Vårdagjämningen

I dag är det vårdagjämning. 

Nyårsdagen, om man följer gamla solkalendrar eller firar persiska nyåret, Nouroz.

Enligt vissa gamla seder skulle man springa barfota runt gården just idag, lite oklart varför. 

Klart är att snart, i skymningen, ska det gå en trumslagare- benandanti gata upp och gata ned och sammankalla sina sektbröder och -systrar för i natt ska de leda de för tidigt döda i De dödas procession genom staden. Om de inte ska ut och slåss med fänkålskäppar mot häxorna för att avgöra utgången av årets skörd. Efter striden rider de hem på harar och katter, till sin kropp som ligger som död i sin säng och inte har en aning om att den är benandanti.  

Jag ska inte strida i natt, jag är inte benandanti. Det vet jag. Jag är nämligen inte född med segerhuva, vilket är ett kriterium. Inte ämnar jag springa runt bostadsrättföreningens ägor barfota heller. 

Men jag har varit ute i markerna och umgåtts med småfolket. En lämplig syssla en sådan här dag. Och jag läser Majgull Axelssons Aprilhäxan, där ramberättelsen utspelar sig under vårdagjämningen. 

Dessutom firar jag nyår. Det känns som en lämplig tid att starta på nytt just nu. När ljuset återkommer och flyttfåglarna. Marken börjar vakna. Ett visst hopp börjar spira, även om vi inte fått bukt med den här pandemin ännu. Men för min personliga del startar jag på nytt från och med idag. Jag har köpt hem tulpaner, bildat en pakt med småfolket om framtiden. Och det verkar som om både P och jag överlevde Covid. Vidskeplig som jag är har jag inte vågat skriva det tidigare, men vi hade tur och kom lindrigt undan. Mamma har fått sin första vaccinspruta. Ett visst hopp har börjat spira.

Veckans dikt är en gammal favorit av Anna Greta Wide. Hon läste den på studentkåren i Göteborg, den 7 maj 1945, när det ondaste och svartaste började vändas mot det ljusa. Ett visst hopp...

Det kommer en ström av vårluft

från fönstret som står på glänt. 

En ruvande natt har vikit, 

och dagen har återvänt.

Det är något nytt i luften. 

Det är som om något hänt. 

Det ligger en doft i luften, 

en doft som jag älskar gränslöst 

och inte på länge känt. 

/Anna Greta Wide.