Lucka 15: Pussmunstelefonen

Nostalgikalendern

Vi skaffade inte knapptelefon förrän min pappa fyllde 50. Det var 1986 och den var blå.
På TV hade jag sett tonåringar som pratade i telefoner i form av röda läppar, som en pussmun. Jämfört med den var ju vår nya knapptelefon ganska beige, fast den var blå.

De här tonåringarna på TV hade den här telefonen på sina rum; de hade egna telefoner. Det fenomenet hade jag också läst om i flera ungdomsböcker.
En egen telefon. En sådan ville jag också ha. Gärna i formen av en pussmun.

Efter mycket tjat sattes en förlängningssladd i den gamla telefonen med nummerskiva. Den hade fått flytta upp till övre hallen och stod på ett bord utanför mitt rum. Nu kunde jag flytta med mig den in i mitt rum när jag skulle ringa. Det tyckte mina föräldrar var lika bra. Det tyckte inte jag.
   Dessutom hade den nummerskiva, som sagt, och var beige.

1994 flyttade jag hemifrån. Då var knapptelefonen standard och jag var teknikfientlig. Jag tog med mig min gamla beige, nummerskivetelefon till min nya lägenhet. Den var ju ascool. Nästan lika cool som en pussmuntelefon.