Det goda tecknen

Vid det här laget trodde jag att jag skulle ha något att skriva om pappa och att han inte finns längre. Han har ju trots allt varit död i en och en halv vecka. Men det har varit en och en halv vecka med telefonköer och chattköer, listskrivande, begravningsbyråer och val av gravplats, oro för mamma. 

De få stunder det blivit tid över har jag dödstrött suttit och stirrat framför mig. Tom. Det där att pappa är död, jag kommer liksom inte in i det, till känslorna kring det. Jag är utelåst. Åtminstone just nu.

Men jag lyssnar på Arvo Pärt. Och hittar plötsligt den för mig tidigare ohörda Für Lennart in memoriam. Min pappa hette Lennart. 

Jag tror på de där tecknen från Makterna ibland. Faktum är att de står som spön i backen just nu. Av någon anledning handlar den diktsamling jag på måfå valde ut att köpa av nobelpristagaren Louise Glück om en faders död, till exempel. Men det finns annat också. Det är som om världsalltet talar till mig om det som hänt när jag själv är stum.

Ni får tycka att jag är galen om ni vill, men något finns det omkring oss. Något som tar hand om oss, talar till oss genom musik, diktrader, radioprogram, blomknoppar eller andra tecken. Något som ger oss Arvo Pärt när vi som bäst behöver det. 

Jag tror på de goda tecknen

De fina vinkarna om att vi är

i goda händer

Jag tror på de goda tecknen 

att vi hänger trygga i deras krokar 

över den mörka avgrunden