Att veta vem man är - av godo eller av ondo?

Efter min debut för trettio böcker sedan, läser jag inte recensioner, jag läser inte intervjuer jag gett, lyssnar aldrig på mig själv i radio, tittar aldrig om jag medverkar i TV-program.
Börjar jag se mig utifrån, kan jag aldrig skriva, tala, leva mer.
Skriver Bodil Malmsten i Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Apropå de obehagliga insikter man kan få när man ser sig själv på kort. Utifrån.
Eller när man hör sig själv inspelad på band. Fast det är ju inte på band längre, men det låter lika jävligt för det. Jag ska aldrig prata mer tänker jag, men fortsätter ändå prata. Trots denna självinsikt. För vad ska man göra?
Det här med självinsikt ska ju vara så bra. Och självinsikt är väl att se sig själv utifrån?
Men om man inte klarar av att fortsätta leva om man ser sig själv utifrån vad är det då för en person man ser?
Då ska man börja "arbeta med sig själv" och sånt där. Komma ur dåliga mönster och snygga till sina skavanker.
Fast det här med rösten kan man väl inte göra så mycket åt.
Så ibland måste man väl bara stoppa huvudet i struten. För att orka leva vidare, så att säga...

Kommentarer

Linda sa…
Jag tänker såhär: Du kan aldrig någonsin se dig själv utifrån. När du tittar på bilder/hör dig själv på skiva, är det ändå ett inifrånperspektiv. Skulle du vara med om det varje dag, skulle du snart vänja dig. Jag känner likadant som du, trots att jag faktiskt gillar att höras och synas. Märkligt att jag gillar detta självplågande, eftersom jag ryser av fasa när jag ser mig själv på bild/hör min röst inspelad. Men, som sagt, man vänjer sig. Och det har ingenting med vem du är att göra. Hälsar en som tvingats idka sånglektion framför en spegel. Visserligen med guldram runt, men ändå gräsligt (trots att det är 10 år sedan). Kram!
Viktkamp sa…
Du är inte av ondo, det är jag övertygad om =)
Soldansare sa…
Tack för peppen, Viktkamp! :)

Linda: Jag lyfter numera skrot framför spegeln i samma avdelning som alla bodybuilderbiffar. Med högburet huvud! Det är bra övning.
Skatan sa…
Man vänjer sig ... jag säger som Linda ... man vänjer sig. MEN ... det är en sak att se nytagna fotografier och gamla ... Den "gamla" uppenbarelsen har man ju lämnat bakom sig.

Sedan är det nog annorlunda om ens VERK skulle recenseras, kritiseras, vändas och vridas på. Man skulle vara tvungen att formulera tankar om det, förklarande tankar som man kanske inte ens tänkt (egentligen) och så blir det fel ... Man har suttit där i TV-programmet och blivit påhoppad, överrumplad ...

Så jag förstår Bodil Malmsten ...

Du är också av godo ... precis som Bodil.

Kram!
Lisbeth sa…
De där teserna är både och. Ser man eller hör sig själv kan man lätt börja vara självkritisk i onödan. Det är ju de små detaljerna som gör jag till jag. De ska var kvar annars blir det tomt. Man kan ha god självinsikt ändå genom att vara lyhörd för hur andra reagerar i ögonkontakt och kroppsspråk i personliga möten. Lyssna direkt vad andra människor säger till en och korrigera utifrån det när man rannsakat sig själv är bra sätt.
Ha det fint
Kram
skogsnuvan sa…
Äsch självinsikt är så ofta fel. Man ser sig själv helt annorlunda än vad andra ser.
Ofta är man mer sträng och kritisk mot sig själv än vad man är mot andra. Äsch det är bara att vara den man är och prata som man gör och skriva som man vill. Det blir så bra så!!!! Du har säkert en bra röst och ingen annan än du själv tycker den är konstig. Det tycker alla som hör sin egen röst. Lugn

Populära inlägg