Nu är jag också en av dårarna

Nu är jag också en av alla dårarna på stan. 

En gång i tiden visste man att någon som gick på stan och pratade rakt ut i luften var en galning och att det var bäst att hålla sig lite på sin kant. Vem visste vad någon som gick och pratade med osynliga människor kunde ta sig till. Numera kan man inte skilja en galning från en kärnfysiker (När jag tänker på det kanske det fanns svårigheter med det tidigare också). Det vimlar av folk som pratar i vädret på stan.

Härom dagen var det första gången jag också provade att prata i mobilen med lurar när jag gick hem. Hittills har jag hållit själva telefonen till örat när jag gått på stan och ringt. Folk har alltså kunnat se att det är i telefon jag pratat. Men nu var jag trött på att förfrysa händerna och kånka på matkassar i ena handen, en tung väska över den andra armen och samtidigt hålla en telefon mot örat och flåsa fram något begripligt till den i andra ändan.

Det var märkligt hur lätt det var att komma in i den där bubblan och gå och prata rakt ut som om de jag mötte varken hörde eller såg mig. 

En gång hade jag ett ganska långt samtal med en för mig okänd person i väntan på grön gubbe vid ett övergångsställe, innan jag fattade att det inte var mig han pratade med utan någon i lurarna. Det förklarade varför han hela tiden tittade bort när han pratade med mig. Förmodligen förstod han att jag var en galning och det gällde att hålla sig lite på sin kant i förhållande till mig. 

Men nu har jag alltså blivit galen på ett normalt sätt och smälter väl in i gatubilden.