Ett Bröderna Djup - ögonblick

Nu tror jag inte att pappa själv hade gillat Arvo Pärt  nämnvärt. Hans favoritlåt var Amazing grace i alla tappningar och den spelade vi på hans begravning idag. Två gånger. 

Av någon anledning fick jag lägga band på mig för att inte börja sjunga med för full hals. Det var inte ett sådant avsnitt där det skulle sjungas och det är lite svårt att komma undan med att man har ett solo om man bara kan den första frasen. Men på sin fars begravning kan man väl vara ursäktad för både det ena och det andra, förvisso. 

Det var vackert på begravningen. Men det är så mycket med det här med döden som är svårt att ta in. Den är så konstig. Plötsligt har allt som gör en människa till en människa gått någon annanstans. Lämnat sin behållare kroppen kvar till de sörjande att sitta vid, klappa på och tala till fast det är uppenbart att ingen är där, som om man försöker hålla kvar det som redan gått.

Nej, vi måste pigga upp oss, pappa. Nu lämnar vi Pärt och Amazing grace och högtidligheterna därhän en stund. Nu spelar vi Bröderna Djup.

Du hade en ganska varierad musiksmak: Sisel Kyrjebö och Bröderna Djup. Vi såg dem live en gång, en midsommar i Åmmeberg, kommer du ihåg det? Bröderna Djup alltså. Inte Sisel. Jag stod bredvid dig och du hade glitter i ögonen och pipan i mungipan. Glittret minns jag men inte pipan, om jag ska vara ärlig, men det är så otänkbart att du inte hade den så det får gå som ett minne. 

Det var ett av de där ögonblicken som vi mötte varandra, på din planhalva naturligtvis, men ett möte. Annars var det ju så mycket som vi inte förstod hos varandra. Och vi hade dåligt överseende med det vi inte förstod. Den där ilskan som sitter så långt inne hos mig att jag aldrig får tag i den när jag behöver, den kunde du trigga igång under ett telefonsamtal som varade i mindre än två minuter. 

Vem ska jag bli arg på nu?

Men så fanns de, de där ögonblicken, Bröderna Djup - ögonblicken. Och de finns alltid, vart än du tagit vägen. 

Vi ses, pappa!