Framsteg på gymmet

 När jag pluggade tränade jag på Friskis & Svettis tre gånger i veckan. Tre gånger i veckan studsade jag omkring med brinnande benhinnor på Medelpass och kände mig väldigt vältränad. Jättemycket tränade jag, tyckte jag själv. Tills jag hörde några kursare prata om sin träning:

"Tränar man bara fyra gånger i veckan, då är det ju nästan ingen idé."

Numera tränar jag på gym två gånger i veckan och gör styrketräning 20 minuter hemma, baserat på ett sjukgymnastikprogram, övriga dagar. Att det är "idé" att göra detta bestäms av att jag inte har samma värk i höften och nacken som jag har om jag inte gör det. Vad några ortorektiker anser om saken bryr jag mig inte längre om. 

Jag gillar gymmet bättre än så kallade "gruppträningar". Dels för att jag inte längre har kronisk benhinneinflammation, dels för att jag inte gillar det där att folk skriker åt mig att jag ska "kämpa" och "ta i" som om jag "låg i det militära" . På gymmet kan jag plugga in en ljudbok i öronen och gå runt och pyssla i godan ro för ingen annans fromma än min egen. 

Det kan för all del gastas rätt bra på gym också. På mitt förra gym var de här så kallade PT:na nästan värst. Det var som om de ansåg att alla deras adepter var gravt hörselskadade, eller borde bli det. Heterosexuella par som tränar tillsammans är också ett gissel. Den ena parten vrålar alltid åt den andra som om hon, det är alltid mannen som vrålar, befinner sig på andra sidan stan och inte på roddmaskinen en halvmeter bort. "En gång till orkar du. Nu kör vi. Tre, två, ett..."

Det säger jag, hade P vrålat åt mig på det där sättet hade jag rest mig från roddmaskinen, gått hem, bytt lås och ställt ut en väska med hans kläder i trapphuset.

På mitt nya gym är det ganska lugnt och fredligt och någon PT har jag inte sett till. 

Dessutom gör jag stora framsteg på mitt nya gym. Jag brukar cykla på en träningscykel där man får käcka tillrop på en display. Förr, när jag ansåg mig färdig med min träning och klev av cykeln stod det alltid "Bra! Du är på rätt väg. Fortsätt!" på displayen. Numera står det "Det var det och du klarade det!" Nu är alltså både cykel och jag överens om att jag är färdig när jag är färdig. 

Som om inte detta vore nog står det också att min puls är 139 när jag trampar på som värst. Tidigare var det bara ett streck i den rutan. Så numera är jag alltså tämligen vid liv när jag tränar, från att tidigare ha varit mycket död. Är inte det ett framsteg så vet inte jag.