Kärringen Motvals

...flyttade in i min själ i torsdags.
Hon ser ut lite som Julia Ceasar , kärringen Motvals, och talar i samma barska, förorättade ton, om ni undrar.

Jag började min dag med att få reda på att mitt BMI låg på den övre gränsen för att äta en medicin som jag äter. Det vill säga att om jag är fetare nästa gång jag vill ha påfyllning av den här medicinen så kommer jag inte att få någon påfyllning.
"Herregud! Nu måste jag verkligen börja ta tag i det här på allvar."
Tänkte jag, åkte tillbaka till jobbet där jag raskt slevade i mig två bitar smörgåstårta till förmiddagskaffet. Till lunchen vankades Wallenbergare och till eftermiddagskaffet en stor bit tårta.
"Så, ska de tas!" skrockade Julia Ceasar någonstans i mitt huvud medan jag skrapade tårttallriken ren.
Frågan är bara vilka som ska tas på detta vis. Det är ju jag själv som lider av att jag väger för mycket, ingen annan. Mår man illa av att titta på mig kan man ju titta åt ett annat håll. Vill man fundera över om jag är gravid eller inte kan man väl få göra det.
På bilderna från jobbets julfest står jag och ser glad och gravid ut med ett stort glas vin i ena näven som en riktig kärringen Motvals. Rent provocerande ser det ut. Jag och Julia Ceasars lookalike tycker nästan att det är lite kul.

Kärringen följde i alla fall med in på bibilioteket, där jag gick in för att låna något av Sofi Oksanen och Paul Auster och kom ut med sex album med Lucky Luke. Ja, den tecknade cowboyen med en fnittrande häst som heter Jolly Jumper, just han.
Jag fick också med mig en bok om skrivande, där det stod följande att läsa om bloggandet:

- En bra blogg har ett tänk, ett mål, den används inte som kladdpapper eller anteckningsbok eller som ett försök att bli bekräftad och sedd av någon där ute.

- Skulle det du skriver om inte vara intressant i en tidning eller bok, då är det inte intressant på bloggen heller.

Och det är ju naturligtvis en åsikt. Men jag hör ändå den Julia Ceasar-liknande kärringen som tagit sin boning i mig fnysa att den som har skrivit det där nog är en riktig schajas! Inte är hon särskilt intresserad av att redogöra för varför hon tycker det heller. Hon vill bara fortsätta att klottra vidare på sitt kladdpapper och vara ifred för viktigpettrar som vill bestämma vad som är viktigt och intressant. Sådan är hon.

Vi, min motvalsa kärring och jag, lånade också en bok med Anna Greta Wides dikter och veckans dikt blir därför ännu en Wide-dikt. Och det nostalgiska klippet i min mycket sporadiska julkalender blir naturligtvis från den tecknade serien Lucky Luke. Inte särskilt intressant i vare sig böcker eller tidningar och följdaktligen inte heller här men eftersom det är jag som bestämmer här så blir det så i alla fall.