När det här är över

Jag lyssnar på Katarina Hahr möter, ett P1 program som sändes den 11 januari. Hon möter Lotta Ramel som bland annat pratar om att hennes mamma dött. 

"Det var ju i april, så det är verkligen inte länge sedan" säger Katharina Hahr och jag tänker "Herregud, april! Det är ju åtta månader sedan, om man räknar från sändningsdatumet. Eoner."

Min pappa dog dagen innan det här radioprogrammet sändes, han har inte varit död i två månader ännu, men han har varit död i hundra år. Hur länge som helst. Genom kyla och de första snödropparna, semledagen och det jävla amerikanska valet. Genom 13 dagar av Covid. En livstid och mer. Evigheter. Så känns det. Men tydligen är det något som är alldeles nytt, något som pågår för fullt och inte alls börjar komma lite på distans. Naturligtvis är det så. 

"När det här är över ska jag sätta mig ner och verkligen tänka igenom allt; pappa och döden." Har jag tänkt, utan att veta riktigt vad  jag menar med det. Vad är det jag väntar på ska vara över: pandemin, arbetsdagen, vintern, livet?