Telefonsamtalet

 Det var under förra året, ni vet det där historiskt jävliga 2020, som jag började föreställa mig hur det skulle vara när det där samtalet från mamma skulle komma.

Samtalet om att pappa inte finns mer.

För det skulle komma, snart kanske till och med. Men inte riktigt än. Det skulle gå liiite mera tid först. Under den tiden skulle något förändras hos mig, något i hjärnan eller hjärtat skulle vrida sig rätt så att jag skulle kunna hantera det.

Som om det är så det går till: ”Nu är jag redo, far. Nu kan du dö.”

Sen kom samtalet och allt jag hade tänkt om hur det skulle vara, hur jag skulle reagera och agera nollställdes, det gällde inte. Plötsligt var jag bara i det och hanterade det, som om det där som skulle vrida sig rätt vred sig rätt i samma stund som jag svarade i telefonen. Bara för att det helt enkelt var tvunget till det.



Kommentarer

Anonym sa…
Vilket fint ljusträd. Beklagar sorgen.
skogsnuvan sa…
Man tror att man är beredd men det är man aldrig. Min mamma plågades länge av cancer men trots att hon låg i sängen som en liten trast och inte knappt kunde orka prata så fattande man det inte. Det tar tid och inget kan man göra mer än att låta tiden gå. Kram på dig.

Populära inlägg