Landet i fjärran och Uppochnedvändavärlden

När jag skrev om figurer härom dagen kom jag att tänka på Niklas och figuren.

Det är en barnbok från 1950 av Bengt Anderberg. Min mamma hade den boken när hon var barn och när jag var barn ärvde jag boken av henne.  

Någonstans i någon av de många lådorna i vårt belamrade källarförråd ligger boken med min mammas namn på försättsbladet, skrivet med hennes närmast pedantiskt prydliga handstil och året då hon fått boken, kanske också namnet på den hon fått den av. Jag minns inte. Och att gå ned i förrådet, klättra in över resväskor och gammal campingutrustning, tavlor, ett herbarium och min bokmärkessamling, baxa fram rätt boklåda och rota fram boken är som att kopiera Göran Kropps cykeltur tur och retur Mount Everests topp. Så boken ligger där den ligger. 

Jag lånade hem e-boken till min läsplatta istället. 

Detta kan naturligtvis inspirera till diskussioner om den förtvinande människan i dataåldern. Eller om varför jag envisas med att ha alla dessa lådor nere i källaren när det känns mer eller mindre omöjligt att närma mig något som finns i dem. 

Men jag tänkte tala om annat. Jag tänkte tala om vårt behov av att behålla magin i tillvaron, i förhållande till vårt behov av att sortera in det obegripliga i våra bristfälliga mallar för vad vi begriper. 

För med e-boken Niklas och figuren kom ett förord av Karolina Ramqvist och med förordet kom vuxenperspektivet på berättelsen. Som vuxen har man en massa svar, en massa sätt att försöka tränga in historien i den vuxna, "verkliga" världens trånga låda. Som vuxen "förstår" man hur en massa saker "egentligen" är medan man som barn bara godtar att det är som det är. Ramqvist skriver till exempel så självklart att "Jag", som berättar historien, är Niklas pappa, medan det faktiskt inte finns några hållbara belägg för det i själva historien. "Jag" känner visserligen Vaktmästarfrun mycket väl och Vaktmästarfrun är dotter till redaktör Pudelström "som precis liknade morfar", men något sådant skulle ju aldrig hålla i en rättegång. Men visst är "Jag" Niklas pappa, det förstår ju jag också.

Niklas och figuren är en slags svensk Nalle Puh-variant där Niklas kan liknas vid Christopher Robin och Figuren, en slags lövträdsvarelse (Till skillnad från hans moster, morbror och kusin som är barrskogsfigurer), är motsvarigheten till Nalle Puh. Om man så vill. Niklas utses till hundkorrespondent av hundredaktören Pudelström och tar med sig sin vän, figuren Figuren för att ta reda på, och rapportera om, vad som hänt med en hund som rymt från en hundgård. På vägen är de med om diverse äventyr bland annat i Uppochnedvändavärlden. 

När jag läser boken som vuxen "förstår" jag att det är Niklas föräldrar och morfar som vill ge Niklas en hund och skickar ut honom på en slags skattjakt efter hunden som sedan visar sig finnas hemma i trädgården där de alla bor. Skattjakten är också en bildningsresa där Niklas får lära sig att det finns olika sätt att leva och hur man vårdar vänskap, bland annat.  (Det går att loda djupare i den här historien om man har mer tid och utrymme)

En historia med flera lager är ju en bra historia men vuxenperspektivet gör världen så onödigt mycket snävare, det stänger så många möjligheter som Universum kan erbjuda. Men som vuxna blir vi lite nervösa av tanken att det finns ställen som Uppochnedvändavärlden där man sågar träd med en gås. 

När jag läste litteraturvetenskap fick vi veta att det finns en läsning av Astrid Lindgrens Mio min Mio, där man hävdar att Bo Wilhelm Olsson går in i en psykos där på sin bänk i Tegnerlunden. Det var glädjande att vi var så många som vägrade acceptera detta sätt att se på saken och bestämt hävdade att det som "verkligen" hände var just det att Bo Wilhelm flög i väg med anden till sin fader konungen i Landet i Fjärran. Och där med jämnt. 

Jag tror vi mår bättre av att låta Landet i Fjärran vara Landet i Fjärran snarare än ett utslag av psykisk ohälsa.