Lucka 22: Dagbok med lås

Nostalgikalendern

Man skrev så mycket på den här tiden. Ja, åtminstone vissa av oss. Jag antar att det fanns de som aldrig skrev ett ord mer än de behövde för skolan men jag och mina kompisar skrev hela tiden.
När vi inte skrev brev gjorde vi egna tidningar där vi klippte bilder ur gamla skvallertidningar och skrev egna skvallerhistorier. Och vi skrev dagbok.
   Det fanns lika många olika typer av dagböcker som det fanns brevpapper att välja mellan och de hade lite samma mönster: hästhuvuden, ballonger, hjärtan, sirliga blommor.... Jag hade alla typer. Ofta med lås, även om det inte var mycket till lås och även om det inte fanns någon som skulle bry sig om att låsa upp det. På en dagbok hade jag skrivit "Hands off!" och "Privat!" som om någon som kunde tänka sig att tjuvläsa en dagbok skulle låta sig avskräckas av detta.

Min bästis L skrev karaktärsfast dagbok varje dag. Själv var jag en mer orolig dagboksskribent. Jag skrev några dagar, sedan blev det ett glapp. Jag blev missnöjd med att jag inte skrivit, att det blev luckor,  jag blev missnöjd med det jag hade skrivit, det lät fånigt,  jag rev ut sidor, köpte en ny dagbok och började om från början, missade dagar, blev missnöjd osv.
   När jag läser de bevarade resterna av mitt dagboksskrivande förstår jag varför jag inte var nöjd. Det är det där med att hitta sin "egen röst" som det pratas om på skrivarkurser, att vara sann i sitt skrivande. När jag läser mina dagböcker hör jag inte mig själv över huvud taget. Däremot hör jag tydligt den av mina kompisar som jag umgicks med mest just då. Om jag till exempel bodde över hos någon några dagar på jullovet är de dagarna omskrivna med hennes röst men med en överdriven tvist.

På senare år skriver jag en slags dagbok, så till vida att jag skriver ner dagens händelser i en kalender. Det är inte mycket till egen röst i de korta telegramartade raderna heller men jag skriver ner dem karaktärsfast varje dag. Rösten sparar jag till bloggen.