Herr B Gunns jul

Den magre mannen i min roman, som tycker det är roligt att kalla sig Herr B. Gunn (Alla av hans medkaraktärer som läst rätt böcker tycker också att det är roligt att han kallar sig Herr B Gunn) är på väg hem. Han har varit inne i stan och tittat på när julbelysningen slogs på nere på Born. Han har stått där mitt i folkmassan och räknat ned tillsammans med dem precis som han har gjort i alla år. När han var barn stod han här med mamma. Hans vantklädda hand i hennes mårdskinnsbehandskade. Han hade alltid fått en ny skinnrock med pälskrage som han hade första gången kvällen då julbelysningen tändes. Det var tradition, det också. 

De senaste åren har han haft den gröna täckjackan han fått av frälsningsarmén. Den börjar bli lite sliten i muddarna, men varm är den fortfarande. Han har tappat den ena vanten så den ena handen måste han ha i fickan hela tiden. Men det har blivit en vana, det är som det är. 

Nu är han på väg hem i den julljusta natten och känner sig lyckligt. Han har alltid älskat kvällen när julbelysningen tänds. Glädjen i bröstet är den samma som när han var barn. Och ljusen nu för tiden är nästan ännu vackrare än de var då. Han nynnar brummande för sig själv där han går. 

I år kommer det dessutom bli en annorlunda jul. När Antonio kommit på sitt vanliga tisdagsbesök i förrgår hade han berättat att han, Herr B Gunn var välkommen att fira jul tillsammans med det där Sällskapet som Antonio och Esther var med i. Antonio ska hämta honom på juldagen klockan två och de ska gå dit tillsammans. Herr B Gunn har tackat ja. Det verkar vara många intressanta människor i det där sällskapet. Han ser fram emot att lära känna dem. Särskilt Olivia ser han fram emot att träffa. Antonio hade med sig en present från Sällskapet också, "en för tidig julklapp"; en alldeles ny och mycket tjock sovsäck. Den är grön, B Gunns favoritfärg.

"Det är inte något som Emanuele har hittat i någon container." hade Antonio försäkrat. B Gunn hade inte förstått vad han menade med det, men sovsäcken ligger varm och torr under plastskynket i hans tält och väntar. 

Precis när han tänker på sovsäcken möter han Den Sjungande Mannen Med Hunden. Han sjunger för full hals som han alltid gör. I natt är det den första kantaten i Bachs Juloratorium.