Söndagsföljetongen del 3

 I förra avsnittet presenterades medlemmarna i det intill poolen på Grand Hotell glammande semestersällskapet benämnt Besättningen. I skydd av en pocket-bok suktade berättarjaget efter att bli bekant med nämnda sällskap.

Här kan du läsa tidigare delar. 

Kapten Del 3

”Någon gång”, sade jag till Resesällskapet, ”någon gång ska jag också bo all inclusive.”

Det dröjde ett tag innan Resesällskapet förstått vad jag hade sagt han var djupt försjunken i sin Mankell-deckare men när budskapet väl gått fram tittade han på mig över kanten på sina solglasögon, som för övrigt inte var det minsta genomskinliga. Jag kunde ana hans förvånade ögon bakom glasen, men jag kunde inte se skymten av mig själv med ett galet leende på läpparna, inte någon annan sort leende heller.  Detta mitt uttalande var av sådan art att Resesällskapet ansåg att det fordrades att han lade ned Mankell ett ögonblick och tog av sig glasögonen. Han påminde mig om det förakt jag hade uttryckt för all inclusive när vi satt och tittade på resor hemma.  Han påminde mig om att jag hade talat om att detta att välja kvällens restaurang och sitta och bläddra i en meny var halva nöjet med resan. Minst.  Han påminde mig om att jag så sent som i lördags muttrat föraktfullt när vi gått förbi Cactus hotel och sett alla som satt instängda i den kvalmiga hotellmatsalen och tvingades äta vad som för kvällen serverades.

   ”Dessutom tycker du att det ser löjligt ut att gå runt med ett sådant där plastband rund handleden. Det har du sagt att du tycker…”

Jag hade försagt mig insåg jag. Jag tyckte ju verkligen att det såg larvigt ut med de där armbanden och jag ville för mitt liv inte sitta i matsalen även om matsalen såg ut som den här på Grand Hotell. Jag hade låtit den där längtan efter Kapten och hans gäng växa sig så stor att det rann ut en liten bit av den ur mungipan. Skit också. 

    ”Jo, men tänk att bara gå och hämta en öl så där.” sa jag och gjorde en lam gest mot baren där Kapten och Styrman satt framåtlutade och viftade med sina pipor.

    ”Men det är ju inte som att du får den gratis precis, ölen” sa Resesällskapet. ”Du får allt betala för den i förskott.”

   ”Jo…jo.”

Sedan skrattade Resesällskapet till och nickade mot baren.

  ”Nu har Kapten och Styrman överläggningar igen. Det tar väl ut kursen för kvällens övningar.”

  ”Kursen till all inclusive-matsalen, då.” sa jag för att visa att jag lagt ner diskussionen.

   ”Exakt.” sa Resesällskapet för att markera att han hade vunnit den. Han satte nöjt på sig sina genomskinliga solglasögon och slog upp sin Mankell-pocket så att det knakade i bokryggen. Jag hade kommit undan, han anade ingenting.

 

Det hände trots allt att Kapten tog sig ner i poolen. Det gladde mig att han inte var en sådan som hoppade på huvudet i och sedan crawlade med yviga tag från en ända till en annan medan övriga badare fick rädda sig upp på poolkanten bäst de gitte. Kapten var inte någon stajlare på något sätt. Han var Kapten, och det var gott nog. Att han drog till sig folk berodde bara på hans naturliga karisma. Han klev helt lugnt ner för pooltrappan och gled sedan planlöst omkring en stund. Det var just den stunden jag väntade på.

   Min plan var att när Kapten badade nästa gång skulle jag också göra det, jag skulle likt Kapten glida runt i vattnet och så skulle jag stöta emot honom som av en mycket välplanerad händelse. Inte hårt så att han skulle bli arg utan bara lite lätt så där och sedan be översvallande om ursäkt och så, skulle jag vara ombord.

  Det var bara det att idag verkade han inte alls vara intresserad av att bada den gode Kapten. Han satt på tvärs på solstolen och pratade med dotterns hamnsjåare med pipan lutad mot ena knät och en öl i handen.  De verkade ha det alldeles väldigt trevligt för Kaptens gnisslande gnägg ljöd stup i ett. När Styrman kom med en bricka fullastad med öl från all inclusive-baren tog Kapten glatt emot ett nytt glas och jag kunde inte låta bli att sucka högt.

   ”Mår du inte bra?” undrade Resesällskapet utan att lyfta blicken från Mankell.

   ”Det är bara lite varm.” påstod jag.

  ”Gå och bada då.”

  ”Näe… jag vill inte…”

 Men så fick jag se att Kapten ställde ner det nya ölglaset på plastbordet bredvid solstolen och pipan lade han bredvid.  Han gav hamnsjåaren en uppmanande knuff på axeln och reste sig upp. Jag satt redo rakt upp i min stol. Skulle han gå till poolen eller skulle han gå någon annanstans? Var det nu det skulle ske? Han dröjde lite vid Kay och den bowlingklotspermanentade väninnan och gnäggade sitt skratt, men sen, sen. Jodå, det var poolen och jag studsade i väg på de brännheta stenplattorna. Flipflopsen stod kvarglömda på gräset bredvid min övergivna pocketbok. Jag hörde Resesällskapet ropa något men hade inte tid att ta reda på vad. Detta kunde vara dagens enda chans och ingen visste hur länge den varade, så några brännblåsor på fotsulorna… bagateller. Som en mästare i trestegshopp närmade jag mig poolen och snubblade ned i vattnet.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Ser med förväntan på fortsättningen.

Populära inlägg