Idag har solen aldrig gått upp

Jag vaknade förbannad i morse. Sur och vresig och allmänt folkilsken.
När jag kom fram till jobbet och skulle plocka fram adventsljusstaken i fönstret vägrade den att lysa. Detta trots att alla lampor var hela när vi plockade undan den förra året.

Utanför fönstret har det hela dagen sett likadant ut som i mitt sinne - skumt och grådaskigt. Efter en mycket lång arbetsdag tänkte jag gå hem och blogga något upplyftande om poesi jag skulle bara köpa nya lampor till adventsljusstaken först.
I adventsljusstasklampaffären sträckte jag min trasig lampa mot mannen bakom disken och berättade att jag hade en litet speciel stake från USA med fyra armar. "Det är samma i alla stakar" sa mannen nonschalant och slängde åt mig en förpackning. "Åh, fan" tänkte jag, betalade och gick hem.
Hemma visade det sig att det naturligtvis inte alls var samma i alla stakdjävlar vilket fick den lilla ork jag hade kvar att explodera i ett kort och patetiskt utbrott där jag slände plånboken tvärs över köket så att kronor och ören flög i ett glittrande regn.

Problemet med sådana där utbrott är att man måste plocka upp efter sig sedan. Det är liksom något pinsamt och ynkligt med att ligga och kräla under köksbordet och leta enkronor precis efter att man varit ett rasande lejon.
Dessutom har jag lyckats att bränna upp ena ärmen på min nya tröja i ugnen. Fråga mig inte hur det gick till. Det har bara varit en sådan dag.

Så något upplyftande om poesi blir det inte idag. Det är jag inte mäktig. Det finns inte en gnutta poesi kvar i denna kroppen.