Om allt som är försent
Kanske inte allt, men det var en sådan dag, eller kväll. Det var en mörk och regnig novemberonsdag. Vi hade varit på konserthuset och lyssnat på kammarorkestern som kvällen till ära gästats av en 21-årig pianosolist som vunnit flera internationella priser. Jag försökte minnas vad jag gjorde när jag var 21 men insåg snart att det var lika gott att glömma. Något 21-årigt piaongeni kommer jag aldrig att bli. Det är försent för det.
Ni vi fyllde 24 konstaterade min kompis att vi nått en ålder när det började bli försent för saker. Till exempel skulle vi aldrig bli några idrottsproffs, det var vi för gamla för. För min del var nog den professionella idrottskarriären över i samma ögonblick jag föddes. Vad min kompis beträffar hade hon nog skalle till det i alla fall.
Nu har det gått 20 år till.
När vi kom hem efter konserten med piano-prodigyn satte jag mig och försökte fortsätta med korrekturläsandet av bourgogneboken men var så trött att jag somnade i min fåtölj. När jag vaknade till och konstaterade att det var dags att gå och lägga sig och försent för någon korrekturläsning kände jag mig vresig och missnöjd. Inte nog med att det är försent för en idrottskarriär, det verkar inte som om det blir någon bok klar heller någonsin. Inte om jag ska vara så här trött hela tiden. (Det var som sagt november). Jag gick och la mig och funderade bittert på allt som var försent och det som snart skulle bli det. Jag är ju trots allt hela 44 år.
Men plötsligt var ingenting försent. Inte för mig. Jag har alla möjligheter att skriva, lära mig att spela piano och ja... det där med idrottskarriären har väl som sagt aldrig riktigt varit aktuellt, eller någon större sorg för den delen. Istället för att vara sur och bitter över allt jag inte fått gjort, drabbades jag plötsligt av en stor tacksamhet. För allt det där jag har möjlighet att göra, det jag får göra varje dag, Eftersom jag fortfarande är vid liv.
Och den tacksamheten tänker jag ta med mig in i det nya decenniet.
Ni vi fyllde 24 konstaterade min kompis att vi nått en ålder när det började bli försent för saker. Till exempel skulle vi aldrig bli några idrottsproffs, det var vi för gamla för. För min del var nog den professionella idrottskarriären över i samma ögonblick jag föddes. Vad min kompis beträffar hade hon nog skalle till det i alla fall.
Nu har det gått 20 år till.
När vi kom hem efter konserten med piano-prodigyn satte jag mig och försökte fortsätta med korrekturläsandet av bourgogneboken men var så trött att jag somnade i min fåtölj. När jag vaknade till och konstaterade att det var dags att gå och lägga sig och försent för någon korrekturläsning kände jag mig vresig och missnöjd. Inte nog med att det är försent för en idrottskarriär, det verkar inte som om det blir någon bok klar heller någonsin. Inte om jag ska vara så här trött hela tiden. (Det var som sagt november). Jag gick och la mig och funderade bittert på allt som var försent och det som snart skulle bli det. Jag är ju trots allt hela 44 år.
... och om allt som inte är det
Några dagar senare fick jag höra att en gammal klasskamrat dött. Bara 44 år gammal. Det slog mig som ett hammarslag i skallen även om jag inte haft någon närmare kontakt med honom sedan vi slutat skolan och även om jag visste att han varit sjuk länge.Men plötsligt var ingenting försent. Inte för mig. Jag har alla möjligheter att skriva, lära mig att spela piano och ja... det där med idrottskarriären har väl som sagt aldrig riktigt varit aktuellt, eller någon större sorg för den delen. Istället för att vara sur och bitter över allt jag inte fått gjort, drabbades jag plötsligt av en stor tacksamhet. För allt det där jag har möjlighet att göra, det jag får göra varje dag, Eftersom jag fortfarande är vid liv.
Och den tacksamheten tänker jag ta med mig in i det nya decenniet.
Kommentarer