Då har jag varit ute och flugit igen då
Ryanair. Skavsta - Lübeck. Det går alldeles utmärkt att flyga med Ryanair, de har till och med större benuttrymme än ett normalcharterplan. Det jag inte förstår mig på är den elektroniskt blippande, stressmusiken som spelas vid ipackningen av passagerarna, dvs boardingen.
Jag behöver inte elektroniskt blippande, stressmusik när jag boardar ett plan. Jag behöver valsång och vågskvalp, sånt där som min massör spelar. Jag behöver en massör som gnider in mig med lugnande linniment. Jag behöver några valium och en stor whisky.
Det handlar inte om detta att jag ska befinna mig tusentals meter uppe i luften och är rädd för att ramla ner, åtminstone inte så mycket. Det som gör mig stressad är att jag ska befinna mig tusentalsmeter uppe i luften ihopklämd i en plåtlåda tillsammans med massor av vilt främmande människor som oupphörligt ska glappa i hatthyllorna efter sina överdimensionerade handbagage. Sådant gör mig vansinnig.
Jag är över huvudtaget inte särskilt förtjust i att använda mig av kollektiva färdmedel. Okej, jag gillar tanken, det är bättre för miljön och så vidare men jag avskyr verkligen att tränga ihop mig med andra människor på en buss i rusningstid, eller att behöva sitta och lyssna på oändliga mobilsamtal mellan tonårstjejer. Jag vet att jag låter som en riktig surkärring men det beror bara på att jag är en. I synnerhet på flyg, bussar och i tunnelbanor.
Blotta tanken att åka till Rom ger mig nervösa krypningar i benen. Detta enbart på grund av lokaltrafiken. Rom i övrigt är precis så obegripligt fantastisk som det finna anledning att förmoda.
"Romarna använder inte sin tunnelbana så mycket." Påstod en ung man med italienskt påbrå som försökte imponera på en ung dam med sina lokalkunskaper,på bussen från Ciampino flygplats in mot Rom för några år sedan.
Jag tänkte ofta på den mannen under vår romvistelse den gången. För så fort vi gick ned i tunnelbanan fanns varenda romare där nere, i samma vagn som vi, tycktes det. Varenda romare samt ett större sällskap tjoande tyskar i kilt. Att åka den romerska tunnelbanan får en thailandsflygning att framstå som rena rama chartersemestern - om ni förstår vad jag menar.
Nästa gång jag besökte Rom vägrade jag att gå ned i tunnelbanan. Jag tänkte prova med bussen istället. Då var de där också. Romarna. Det kiltklädda tyskarna hade, gudskelov, begett sig någon annan stans. Det är imponerande att det går att få in så många människor i en buss utan att den välter. Jag har inte ord nog att beskriva trängseln på dessa bussar.
Jag har inte varit i Rom sedan dess.
Just nu befinner jag mig i Lübeck, nedbäddad under filtarna i en pösig soffa och med Ps pyttelilla dator på magen. Till Lübeck flyger man på en dryg timma och allt finns inom gångavstånd, åtminstone om det är altstadt man är intresserad av, och det är bara några av många fördelar med den här staden. Återkommer med flera exempel inom kort.
Jag behöver inte elektroniskt blippande, stressmusik när jag boardar ett plan. Jag behöver valsång och vågskvalp, sånt där som min massör spelar. Jag behöver en massör som gnider in mig med lugnande linniment. Jag behöver några valium och en stor whisky.
Det handlar inte om detta att jag ska befinna mig tusentals meter uppe i luften och är rädd för att ramla ner, åtminstone inte så mycket. Det som gör mig stressad är att jag ska befinna mig tusentalsmeter uppe i luften ihopklämd i en plåtlåda tillsammans med massor av vilt främmande människor som oupphörligt ska glappa i hatthyllorna efter sina överdimensionerade handbagage. Sådant gör mig vansinnig.
Jag är över huvudtaget inte särskilt förtjust i att använda mig av kollektiva färdmedel. Okej, jag gillar tanken, det är bättre för miljön och så vidare men jag avskyr verkligen att tränga ihop mig med andra människor på en buss i rusningstid, eller att behöva sitta och lyssna på oändliga mobilsamtal mellan tonårstjejer. Jag vet att jag låter som en riktig surkärring men det beror bara på att jag är en. I synnerhet på flyg, bussar och i tunnelbanor.
Blotta tanken att åka till Rom ger mig nervösa krypningar i benen. Detta enbart på grund av lokaltrafiken. Rom i övrigt är precis så obegripligt fantastisk som det finna anledning att förmoda.
"Romarna använder inte sin tunnelbana så mycket." Påstod en ung man med italienskt påbrå som försökte imponera på en ung dam med sina lokalkunskaper,på bussen från Ciampino flygplats in mot Rom för några år sedan.
Jag tänkte ofta på den mannen under vår romvistelse den gången. För så fort vi gick ned i tunnelbanan fanns varenda romare där nere, i samma vagn som vi, tycktes det. Varenda romare samt ett större sällskap tjoande tyskar i kilt. Att åka den romerska tunnelbanan får en thailandsflygning att framstå som rena rama chartersemestern - om ni förstår vad jag menar.
Nästa gång jag besökte Rom vägrade jag att gå ned i tunnelbanan. Jag tänkte prova med bussen istället. Då var de där också. Romarna. Det kiltklädda tyskarna hade, gudskelov, begett sig någon annan stans. Det är imponerande att det går att få in så många människor i en buss utan att den välter. Jag har inte ord nog att beskriva trängseln på dessa bussar.
Jag har inte varit i Rom sedan dess.
Just nu befinner jag mig i Lübeck, nedbäddad under filtarna i en pösig soffa och med Ps pyttelilla dator på magen. Till Lübeck flyger man på en dryg timma och allt finns inom gångavstånd, åtminstone om det är altstadt man är intresserad av, och det är bara några av många fördelar med den här staden. Återkommer med flera exempel inom kort.
Kommentarer