Söndagsföljetongen del 3
I förra avsnittet presenterades medlemmarna i det intill poolen på Grand Hotell glammande semestersällskapet benämnt Besättningen. I skydd av en pocket-bok suktade berättarjaget efter att bli bekant med nämnda sällskap.
Här kan du läsa tidigare delar.
Kapten Del 3
”Någon gång”,
sade jag till Resesällskapet, ”någon gång ska jag också bo all inclusive.”
Det dröjde ett
tag innan Resesällskapet förstått vad jag hade sagt han var djupt försjunken i
sin Mankell-deckare men när budskapet väl gått fram tittade han på mig över
kanten på sina solglasögon, som för övrigt inte var det minsta genomskinliga. Jag
kunde ana hans förvånade ögon bakom glasen, men jag kunde inte se skymten av
mig själv med ett galet leende på läpparna, inte någon annan sort leende
heller. Detta mitt uttalande var av
sådan art att Resesällskapet ansåg att det fordrades att han lade ned Mankell
ett ögonblick och tog av sig glasögonen. Han påminde mig om det förakt jag hade
uttryckt för all inclusive när vi satt och tittade på resor hemma. Han påminde mig om att jag hade talat om att
detta att välja kvällens restaurang och sitta och bläddra i en meny var halva
nöjet med resan. Minst. Han påminde mig
om att jag så sent som i lördags muttrat föraktfullt när vi gått förbi Cactus
hotel och sett alla som satt instängda i den kvalmiga hotellmatsalen och tvingades
äta vad som för kvällen serverades.
”Dessutom tycker du att det ser löjligt ut
att gå runt med ett sådant där plastband rund handleden. Det har du sagt att du
tycker…”
Jag hade försagt
mig insåg jag. Jag tyckte ju verkligen att det såg larvigt ut med de där
armbanden och jag ville för mitt liv inte sitta i matsalen även om matsalen såg
ut som den här på Grand Hotell. Jag hade låtit den där längtan efter Kapten och
hans gäng växa sig så stor att det rann ut en liten bit av den ur mungipan.
Skit också.
”Jo, men tänk att bara gå och hämta en öl så
där.” sa jag och gjorde en lam gest mot baren där Kapten och Styrman satt
framåtlutade och viftade med sina pipor.
”Men
det är ju inte som att du får den gratis precis, ölen” sa Resesällskapet. ”Du
får allt betala för den i förskott.”
”Jo…jo.”
Sedan skrattade Resesällskapet
till och nickade mot baren.
”Nu har Kapten och Styrman överläggningar
igen. Det tar väl ut kursen för kvällens övningar.”
”Kursen till all inclusive-matsalen, då.” sa
jag för att visa att jag lagt ner diskussionen.
”Exakt.” sa Resesällskapet för att markera att
han hade vunnit den. Han satte nöjt på sig sina genomskinliga solglasögon och
slog upp sin Mankell-pocket så att det knakade i bokryggen. Jag hade kommit
undan, han anade ingenting.
Det hände trots
allt att Kapten tog sig ner i poolen. Det gladde mig att han inte var en sådan som
hoppade på huvudet i och sedan crawlade med yviga tag från en ända till en
annan medan övriga badare fick rädda sig upp på poolkanten bäst de gitte.
Kapten var inte någon stajlare på något sätt. Han var Kapten, och det var gott
nog. Att han drog till sig folk berodde bara på hans naturliga karisma. Han
klev helt lugnt ner för pooltrappan och gled sedan planlöst omkring en stund.
Det var just den stunden jag väntade på.
Min plan var att när Kapten badade nästa
gång skulle jag också göra det, jag skulle likt Kapten glida runt i vattnet och
så skulle jag stöta emot honom som av en mycket välplanerad händelse. Inte hårt
så att han skulle bli arg utan bara lite lätt så där och sedan be översvallande
om ursäkt och så, skulle jag vara ombord.
Det var bara det att idag verkade han inte
alls vara intresserad av att bada den gode Kapten. Han satt på tvärs på solstolen
och pratade med dotterns hamnsjåare med pipan lutad mot ena knät och en öl i
handen. De verkade ha det alldeles
väldigt trevligt för Kaptens gnisslande gnägg ljöd stup i ett. När Styrman kom
med en bricka fullastad med öl från all inclusive-baren tog Kapten glatt emot
ett nytt glas och jag kunde inte låta bli att sucka högt.
”Mår du inte bra?” undrade Resesällskapet
utan att lyfta blicken från Mankell.
”Det är bara lite varm.” påstod jag.
”Gå och bada då.”
”Näe… jag vill inte…”
Men så fick jag se att Kapten ställde ner det
nya ölglaset på plastbordet bredvid solstolen och pipan lade han bredvid. Han gav hamnsjåaren en uppmanande knuff på
axeln och reste sig upp. Jag satt redo rakt upp i min stol. Skulle han gå till
poolen eller skulle han gå någon annanstans? Var det nu det skulle ske? Han
dröjde lite vid Kay och den bowlingklotspermanentade väninnan och gnäggade sitt
skratt, men sen, sen. Jodå, det var poolen och jag studsade i väg på de
brännheta stenplattorna. Flipflopsen stod kvarglömda på gräset bredvid min
övergivna pocketbok. Jag hörde Resesällskapet ropa något men hade inte tid att
ta reda på vad. Detta kunde vara dagens enda chans och ingen visste hur länge
den varade, så några brännblåsor på fotsulorna… bagateller. Som en mästare i trestegshopp
närmade jag mig poolen och snubblade ned i vattnet.
Kommentarer