Musik från den goda sidan

Första gången jag mötte Arvo Pärt(s musik) var för drygt tio år sedan på en utställning av James Nachtweys foton i konsthallen här i stan. Nachtwey har ägnat sitt liv åt att fotografera krig, svält, fattigdom, olyckor och katastrofer. Och här hängde det väggarna fulla med världens elände. Utmärglade människor som kröp fram på alla fyra för att de inte orkade gå. En trebarnsfamilj som bor mellan två järnvägsspår. Det var starkt och påträngande.

I ett bås visades en dokumentär om Nachtweys arbete och där blev vi sittande till stängningsdags den första gången vi besökte utställningen. Vi var där flera gånger. Över eller under bilderna av Nachtweys dokumentation av helvetet på jorden låg en körsång av en karaktär som jag inte hade hört tidigare och som jag bara var tvungen att ta reda på vad det var. Jag väntade genom eftertexterna för att få reda på vad det var jag hört. Det var De profundis av Arvo Pärt. 

Att i detta avgrundsdjup hitta Arvo Pärts musik. För mig är den så trösterik, så sprungen ur det goda i världen, det som vill ta hand om dig och vårda dig, låta dig vila. 

"Det finns alltid en andra sida som kämpar mot allt det dåliga." sa Nachtwey i den här intervjun i GP för något år sedan. Pärts musik kommer från den andra sidan. Och var ska man då finna den om inte intill det onda.