Att vara blå

 .. och då talar jag inte om att känna sig blå, jag talar om att vara blå. 

Jag har städat i några lådor (Tycker inte att jag gör annat än rensar i garderober, lådor och förråd ändå är de alltid proppfulla med skräp. Att jag ska ha fyllt på dem igen kan jag inte minnas.) och hittat teamrapporten efter en extended Disc. Ja, det vill säga ett sådant där personlighetstest där man kommer fram till vilken färg man är. 

Jag är blå. Med ett stänk av grönt. Det innebär bland annat att jag ger ära och makt åt andra men jag reagerar långsamt. Jag är så lugn att man har känt sig tvungen att skriva det ordet två gånger i sammanfattningen. När man kommunicerar med mig ska man inte låta mig bestämma tempot och definitivt inte gå in på sidospår. 

Uppriktigt sagt vet jag inte om det finns något värde i den här typen av tester. Mer än att min chef får veta att han ska hålla sig till ämnet när han pratar med mig. Jag tror snarare att det kan vara direkt skadligt att lägga allt för stor vikt vid dem. Man kan lätt får för sig att man bara kan hålla sig inom sin blåa box och då begränsar man sig själv. För sanningen är ju den att om man bara anstränger sig litegrann kan man åtminstone skifta i såväl gult som rött som grönt.

Trots denna inställning lägger jag tillbaka teamrapporten i sin låda. Det kan komma stunder i livet då man behöver läsa sig till vem man är. 

Nu spelar vi Miles Davis Blue in green.