Hamster

Om att människan är en långsam varelse. Eller om att tiden inte är linjär utan cirkulär. 

Men kanske mest om att människan är en hamster av naturen.

I mänsklighetens begynnelse var det bra att samla på sig saker: Mat, först och främst. Bra verktyg att skaffa sig mat med, att göra kläder med för att skydda sig från kyla. Land att bruka. 

Numera behöver man inte lagra sådana saker. När maten tar slut eller när man behöver en ny mössa är det bara att gå och köpa sig det i affärerna. Men människan är en långsam varelse. Vi har inte vant oss vid det här ännu. Vi samlar i alla fall. Det är som om det ändå ger oss någon form av trygghet att omge oss med en massa prylar. Köksmaskiner, datorer, mobiler, heminredning, femton par jeans.

Men nu i dessa undergångstider finns det ju folk som börjat lägga upp lager för överlevnaden, preppa. Konserver, elddon, spritkök, tändstickor och allt vad det är. I början av pandemin hamstrade vi toalettpapper som om domedagen var nära. Man förväntar sig att vi när som helst kan vara tillbaka där vi började och kanske är det så.

Jag hör inte till prepparna men prylar har jag. Ibland känner jag att alla de där sakerna äger mig istället för jag dem. (Böcker är naturligtvis undantaget). I synnerhet känner jag så nu när jag har ägnat eftermiddagen åt att rensa i förrådet. Eller rota i förrådet, är kanske en mer adekvat benämning på mina förehavanden. Att rota i vårt förråd innebär att baxa och rycka i tunga lådor och kartonger medan man är vriden i de mest oergonomiska ställningar och det är inte särskilt bra för vare sig för humöret eller kroppen. 

Hamstrande är som sagt ett urbeteende hos människan och därför är det väl inte så konstig att en del existentiella frågor dyker upp i huvudet på en medan man håller på och baxar och bänder. "Varför i herrans namn har jag sparat på allt detta?" är en given fråga. Och så småningom "Varför började jag rota här?" Men man kommer också till en del insikter: Om jag har sparat det här för att ta fram när jag blir gammal att sitta och bli nostalgisk över, kommer jag att behöva anlita stadsbud för att plocka fram det.

Människan är inte bara en hamster, hon kan också vara en struts när hon vill. Efter några timmars kånkande och flyttande i förrådet skjuter jag in den sista lådan så långt jag kan och knäpper på hänglåset, som i alla fall håller folk med moral och utan bultsax ute, och bestämmer mig för att glömma all bråte som finns härinne, åtminstone för ett tag.