Stjärnfält under stjärnan

I sin pedantskötta lilla lägenhet håller Stjärnfält på att sätta upp en julstjärna i fönstret. Något annat julpynt har han inte. Stjärnan sätter han upp varje år för att folk inte ska tro att han är underlig på något sätt. Den hänger där i fönstret som ett slags alibi hela december och en bit in i januari. Inte allt för långt in i januari, så att folk inte ska tro att han är underlig på något sätt. 

Det är en grannlaga uppgift att sätta upp den och det bli allt mer grannlaga för varje år: Reda ut sladden som har ägnat året den legat undanlagd i garderoben till att slå knut på sig själv, varje gång. Kontrollera att lampan fungerar (Gör den inte det blir det ännu mera invecklat), Veckla ut det allt skörare pappret i själva stjärnan. Att sedan med dödsförakt klättra upp på en pall och hänga upp den i fönstret är det värsta av allt. Hans gamla ben skakar medan han sträcker sig upp mot kroken i överstycket. Varje år tänker han att det är så här han kommer att dö. Nedstörtad från pallen med stjärnan i hand. Men det blev inte i år heller. 

Nu har han kommit ned från pallen och kokat sig lite kaffe. Han sitter vid köksbordet och tittar på sin stjärna. För första gången tycker han att den ser lite fattig ut. 

"Kanske borde man skaffa något mer", tänker Stjärnfält. Kanske en sådan där ljusslinga som grannen tvärs över har satt upp på sin balkong. En sådan där som blinkar intensivt med fyra olika färger var tionde minut. Stjärnfält trodde först att han skulle få ett epileptiskt anfall redan den första timmen men nu tycker han att det ser riktigt festligt ut. Hela hans kök ändrar plötsligt färg i en rasande fart: gult, blått, grönt, rött, gult, blått, grönt, rött. Han kan inte minnas när han använde ordet festligt senast. Om han någonsin gjort det. 

Plötsligt hör han sång nere från gatan. O Tannenbaum. På italienska. Han går fram till fönstret och får se Den Sjungande Mannen Med Hunden svänga runt hörnet. 

"Kanske borde jag hänga ut en sådan där tomte som klättrar på en stege." funderar Stjärnfält och stryker med handen över fönsterbrädan. 

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Det kan aldrig bli för mycket julpynt tycker jag men jag har faktiskt blivit lat och har inte längre massor med girlanger i taket. Mest för att det är svårt att hänga upp dom och att dom gamla jag har börjar gå sönder och det är svårt att hitta nya. Min bror TuppOla är ännu mer julnisse än jag och har gården full med belysningar till och med på hönshuset.

Populära inlägg