Jag har aldrig legat med främmande "negrer"

Efter att ha sprungit runt som en skållad iller den första arbetslösa veckan för att hinna med allt det här som jag har föresatt mig att hinna med nu när jag inte har ett jobb att gå till, dråsade jag helt enkelt ihop i helgen och gjorde ingenting. Större delen av lördagen sov jag och sedan har jag läst och läst. Nu anser jag visserligen inte att läsa är att göra ingenting, tvärtom, men någon skållad iller har jag inte varit.

Jag läser Birgitta Stenbergs självbiografiska Kärlek i Europa och inser att jag till fullo har förspilt mitt liv. Nja det är kanske att ta i, men jag inser vilken mes jag är när det kommer till det här med skrivandet. Inte har jag liftat ensam genom Europa och legat med vilt främmande "negrer" som jag plockat upp på gatan bara för att kunna beskriva det. Inte kommer jag att göra det heller (om inte något mycket världsomvälvande drabbar mig). Bourgogneboken, om den någonsin blir färdig, kommer inte att ha mycket gemensamt med Kärlek i Europa och rent litterärt kanske det är något att beklaga.

Kanske stämmer det som Alain de Botton sa i artikeln i Vi läser att vi arbetar för att slippa fundera över de stora frågorna i livet, för de stora frågorna tränger sig på på ett ... ett... påträngande vis. Vad gör jag? Varför gör jag det här? Vad vill jag? Och hur kommer jag dit? Och kanske framför allt: Kan jag inte bara få vara i fred en stund?