Söndagsföljetongen del 2

Förra söndagen klev en onödigt nervös gäst in i lobbyn på Grand Hotell i Rhodos stad, Rhodos, Grekland. Hon minns förra gången hon var här, då hon verkligen hade skäl att vara nervös. Då låg hon i utkanten av poolområdet och iakttog ett stojande och glammande sällskap bakom sina solglasögon. Patriarken i sällskapet kallar sig själv Kapten och berättarjaget och hennes resesällskap kallar hela gänget för besättningen. 

Här kan du läsa första avsnittet.

Kapten Del 2

   Till och med mitt resesällskap hade lagt märket till dem och kommenterade dem ibland:

   ”Typiskt britter.” eller ”Det där skrattet (Han menade Kaptens gnisslande gnägg) skär verkligen genom märg och ben.”

Vad han inte lade märke till var att jag nästan helt hade slutat att läsa min tjocka pocketbok och ägnade all tid i solstolen åt att spionera på det där glada och tjoande gänget längst fram vid poolkanten. Själva låg vi längst bort i ett hörn av poolområdet bakom en palm eftersom vi hoppades att ingen skulle lägga märke till oss här och börja ställa frågor. Men jag kunde se Besättningen framme vid poolkanten utan att vrida mig i allt för i ögonen fallande ställningar. Snart lärde jag mig att känna igen dess medlemmar. Där var de två grekiska tonårspojkarna som ledde Kay ner i poolen. Hur de hängde ihop med Besättningen begrep jag aldrig men att de hörde dit var klart. Där fanns en yngre kvinna som var så lik Kay, även om hon ännu inte uppnått hennes gudinnelika pondus, att hon helt enkelt måste vara hennes dotter, och således också Kaptens. Jag försökte föreställa mig hur det kunde vara att ha Kapten som far men jag kunde inte. Det verkade allt för fantastiskt. Hon föreföll hur som helst vara gift med en man som liknade en hamnsjåare och hette Paul. Detta visste jag eftersom alla skrek efter honom hela tiden och bad honom hämta olika saker.

   ”Get us a bear, Paul!”

   “Paul, where’s me towel?”

   “I’ve forgot me mobile in the room. Paul!!”

   ”Paul, Kay have lost her slippers!”

Där fanns också Kays väninna, som alltid låg i solstolen bredvid henne. Hon var en betydligt alldagligare kvinna än Kay, kort och knubbig i leopardmönstrad baddräkt och bowlingklotspermanent. Hennes man var en spinkig historia som såg ut att vilja kopiera Kapten utan större framgång. Mitt resesällskap och jag kallade honom elakt för Styrman, eftersom han så uppenbart var en Kapten-wannabee.  Hans skägg var brunt och kort i stället för långt och grått, hans keps var mer åt baseballkepshållet än Kaptens som var ljusblå i ett vävaktigt material, och hans solglasögon var heller inte lika ogenomträngliga som Kaptens. Hans pipa saknade böj och han själv saknade den pondusingivande kulmagen. Nå, det var väl inte bara magen det handlade om.

   Det är något med auktoritet. En del har det, en del har det inte. Kapten hade det. Styrman hade det inte. Men ändå, jag hade varit överlycklig över att ha hälsat på honom en gång utanför toaletterna, bara för att komma ett steg närmare Kapten själv. Bara för att få vara i utkanten av den där Besättningen. För sanningen var den att jag längtade dit och jag längtade hett. Jag ville in i det där gänget och glamma med dem. Jag ville att de skulle veta vem jag var och att de, särskilt Kapten, skulle hojta och vinka till mig när jag kom in på poolområdet på samma sätt som de hojtade och vinkade till andra som de pratat med dagen innan eller i förrgår eller innan lunchen. Jag ville mönstra på den där Besättningen helt enkelt.

   Det hade väl varit lätt ordnat. Det hade räckt med att bara gå fram och säga hej. Det var ju sådana de var i Besättningen glada och öppna, enkla att komma i kontakt med. Men jag var inte sådan. Var man som jag behövde man en plan. Och på den tredje dagen hade jag utarbetat en sådan.

 Kapten badade inte särskilt ofta. Han föredrog att ligga på en solstol med den krokiga pipan i mungipan och händerna bakom nacken, eller sitta i baren tillsammans med Styrman.  Även om mitt resesällskap och jag var en smula hånfulla i tonen när vi talade om Styrman så var det uppenbart att Kapten satte värde på honom. Ofta kunde vi se dem inne i all inclusive-baren i de orangefärgade korgmöblerna, framåtlutade med armbågarna på bordet och den ena handen stödjande pipan som hängde i mungipan, som om de smidde planer eller utbytte förtroenden.

   Vi bodde inte all inclusive och hade inte tillträde till orangefärgade korgmöblerna.