Söndagsföljetongen Del 4

 I förra avsnittet låg berättarjaget i sin solstol och drömde om all inclusive och smidde planer för att ta sig in i Besättningens krets. 

Här kan du läsa tidigare delar. 

Kapten Del 4

    Allt gick enligt planerna. Fem centimeter från Kaptens rygg sträckte jag ut ena foten för att försiktigt toucha hans vänstra vad men jag nådde inte ända fram. Något exploderade vid min tinning. När jag återfick fattningen fräste vattnet omkring mig av en orolig Besättning. Hur det hade gått? Framför mig står Kapten med mina solglasögon i handen. De hade farit av när de grekiska pojkarnas fotboll träffade mitt huvud. De var också runt mig, förkrossade.  De hade ju inte menat. Kaptens dotter och hennes hamnsjåare till man var där. Vid solstolarna hade Kay rest sig till hälften och hennes bowlingklotpermanentade väninna är på väg ner i poolen tätt följd av Styrman.

   ”Hur gick det?”

   ”Tanklösa ungar!”

    ”Har jag inte sagt åt er?”

Det surrade omkring mig som om bollen träffat ett bålgetingbo i stället för mitt huvud. Uppståndelsen gjorde mig ännu mer vimmelkantig än bollen och så detta att plötsligt vara medelpunkten i den samling människor som jag så hett önskat tillträde till, detta att stå öga mot öga med Kapten. Jag fann mig ledd upp ur poolen som vore jag självaste Kay, av en skamsen grekisk pojke vid min ena sida, den andre gick baklänges framför oss med utbredda armar som för att vara redo att ta emot mig om jag av någon anledning skulle falla huvudstupa rakt framåt. Men det skulle inte hända för vid min andra sida gick, gode gud, Kapten själv och höll min arm med ett fast grepp med ena handen. I den andra höll han fortfarande mina billiga genomskinliga solglasögon.  De satte ner mig på en solstol mitt ibland dem.

  ”Sitt nu här och vila ett tag. Du mår väl inte illa?”

  ”Jag går och hämtar en öl åt henne.” sade Styrman och gav sig iväg mot all inclusive baren.

   ”Är det verkligen bra att hon dricker alkohol när hon har fått ett slag i huvudet?” undrade Kays väninna, som jag fick veta hette Claire.

   ”Ni tänker då bara på öl.”

Hon lutade sig bekymrat över mig och den leopardmönstrade baddräkten droppade vatten ner över ryggen på mig.

    ”Öl har väl aldrig skadat någon.” gnäggade Kapten och det var nu han sträckte handen mot mig och sa:

”Du kan kalla mig Kapten.”

  Jag sade andlöst mitt namn och såg in i en dubbeluppsättning av mitt eget svettblanka ansikte som speglades i Kaptens pilotbågade polaroidglasögon. Jag såg vettlöst glad ut. Jag var inne. Jag var verkligen inne. Det hade kunnat ske med större värdighet och på ett mindre uppseendeväckande sätt som inte gett mig den där yrseln och huvudvärken, men jag var inne. Och jag fånlog in i Kaptens ogenomträngliga solglasögon.

  Åh, här kom min man! Besättningen svärmade kring Resesällskapet som plötsligt var där och undrade vad som hänt. Han hade inte sett bollen träffa mitt huvud men uppfattat uppståndelsen och att jag, på något sätt, var inblandad. Besättningen berättade i munnen på varandra hur the bloody kids… och Kapten skickade i väg Styrman, som precis kommit tillbaka med min öl, på en ny runda till all inclusive-baren för att hämta en åt min man också.

    Så satt vi där mitt ibland dem och de presenterade sig alla med sina förnamn, alla utom Kapten som vidhöll att han var Kapten över den här skutan och slog ut med armarna som menade han hela Grand Hotell. Vi skrattade allihop utom möjligen Resesällskapet. Jag tittade inte åt hans håll.

 

Dagen därpå vinkade och hojtade Besättningen åt oss när vi steg in på poolområdet. Oh, vilken lycka! Med bestämda steg och handduken hårt klämd under armen styrde jag mot ett par stolar som mirakulöst nog fortfarande var lediga intill dem vid poolkanten. Resesällskapet högg mig i armen. Vi hade ju kommit överens om att vi skulle sitta i ett hörn, där vi inte syntes så mycket. Vi hade ju sagt det, väste han i mitt öra, men jag slet mig lös. Det såg ju ännu konstigare ut om vi gömde oss i ett hörn hela tiden. Jag trodde faktiskt att det var bättre om vi blandade oss lite med mängden ibland. Och lite sol ville jag faktiskt ha på mig under den här resan. Jag knuffade honom framför mig för att ingen skulle hinna fram till de där åtråvärda stolarna bredvid Kay och Kapten.

  ”Det var verkligen på tiden att ni kom ut i solen”, gnäggade Kapten. ”När ni gömmer er i hörnet så där tror man ju att ni har något att dölja.”  

Han garvade högt och gnisslande med pipskaftet mellan tänderna. Resesällskapet log lite stelt åt skämtet medan jag skrattade överdrivet högt.

   Sedan spelade vi kort Kapten, hamnsjåaren och jag. Resesällskapet föredrog att ägna sig åt sin Mankell. Mina händer darrade av lycka medan jag förlorade giv efter giv till Kapten.  

   ”Nu ska jag bjuda er, era loosers på en runda” gnisslade Kapten och klampade iväg till all inclusive baren. Han kom tillbaka fullastad med öl som han frikostigt delade ut bland oss. Bara Resesällskapet tackade nej. Jag borde inte heller dricka något väste han till mig. Jag borde fatta att det inte var okej att Kapten delade ut öl åt höger och vänster till folk som inte hade betalat för all inclusive. Men jag låtsades att jag inte hörde honom och höjde mitt glas tillsammans med den övriga besättningen i Kaptens skål.