Fyra dödsdömda präster

Det jag fastnar i, eller det som fastnar i mig, på museet i Burgkloster är historien om de fyra dödsdömda prästerna under andra världskriget.


Ute på museegården står en skulptur av Maria Magdalena, det helgon till vilket klostret är ägnat. Skulpturen har hår över hela kroppen eftersom Maria Magdalena skylde sin kropp med sitt hår efter att hennes kläder gått sönder när hon levde som eremit under sin botgörelse. Exakt vad Maria Magdalena skulle göra botgörelse för är en av alla dessa tusen ting som jag ska "läsa mera om vid tillfälle". Jag vet att hon ansågs ha varit prostituerad men jag vet inte om det är det det handlar om. Hade inte Jesus redan bortsett från den biten?

Vad tyskarna gör botgörelse för vet vi alla och medan en hårig Maria Magdalena gör botgörelse ute på gården görs denna botgörelse i form av en utställning om framstående men döda judar med lübeckskt ursprung i museets övervåning. Dessutom finns berättelsen om de fyra präster som dömdes till döden här när klostret användes som fängelse och domstol under andra världskriget.

Herman Lange

Karl-Friedrich Stellbrink

Edvard Müller

Johannes Passek

var deras namn och deras historia finns nedetecknad i en pärm som jag hängande i en för ryggen livsfarlig ställning över själva domarbordet försöker läsa. Tyvärr är allt som är nedtecknat i denna pärm nedtecknat på tyska. Jag kan inte tyska och allt som står i den tidigare omtalade svenska guiden är att att här dömdes de fyra prästerna till döden under andra världskriget, att de satt i fängelsecellerna här och väntade på sin dom. Jag har nyss varit inne och tittat i de två fängelseceller som finns bevarade och fort skyndat ut igen. Ingen människa som vill behålla sitt förnuft stannar länge i sådana utrymmen om han kan slippa.

Senare läser jag på en minnesplakett vid Marktplatz där man varit vänlig att även översätta till engelska, att de fyra prästerna halshöggs medelst giljotin klockan sex på morgonen den 10 november 1943 i Hamburg. Det står också att detta var det största ekumeniska (en av prästerna var lutheran, de övriga romersk-katolska) motståndet mot nationalsocialismen i Tyskland under denna tid.
Som om det spelar någon roll om det funnits större samlingar av motstånd. Det är alltid stort, större än störst, obegripligt, ofattbart stort när en människa, om så bara en, tycker att något är så viktigt att ta avstånd ifrån att det går över självbevarelsedriften.


Jag förvånas inte så mycket över att någon kan komma på idén att skicka sina medmänniskor till gasugnarna. Jag förvånas inte över att det dyker upp människor som stöder den idén, som ser till att den utförs, för att de tycker den är rätt eller för att de inte vågar annat. Jag förfäras men förvånas inte.
Jag förvånas mer av att de finns de som sätter sig emot detta, även om det kostar dem själva livet.

Det går väl att föreställa sig att det är lättare om man är präst: man tror på ett liv efter döden, en belöning i himlen, men jag tror ändå att när man lägger sitt huvud tillrätta på giljotinen är det inte någon större skillnad på oss, oavsett vad vi tror.


Jag blir inte av med de här fyra prästerna. De följer mig överallt. När jag står i utsiktstornet på St Petri kirche, går i gränder som härstammar från 1300-talet, klättrar i branta trappor i Holstentor och när jag äter kartoffelpuffar på julmarknaden. Jag tänker på de här fyra prästerna när jag står inne på de fula köpcentret som var under uppbyggnad när vi var här förra året och, halvlullig av all varm punch från marknaden, speglar mig i en överdimensionerad julgranskula i guldfärg.
"Så det var för detta de dog?" tänker jag, "för att en halvfulla kvinna i begynnande medelålder ska kunna stå och spegla sig i överdimensionerade julgranskulor."
"Usch!", tänker jag och vänder mig bort från julgranskulan.

Jag blir inte av med de fyra prästerna och det ska jag inte heller bli. Jag ska tänka på deras mod och umbäranden varje gång jag gnäller över mina små bekymmer och obehag som jag utsätts för -som flygresor och dåligt med sömn och stress på jobbet. Varje gång jag gnäller för något av mina välfärdsproblem ska jag tänka på

Herman Lange
Karl-Friedrich Stellbrink
Edvard Müller
Johannes Passek

på personer som ägnade sig åt något av verkligt värde och för vars skull, för att de inte ska ha dött förgäves vi alla borde ägna oss åt något annat än att gnälla och titta på Idol.

Kommentarer

Anonym sa…
Livet är mycket större än våra välfärdsproblem. Och när vi ställs inför något större än dessa problem svarar vi alla an,på det ena eller andra sättet. Jag kan inte kalla mig kristen (då hade jag nog blivit präst, till slut), men min övertygelse är att det finns något mer. Detta något transcenderar (gud vad ljuvligt med en snobbig akademisk term från mitt förflutna!) ibland vår gnälliga vardag. För oss alla, dödsdömda präster eller vanliga löntagare. Amen.

Populära inlägg