Oh helga natt!
Kanske har det med julsångerna att göra, att jag har lite svårt att komma i stämning. Bristen på dem menar jag. Jag har sjungit mycket i kör i mina dagar, innan jag pratade sönder rösten i tjänsten och helt enkelt tappade sångglädjen (gud, så hemskt när jag tänker på det) och jul är ju körsångarnas högsäsong.
I tonåren sjöng jag i en kör som i lussetider backade upp stadens luciakandidater och hela luciahelgen åkte vi runt på turné och sjöng halsarna hesa på äldre- och gruppboenden. Gud, vad roligt det var. Ibland kunde det vara lite tungt eftersom många var gamla och sjuka men det kändes verkligen att vi var uppskattade när vi kom. Särskilt på ett gruppboende. Klang och jubel mötte oss där när vi skred in. Filmkamror surrade och stillbildsblixtar blixtrade. Applådåskorna skakade byggnaden när vi skred ut. På det gruppboendet var vi Madonna i en halvtimme. Snacka om julstämning.
Som körsångare blev man bekvämt inlotsad i julstämningen genom att vi började öva i mitten av oktober ungefär. Sedan var det ju ett flertal konserter omkring jul, före och efter. Jag levde liksom lite längre i det här med jul på den här tiden. Nu blir det mera: "Oj, det är söndag, vi kanske ska tända det där adventsljuset också." Man kan ju verkligen fråga sig vad är vi håller på med. Hur lever vi egentligen? Eller jag....
Sedan har jag väl aldrig varit någon storhelgs-människa, egentligen, eftersom jag tycker att allt är så tyngt av måsten och att det ska vara på ett visst sätt bara för att det ska vara på ett visst sätt. Det är en dödssynd att inte vara glad på julafton.
Men man kan ju göra ett försök att bryta sig ur normerna och ta vara på guldkornen. Lugna ned sig lite och ta sig tid att njuta av ljusen och dofterna. Och musiken. Så jag bränner av några riktigt tunga bitar här för att det verkligen ska kännas att det är advent. Är man så avtrubbad som jag måste man ta till det tunga artilleriet. Ni mer känslosamma kan ju lyssna och njuta ändå.
I tonåren sjöng jag i en kör som i lussetider backade upp stadens luciakandidater och hela luciahelgen åkte vi runt på turné och sjöng halsarna hesa på äldre- och gruppboenden. Gud, vad roligt det var. Ibland kunde det vara lite tungt eftersom många var gamla och sjuka men det kändes verkligen att vi var uppskattade när vi kom. Särskilt på ett gruppboende. Klang och jubel mötte oss där när vi skred in. Filmkamror surrade och stillbildsblixtar blixtrade. Applådåskorna skakade byggnaden när vi skred ut. På det gruppboendet var vi Madonna i en halvtimme. Snacka om julstämning.
Som körsångare blev man bekvämt inlotsad i julstämningen genom att vi började öva i mitten av oktober ungefär. Sedan var det ju ett flertal konserter omkring jul, före och efter. Jag levde liksom lite längre i det här med jul på den här tiden. Nu blir det mera: "Oj, det är söndag, vi kanske ska tända det där adventsljuset också." Man kan ju verkligen fråga sig vad är vi håller på med. Hur lever vi egentligen? Eller jag....
Sedan har jag väl aldrig varit någon storhelgs-människa, egentligen, eftersom jag tycker att allt är så tyngt av måsten och att det ska vara på ett visst sätt bara för att det ska vara på ett visst sätt. Det är en dödssynd att inte vara glad på julafton.
Men man kan ju göra ett försök att bryta sig ur normerna och ta vara på guldkornen. Lugna ned sig lite och ta sig tid att njuta av ljusen och dofterna. Och musiken. Så jag bränner av några riktigt tunga bitar här för att det verkligen ska kännas att det är advent. Är man så avtrubbad som jag måste man ta till det tunga artilleriet. Ni mer känslosamma kan ju lyssna och njuta ändå.
Kommentarer