Söndagsföljetongen Del 5
Förra söndagen hände det äntligen. Vårt berättarjag blev äntligen upptagen i Besättningens krets!
Här kan ni läsa tidigare avsnitt.
Kapten Del 5
Sedan låg jag i min solstol mellan Kay, som
var klädd i något som liknar en orangefärgad jättegardin, och Claire som
pratade i mun på varandra på en närmast obegriplig brittiska. Men så mycket
förstod jag att de brukade åka hit tre veckor varje år. Detta var nämligen det
bästa hotellet i hela Grekland. De talade som om de verkligen hade provat alla.
Jag förstod också att de älskade all inclusive.
”The
dinner bufé is absolutly lovely, dear. You should try it next time.”
Jag försökte föreställa mig Kapten därinne:
helt klädd i vitt, med skjortan uppknäppt djupt i halsen, blottande det vita
håret på bröstet och Erasmus. Jag försökte se honom cirklande kring buffébordet
med en tallrik handen. Det gick, med
viss svårighet, att föreställa sig, men när jag kom till ansiktet var det
stopp. Det var inte rimligt att tro att Kapten skulle sitta vid de vita dukarna
i all inclusive-matsalen med de pilotbågade på näsan men jag kunde inte
föreställa mig honom utan dem. De satt helt enkelt där de satt, bergfast på hans
näsa.
--------
”Tänk om han inte
minns mig!”
Det var när jag packat diskmaskinen full och precis tryckt
igång den som det slog mig.
”Tänk om han inte minns mig. Tänk om han inte
minns mitt namn.”
Vi hade varit
hemma i fyra veckor och allt var som vanligt igen men ingenting var som det
skulle. Man lever inte så länge på en charterresa som man tror att man ska göra
medan den pågår. Medan den pågår tror man att den ska förändra allting men när
man kommer hem är allting som om ingenting har hänt, och den enda som tyckte
att det var förfärligt var jag. Mitt resesällskap verkade anse att det var
precis som sig bör, även om han fortfarande var sur för att jag hellre spelade
kort med Besättningen än låg i en solstol bredvid honom längst bort i ett hörn
bakom en palm.
Nej, det gick inte att leva kvar i den där
charterkänslan här hemma, så som jag hade tänkt. Det var något med ljuset som var
fel, det var gråare på något vis, mer tryckande. Det var ett ljus som låg som
ett ok på axlarna. På charterresan var ljuset guldigt och lätt och öppnade upp
rymd omkring mig.
Jag undrade om ljuset
är lika grått i England.
Jag försökte föreställa mig Kapten i det där
tunga, gråa ljuset, på väg till jobbet med cykelhjälm på huvudet och portföljen
på pakethållaren, klädd i badbyxor och polaroidglasögon.
Men för varje gång jag försökte placera
honom i det där andra, tunga ljuset var det som om han bleknade, något som
kändes orimligt när det gällde Kapten men tydligen var möjligt ändå. Det var
som jag långsamt förlorade honom. Han bleknade för mig och om han bleknade för
mig, vad vore jag då för honom nu. Skulle han ens känna igen mig om vi
plötsligt möttes på en gata i det tunga ljuset.
”Tänk om han inte minns mig!”
Det var när jag
packat diskmaskinen full och precis tryckt igång den som det slog mig och fick
mig att tappa luften för en sekund, jag tog tungt stöd mot diskbänken.
Oh, Captain my Captain! En enda gång hörde
jag dig säga mitt namn.
Kommentarer