Telefonsamtalet
Det var under förra året, ni vet det där historiskt jävliga 2020, som jag började föreställa mig hur det skulle vara när det där samtalet från mamma skulle komma.
Samtalet om att pappa inte finns mer.
För det skulle komma, snart kanske till och med. Men inte
riktigt än. Det skulle gå liiite mera tid först. Under den tiden skulle något
förändras hos mig, något i hjärnan eller hjärtat skulle vrida sig rätt så att
jag skulle kunna hantera det.
Som om det är så det går till: ”Nu är jag redo, far. Nu kan
du dö.”
Sen kom samtalet och allt jag hade tänkt om hur det skulle
vara, hur jag skulle reagera och agera nollställdes, det gällde inte. Plötsligt
var jag bara i det och hanterade det, som om det där som skulle vrida sig rätt
vred sig rätt i samma stund som jag svarade i telefonen. Bara för att det helt
enkelt var tvunget till det.
Kommentarer