Att gå kvar och harva på ett liv, som man vet att man ändå ska bli av med...
skriver StoraB som kommentar på mitt förra inlägg.
Apropå citat.
Jag tänkte också så där en tid i livet. Jag var ganska ung när jag tänkte så, någonstans i slutet av tonåren så där. Jag tänkte att det fanns ju egentligen ingenting som spelade någon roll - man skulle ju ändå dö och ingenting av allt man kunde företa sig skulle ju bestå.
Det var ganska mycket i mitt liv som jag inte var särskilt nöjd med vid just det här tillfället, kanske var jag mest missnöjd med mig själv. Så jag låtsades att det inte spelade någon roll allt det här som jag var missnöjd med för ja... jag skulle ju ändå dö, så vad gör det om hundra år...
Så tänkte jag istället för att se till att ändra sådant som inte var bra.
Det var som om jag gick och drog till alla flödande kranar i mig själv, ut- och inflödande kranar tills jag levde i ett torrlagt vakum. Det som hände omkring mig handlade egentligen inte om mig, ingenting handlade om mig. Jag deltog inte i mitt eget liv.
Jag vet inte riktigt när det här vände, eller hur det vände, men vände gjorde det. Sedan tar det ett tag innan man får det att flöda ur kranar som varit hårt åtdragna länge, men det går.
Man är skyldig att vara delaktig i sitt eget liv. Vägra vara offer eller kolli. Vi kan inte välja allt som händer oss men vi kan välja vad vi gör av det och hur vi hanterar det. Tror jag. Jag säger inte att det är lätt men det är något att sträva efter.
Och visst vi kommer ändå att dö -åtminstone är det ytterst sannolikt-men nu lever vi! Jag tänker hålla fast i den tanken och försöka göra så mycket av nuet jag kan. Till exempel kan man ju eldklottra lite. Brinna för livet och beskriva det. Det har blivit lite dåligt med det här den senaste tiden, tyvärr. Det är väl den där jävla tiden som envisas med att gå...
Apropå citat.
Jag tänkte också så där en tid i livet. Jag var ganska ung när jag tänkte så, någonstans i slutet av tonåren så där. Jag tänkte att det fanns ju egentligen ingenting som spelade någon roll - man skulle ju ändå dö och ingenting av allt man kunde företa sig skulle ju bestå.
Det var ganska mycket i mitt liv som jag inte var särskilt nöjd med vid just det här tillfället, kanske var jag mest missnöjd med mig själv. Så jag låtsades att det inte spelade någon roll allt det här som jag var missnöjd med för ja... jag skulle ju ändå dö, så vad gör det om hundra år...
Så tänkte jag istället för att se till att ändra sådant som inte var bra.
Det var som om jag gick och drog till alla flödande kranar i mig själv, ut- och inflödande kranar tills jag levde i ett torrlagt vakum. Det som hände omkring mig handlade egentligen inte om mig, ingenting handlade om mig. Jag deltog inte i mitt eget liv.
Jag vet inte riktigt när det här vände, eller hur det vände, men vände gjorde det. Sedan tar det ett tag innan man får det att flöda ur kranar som varit hårt åtdragna länge, men det går.
Man är skyldig att vara delaktig i sitt eget liv. Vägra vara offer eller kolli. Vi kan inte välja allt som händer oss men vi kan välja vad vi gör av det och hur vi hanterar det. Tror jag. Jag säger inte att det är lätt men det är något att sträva efter.
Och visst vi kommer ändå att dö -åtminstone är det ytterst sannolikt-men nu lever vi! Jag tänker hålla fast i den tanken och försöka göra så mycket av nuet jag kan. Till exempel kan man ju eldklottra lite. Brinna för livet och beskriva det. Det har blivit lite dåligt med det här den senaste tiden, tyvärr. Det är väl den där jävla tiden som envisas med att gå...
Kommentarer