Söndagarna är följetongsdagar

Det är vår, som sagt var, och man ägnar söndagarna åt att vara ute och promenera i solen, åt att vända sina vinterglåmiga och corona-desillusionerade ansikten mot nämnda ljuskälla och lapa i sig B-vitamin och nya energier. Det är vad man ägnar söndagarna åt. Söndagarna är utomhusdagar.

Men när man har promenerat och lapat färdigt kommer man hem och sätter sig att läsa söndagens avsnitt av den nya följetongen Kapten på bloggen Eldklotter och fantiserar om tider när man kan åka till Grekland och träffa nya spännande människor igen. Söndagarna är följetongsdagar. 

Kapten Del 1

 

Jag drar in den varmfuktiga luften i lungorna i samma stund som jag stiger av bussen. Den där salta, friska doften av hav. Frihetsdoften. Till höger om entrén är den fyrkantiga sötvattenpoolen upplyst av varma lyktor. Busschauffören ställer ner min väska på asfalten och skyndar sig tillbaka in i bussen.  Jag greppar handtaget men låter ändå det äldre paret och de tre medelålders kvinnorna som halsat Jägermeister hela vägen från flygplatsen gå före mig genom dörrarna till Grand Hotel.

   Det är sig likt i lobbyn, pianobaren till höger och den stora receptionsdisken i mörk mahogny rakt fram. Till vänster skymtar jag all inclusive baren och kan inte låta bli att le. Vid receptionen försöker jägermeisterkvinnorna förstå vad de har för rumsnummer. Den vitskjortade receptionisten är oändligt artig och doftar rakvatten ändå bort till mig där jag står ett par meter från disken. Jag doftar nervös svett när jag kommer fram till honom. Den rinner i nacken på mig och pulsen dundrar i tinningarna så jag har svårt att höra vad han säger men jag ser ju att han ler. Och jag har ju faktiskt rätt att vara här. Den här gången. Jag har en bokningsbekräftelse som jag skrivit ut på papper för att inga tvivel ska råda. Ett papper som ändå fladdrar lite oroligt när jag räcker det mot den väldoftande mannen bakom disken.

   ”Oj, du ska stanna länge. Så trevligt!” hör jag honom säga bakom pulsdundret. Han godkänner mig som en gäst på hotellet och ger mig nyckelkortet och ett giftgrönt plastband att ha runt handleden, som visar att jag bor all inclusive och har rätt att äta i all inclusive-matsalen och hämta vad jag vill ha i all inclusive-baren. Jag bär det med mig som om det vore ett diamantarmband när jag beger mig bort mot hissarna där jägermeisterkvinnorna försöker förstå vilken våning de ska till. Jag väntar tålmodigt ut dem och låter dem försvinna upp till vilken våning nu kan vara fråga om, det gick inte att sluta sig till något genom att lyssna på deras diskussioner. Sedan åker jag i ensamt majestät upp i samma hiss som jag delade med Kapten den där gången.  Jag ska bo på våning tre, precis som jag påstod att jag gjorde då. Lögnen har blivit till en retroaktiv sanning. Jag ser det som ett tecken. Ett gott tecken.

 

-----

 

”Du kan kalla mig Kapten!” sa han och log brett medan han skakade min hand så att jag kände en liten muskelbristning rinna nedför axeln.  Jag sade andlöst mitt namn och såg in i en dubbeluppsättning av mitt eget svettblanka ansikte som speglades i Kaptens pilotbågade polaroidglasögon. Jag såg vettlöst glad ut.

   Vad Kapten egentligen hette fick jag aldrig veta. Ingen kallade honom för någonting annat än Kapten. Ingen i den högljudda hop som var hans och som vi kallade för Besättningen när vi talade om dem oss emellan, när de inte hörde det. Till och med Kay kallade honom för Kapten de få gånger hon över huvud taget använde något namn på honom.

 

Det var egentligen Kay jag lagt märke till först. Hon var en stor och rödhårig modergudinna med ett värdigt om än en smula otympligt sätt att röra sig.  Hon leddes till poolen av två grekiska tonårspojkar för att inte halka på det våta kaklet. Hennes fall skulle ha skakat jorden, tänkte jag där jag låg i min solstol bakom den bortersta palmen och betraktade processionen, och då var det inte på grund av hennes fysiska tyngd, utan främst hennes … ja, andliga pondus. Hade den kommit i olag hade världsalltet gjort det.

   De grekiska pojkarna betedde sig som om de banade väg för en drottning som skulle nedsänka sin majestätiska lekamen i den runda hotellpoolen.  Hon stödde sig tungt på ledstången när hon steg ner i pooltrappan medan en av de grekiska pojkarna gick baklänges framför henne och den andre gick bakom med utbredda armar, som om någon av dem skulle kunna ta emot henne om hon föll. Väl i vattnet stödde den ene hennes huvud medan hon låg avslappnad och flöt runt i vattnet. När majestätet badat färdigt anträdes färden tillbaka till solstolen enligt samma mönster fast i omvänd ordning. Jag stirrade på dem utan att skämmas bakom mina solglasögon trots att de inte alls var lika ogenomskinliga som Kaptens.

Vi blev aldrig riktigt på det klara med hur många det var som verkligen hörde till Kaptens resesällskap och vilka som bara drogs till detta bullrande, glammande, glada och vänliga gäng och bara var hang arounds. Ett oorganiserat vimmel av satelliter snurrade kring Kapten som lugnt stoppade sin krokiga pipa medan han satt bredbent på solstolen och stödde armbågarna mot knäna.  Det verkade helt enkelt vara så roligt i det där solsystemet.