Otroheten - första terminen

I oktober skrev jag om otroheten. Jag skrev om hur jag istället för att låna böcker gratis på biblioteket betalade pengar till den stora affärskedjan Akademibokhandeln för att låna böcker genom deras läsecirkel. Jag känner mig skyldig eftersom jag gärna ser mig som de bortglömda böckernas beskyddare. Som den som måste låna alla bibliotekets magasinerade böcker för att de inte ska bli utrangerade. Som försvararen av doften av gammalt gulnat papper, så vill jag se mig.
Så sent som i förrförra inlägget skrev jag förtvivlat om antikvariatsdöden.
Detta att också vilja läsa lite nya böcker känns som ett svek, ett dubbelspel.

Nu har jag i alla fall hållit på i en termin, höstterminen av läsecirkeln över. Det går kanske inte att dela in det i terminer eftersom läsecirkeln sträcker sig från första september till sista augusti och alltså innehåller en hösttermin, en vårtermin och ett sommarlov. Dessutom började jag inte förrän i slutet av september. Men hur som helst, jag måste erkänna: Det har varit riktigt roligt att läsa nya böcker.

 Jag har hunnit läsa fem böcker från bokcirkeln och den enda jag inte blev så förtjust i var den första Mademoiselle Coco och kärlekens doft. 
Den utspelar sig i Frankrike 1919 och framåt, i Paris främst och bara det är ju intressant, och den handlar om hur Coco Chanel skapade, eller lät skapa, Chanel N.o 5. Men den lyfter inte riktigt.


Bokcirkeln vid världens ände älskade jag. Det må vara barnpsykologi detta att skriva böcker om böcker, eller om folk som läser böcker för att få folk som älskar böcker att läsa det, jag trillar dit som det barn jag är. Jag gillar miljön, Monas gyttriga bed- & breakfast där ett gäng udda kvinnor i övre medelåldern sparkar liv i sin gamla bokcirkel och där Madeleine Grey tar in för att söka efter svar på vad som hände hennes syster som flyttade till byn på 80-talet och sedan försvann. Hög mysfaktor, som det brukar heta, trots det tragiska försvinnandet.


En gentleman i Moskva var också en fantastisk bok som börjar 1922 med att greve Rostov döms till livstids husarrest på lyxhotellet Metropol för att ha skrivit en dikt som inte passar makthavarna. Jag funderade mycket kring hur det skulle vara att ha livstids husarrest  (i ett lyxhotell) när jag läste den här boken. Kan det finnas en befrielse i detta att valmöjligheterna är begränsade?

Klockmakarens dotter är som Maria Gripe möter Morden i  Midsomer och jag älskar ju båda. Dessutom tycker jag om när man inte får delarna av berättelsen serverade i kronologiska ordning utan får pussla själv. Det stora mystiska huset med sin stora trädgård vid ån känns också brittiskt på det där Midsomerska sättet.Kate Mortons författarskap kommer jag definitivt att utforska vidare.

Det enda som irriterar mig med Det lilla simsällskapet vid havet är att all feelgood måste heta något med "lilla" i den svenska titeln, och det kan ju inte själva boken hjälpa. Den heter för övrigt inte något med lilla i originaltiteln utan Whitstabel High Tide Swimingclub. Som det verkar vara vanligt i den här genren är huvudpersonerna ett gäng damer i övre medelåldern. Men inte bara. Att genrebestämma en berättelse som feelgood känns på något sätt så nedvärderande, som att göra den till en bagatell. Ofta handlar det ju om vänskap mellan oliksinnade människor som till att börja med inte förefaller kunna komma överens över huvud taget, hopp om livet och mänskligheten. Något som vi definitivt behöver i dessa dagar. Jag har tidigare skrivit om att jag tror på frälsningen genom feelgood.

Jag tror också att det här med litterärotrohet kan vara riktigt uppfriskande. Det gäller att balanser sinläsning dock för att det ska kännas sunt. Man ska inte glömma sin gamla kärlek. Mellan ovannämnda har jag hunnit med att slänga in en Maria Lang eller Hillman-deckare då och då och när jag nu har läst ut Bo Balderssons Statsrådet och den utsträckta handen  ska jag ge mig på Tove Dittlevsens Gift