Deutschland über alles!

Då är vi enligt gammal god tradition (det är åtminstone tredje året i rad) på plats i Lübeck för nyårsfirande. Nyår är årets viktigaste högtid, enligt mitt förmenande. Jag upplever en slags fågel Fenix födelse varje nyår. Varje Nyårsdag är jag ny, ett nytt vitt blad ligger framför mig och om igen har jag alla möjligheter som finns i hela världen. Jag hör inte till dem som summerar vid årskiftet jag blickar framåt och inbillar mig att detta nya år kommer jag att lämna alla i stå gångna tankemönster och gamla käpphästar åt sitt öde och vara fri och ren i tanken. Jag avlägger mängder av nyårslöften och sätter upp storstilade föresatser för nästa år. Naturligtvis tar det en knapp vecka att trilla in i de gamla vanorna igen, det vet jag men det hjälper inte. Återigen sitter jag här och tindrar hoppfullt med ögonen.

Den här känslan förstärks av att vara på resa, eftersom jag alltid tror att jag, inte direkt ska bli en "ny" människa varje gång jag är ute och reser, men en bättre. Nu är det alltså både nyår och resa så ni kan ju föreställa er vilket euforiskt och dunderladdat tillstånd jag befinner mig i just nu.

Att komma till Lübeck är lite som att komma till Bourgogne: som att komma hem. Jag har ännu inte laddat upp mig till så maniska höjder att jag avlagt något löfte om att skriva någon Lübecksbok ännu det räcker med den bok jag håller på med. Men det är ju två dagar kvar av det här året, så man vet ju aldrig.

Att komma till Lübeck i år kändes extra underbart eftersom vi kom en dag försent. Dagen vi skulle resa var det is på banan och flyget blev inställt. Vi blev tvungna att övernatta på flygplatsens hotell som gjorde sig oförglömligt eftersom det kostade 50 kr att skriva ut de nya boardningpassen på hotellets datorn. 50 kronor styck. Ett boardingpass är ett papper med lite bläck på. Och det var bara för att vi var gäster på hotellet som vi fick det till detta facila pris, hade vi inte varit det, hade det kostat 150 kronor. Styck. Jag upprepar: Ett boardingpass är ett papper med lite bläck på. Jag har köpt vackra böcker från förra sekelskiftet med förgyllda reliefer eller vad det heter, på pärmen, för mindre än 150 kronor (det är i och för sig också skandal).

När vi kom upp till vårt fyrkantiga lilla rum i kalla blå färger, muttrade jag att jag inte skulle förlåta detta hotell sin småsnålhet om så den räkmacka jag tänkte lägga ut hutlösa pengar på senare på kvällen skulle vara höljd med kilovis av färska räkor och frukosten morgonen därpå skulle innehålla 15 sorters sill (jag gillar sill i hotellfrukostar). Räkmackan var vattnig och smått otäck, frukosten var mycket pliktskyldig. Dessutom fick vi inte ha kvar rummet längre som vi blivit lovade på kvällen innan utan var tvungna att sitta och häcka i lobbyn hela eftermiddagen.

Så när vi till slut kom fram till Lübeck och upp på vårt varma gul/orange/röda rum (riktiga soldansarfärger) med sin mysiga röda soffa, vattenkokare med olika teer och kaffe, mörkbruna bjälkar i taket brast jag ut i långa tirader av lovsånger över detta gemytlighetens land Tyskland. Jag fortsatte att lovsjunga hela vägen ut till rådhustorget och julmarknaden där vi drack glüwein och åt kartoffelpuffer och drack ännu mera glüwein och jag blev på ännu godare humör.

Det är visserligen inte 15 sorters sill i frukosten här heller. Bara sex och rökt lax och annan rökt fisk, fyra sorters honung och nio sorters marmelad, fyra olika korvar, parmaskinka och annan skinka, fetaostfyllda paprikor och inlagd kronärtskocka, oändliga sorters bröd, fem sorters flingor, frikadeller i lag och frikadeller utan lag, yoghurt och fil, hallon, fruktsallad, persikor i sockerlag, mosarella och tomater i olivolja, gurka, plommon i sockerlag, körsbär, kex och kakor och en massa saker som jag inte vet vad det är och en massa saker som jag glömt. Och kaffe en hel termos full bara för mig. Så går det till i Tyskland, är det konstigt att man blir manisk?