta huset är inte ett alternativ. Man måste inse att man är den man är och har den tid man har, så är det.
Ännu underligare är det att tänka sig mina föräldrar i en lägenhet, de som varit skogsfolk i hela sina liv, men samtidigt tycker jag att de tar ett bra beslut. De har dessutom lyckats få lägenhet i sitt drömhus och hur ofta händer det. Min mamma ser redan fram emot att inte tänka på en massa jobb utan kan njuta av livet och pyssla med sådant hon vill pyssla med.
Det stora problemet är alltså var jag ska göra av alla mina böcker.
Kommentarer
Jag gläds åt att dina föräldrar har tagit det här beslutet att flytta till sin "drömlägenhet" innan det blir "för sent". Det kommer att kännas jättebra både för dig och dom även om ni kommer att sakna "huset i skogen". Pappa som själv tog beslutet att flytta, trivs som fisken i vattnet och en tyngd har lyfts från mina axlar. Han har det bra och jag behöver inte jämnt ha dåligt samvete. Kram!