Här och nu, banne mig!

Detta hattande hit och dit, allt på en gång och ingenting.

Så sent som...jag tror det var förra helgen...läste jag ett inlägg på min bloggvän Skatans blogg om att ta en sak i taget; när man skriver så skriver man, när man läser så läser man, när man samtalar så samtalar man, osv.
Då tänkte jag att det där måste jag också ta tag i. Jag måste faktiskt också ta en sak i taget, för så här kan jag inte hålla på; hela tiden mentalt ett par steg före mig själv. Flera saker på gång på en gång och allt blir bara halvdant.
Men gjorde jag det då?

Hela gårdagen var ett enda hattande och fnattande. Jag skrev ett julkort, stoppade in disk i maskinen, slog in en julklapp, skrev ett julkort till, läste en blogg, färgade håret, slog in en annan julklapp, stoppade tvätt i maskinen (inte samma som disken), läste en annan blogg, skickade ett mail, skrev ytterligare ett julkort, bloggade ett ointressant inlägg om gamla tv-serier. Allt på samma gång kändes det som. Allt, allt och ingenting. För när man gör allt på en gång och inte en sak i taget, då blir det ju ingenting.
Åtminstone känns det så. Igår fick jag ingenting gjort. Eller en jävla massa. Jag vet inte ens själv. Känner mig splittrad.

Det är liksom inget fokus. Inte någonstans.
Jag känner mig som Jack i Ulf Lundells bok, där han står på taket till sjukhuset där han har sitt outhärdliga jobb som vaktmästare och mumlar
Här och nu
Här och nu
Här och nu
som ett mantra och en besvärjelse.
Här och nu tänker jag när jag sitter här framför datorn och anstränger mig att bara ha en flik öppen i webbläsaren åt gången.

Idag blir det ingen "lucka" med gamla tv-minnen. Bara lugnande Pärt i nuet.

Kommentarer

storabh sa…
50 miljarder människor har beräknats dött under mänsklighetens historia.Hur många däggdjur? Hur många insekter?
Vart har alla tagit vägen?
storabh sa…
Jag säger bara, Tranströmer!
Skatan sa…
Jag lever verkligen inte "som jag lär" ... men då och då försöker jag åtminstone. Och det är också "guld värt" En vacker dag kan vi sitta där ... här och nu ... kanske ... eller stå där ... här och nu .. kanske ... eller samtala, eller blogga, eller läsa ...

Det låter nästan oöverkomligt men men ... Allt lär ju gå ...

Kram!
skogsnuvan sa…
Kan du tro vad jag känner igen mig. Hit och dit och allt på en gång.
Jag kan trösta dig med att det blir bättre när du blir pensionär och inte behöver skynda dig utan kan ta det lite lugnt.
Det är stressen som gör det. Ibland kommer jag på mig med att jag skyndar mig som förut fast jag inte behöver så vanans makt är stark.
Margit sa…
Kikat in om titta lite i din blogg!!
Kram!!
MagnusJ sa…
En alternativ titel på Ulf Lundells roman "Värmen" skulle kanske kunna vara "På flykt"...

Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Lundell.
Värmen är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av Saknaden och Friheten. Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.
Delarna i trilogin är var och en väldigt omfångsrik i sidantal och kännetecknas i sin stil av stor detaljrikedom och en stor mängd, kan tyckas, oväsentlig information. Böckernas tjocklek och osovrade struktur kan därför ses som en spegling av vårt mediala informationssamhälle.
Precis som i den föregående romanen Friheten så använder Lundell två alter ego i Värmen, Poul, rockartist, och Bull, författare. Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut.
På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den ”objektiva verkligheten”.
Genom att lägga huvudpersonerna så pass nära sig själv och verkligheten så visar Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot.
Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänhet, journalister och fans som det inneburit är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin.
Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ”kändisskap” och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv.
I Värmen har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det så kallade mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av posttraumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
Poul har ett annat, mycket mer luttrat förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sådant stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den.
MagnusJ sa…
Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i Värmen och i hela trilogin. Resandet har därför fått en alltmer central roll ju längre vi kommit i romantrilogin. Det åks mycket bil. Förr rådde man människor att resa för att glömma. Man hävdade att resan minskar frestelsen att begå självmord för den bjuder på något annat istället: avfärdens lilla död; att helt och hållet uppgå i den hastiga förflyttningen innebär att försvinna i resans fest – en fest där morgonen aldrig bryter in – och detta är samma sak som en ständig upprepning av dennes yttersta dag.
Vad är det för slags resande Poul ägnar sig åt? Om man exempelvis läst före detta statssekreteraren Lars Danielssons självbiografiska bok I skuggan av makten så skriver Danielsson att han efter mediedrevet reste mellan södra Frankrike och Stockholm på samma sätt som Poul gör i romanen Värmen.
Det är alltså inte osannolikt att tro att det rör sig om ett – av media – framtvingat bilåkande; en flykt.
Som läsare slås man även av att Pouls maniska bilåkande på motorvägarna i Europa, flödet av tillryggalagda mil till formen påminner en hel del om logiken i det mediala informationsflöde som ständigt pågår på till exempel kvällstidningarnas webbsidor dygnet runt. Informationens hastighet blir viktigare än informationen själv, och människan blir apatisk; den våldsamma hastighetsökningen och mängden av information slår till sist om i sin motsats, i orörlighet. Man sitter orörlig framför datorn och ser nyheterna avlösa varandra utan att (re)agera.
Intrycket man som läsare får av Pouls kringflackande nomadliv på vägarna i Europa är paradoxalt nog att det känns helt stillastående och fyllt av leda. Poul kan – i ett avsnitt av boken – inte ens förmå sig till att parkera bilen och möta andra människor när han ”kommit fram”, utan fortsätter istället direkt resandet tillbaka igen som om själva resandet, i brist på annat, blivit målet.
Poul tycks nästan lösas upp när han sitter i bilen. Han är riktigt illa ute, vilket är ett kännetecknande drag hos alla de – framgångsrika offentliga – huvudpersoner som befolkar romantrilogin.
I trilogin kan läsaren följa medias ökade kommersialisering, genomslag och makt under en dryg tioårsperiod. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en formmässig, berättarteknisk och innehållsmässig mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.

Populära inlägg