Söndagsföljetongen Del 6

Förra söndagen fantiserade berättarjaget om hur Kapten såg ut när han åt i all inclusive-matsalen. Sen gjorde vi en framåtblick där berättarjaget har kommit hem från sin resa och oroar sig att Kapten ska ha glömt bort henne, glömt bort vad hon heter. Men en gång ropade han hennes namn

Här kan ni läsa tidigare delar 

 Kapten Del 6

Jag stod i minimarketen en tvärgata bort från Grand hotell och snurrade förstrött på en vykortsvinda.  Mitt resesällskap hade ätit en dålig räka från skaldjursfatet vid hade beställt i New Market kvällen innan och låg kvar på hotellrummet och mådde illa. Jag var ute för att köpa hem mer vatten åt honom, och chips för saltet.  Dessutom började det väl bli dags för de där jäkla vykorten om man nu skulle skicka några sådana.  Att fylla den där lilla fyrkantiga, vita rutan på baksidan av någon turistattraktion med text gör mig alltid fullständigt paralyserad. Jag vet inte själv varför, det är ju ingen som förväntar sig några stora litterära mästerverk på vykort. Däremot har jag flera i bekantskapskretsen som förväntar sig att få ett vykort och nu började det alltså att bli dags att uppfylla dessa förväntningar.  Men besvärligt var det alltså. Det första problemet är att välja motiv på korten.  Det liknade alla varandra. Antingen var det bilder från Mandrakihamnen och hjortstatyerna eller också var det stormästarnas palats upplyst i mörker eller i dagsljus. Inte för att det är någon som bryr sig om motivet heller men vykort fick mig nu en gång att gå i baklås ordentligt och jag var inne på tredje varvet på kortvindan och började känna mig smått desperat när jag plötsligt fick se Kapten gå förbi ute på gatan.

   Det var första gången jag såg honom någon annanstans än vid Grand hotels pool. Det var första gången jag såg honom utan någon i Besättningen. Men han var sig lik. Han var klädd i sina svarta shorts, överkroppen bar och brunbränd, skägget var grått som vanligt, han hade den blå kepsen på huvudet och de pilotbågade solglasögonen. Det var som det skulle.

   Utan att tänka på det lämnade jag vykortsvindan, minimarketen och alla tankar på vatten och salta chips till mitt sjuka resesällskap och följde efter Kapten.

   Jag höll mig på ungefär 10 meters avstånd från honom på den trasiga trottoaren utan att riktigt veta varför jag inte gav mig till känna.  Hela tiden fick jag väja för mötande turister med stora badväskor eller för hålen runt träden som var planterade längs trottoaren. På den här gatan var det plataner med kamouflagemönstrad bark. Kapten höll god fart, som om han visste vart han skulle och hade ett ärende.  Vid en tvärgata svängde han till vänster utan att slå av på takten.  Där låg en fläckig hund utsträckt över trottoaren utan att göra en min av att vilja flytta sig när Kapten kom. Kapten böjde sig ned och klappade den och sa någonting till den som jag inte kunde uppfatta, innan han gick ut i gatan och förbi den.  Själv nöjde jag mig med att bara tyst väja för den.

   Vi var snart uppe på den gata där Önskebutiken och Lucky shop låg med sina utbud av varierande krimskrams. Men det var inte utanför deras skyltfönster som Kapten stannade, till min förvåning var det utanför guldaffären.  Till min ännu större förvåning gick han också in där.

   Jag blev stående några meter bort på gatan.  Jaha, vad gjorde jag egentligen här och vad skulle jag göra nu. Vad jag borde göra var att gå tillbaka samma väg som jag kom, köpa mina vykort, vatten och chips för saltet till mitt magsjuka resesällskap, gå hem och se till att han har det han behöver och sedan sätta mig på balkongen och skriva de där jäkla vykorten, få det gjort.

   I alla händelser borde jag inte stå här och stirra efter en karl som jag egentligen inte kände och som jag faktiskt inte riktigt förstod varför jag följt efter på det här sättet.

    Nu såg jag Kaptens ansikte i skyltfönstret tillsammans med expeditens. Kapten pekade ut någonting i fönstret.  Snabbt snurrade jag ett halvt varv mot skyltfönstret på andra sidan gatan så att Kapten inte skulle få syn på mig där jag stod och stirrade. Istället låtsades jag oerhört intresserad av det som fanns i just det här skyltfönstret.

   Det dröjer ett tag innan jag blev riktigt klar över vad det var. Det visade sig vara ett sådant där spa där man sitter med fötterna i akvarier och låter små svarta fiskar äta bort förhårdnader och död hud. ”The Medical Fish” stod det på fönstret. Jag hade inte riktigt bestämt mig för om jag tyckte idén var äcklig eller inte.  ”Vi har flest fiskar i akvarierna!” stod det på en skylt.  Innanför fönstret satt människor i rader med benen i vattnet. Det blå ljuset från akvariebelysningen fick benen att se extremt vita ut. I övrigt var det mörkt inne i lokalen.

   Jag började känna mig en aning pinsam. Hur skulle jag ta mig härifrån, varför gick jag inte bara, varför kändes fötterna som fastvuxna i stenläggningen? Så hörde jag Kapten ropa mitt namn bakom mig. 

   Jag hörde Kapten ropa mitt namn.