När det inte blir som man har tänkt sig
I denna veckas peptalk från min mentale styrketränare Olof Röhlander skriver han om hur han hade så bråttom att hitta fram till den adress i Paris där van Gogh bodde, att han höll på att missa hela stämningen det Montmartre som han forsade igenom. Olof insåg att det var viktigt att hitta kombinationen mellan mål och resa, att inte fokusera så hårt på målet att man glömmer att njuta av resan dit, eller njuta så av resan att man aldrig kommer fram. Han menade väl i livet i stort och inte bara i själva resandet men jag kom ändå att tänka på en resa jag gjort och de lärdomar jag drog av den och det tänkte jag skriva om här i mitt lilla "pep talk".
Det var den där resan till Kreta för flera år sedan, 2005 var det nog. Vi åkte ospec och blev kvar i transferbussen till allra sist. Vi åkte och vi åkte och vi åkte och det var mitt i natten och bäckmörkt omkring oss. Tills slut stannade bussen och reseledaren lotsade in oss i en hotellobby, pekade ut i svärtan och påstod att havet låg tre hundra meter i den riktningen, sedan rusade han tillbaka ut i bussen.
När vi vaknade morgonen därpå och det hade ljusnat omkring oss upptäckte vi att vi faktiskt befann oss i ett stort, nedgånget hotell... mitt ute i ingenstans. På hotellet fanns det ingen restaurang, inom synhåll fanns det ingen restaurang, ingen affär - knappt några hus över huvud taget. Som tur var ingick frukost i form av kaffe och några brödskivor. Trots detta kände vi oss lite griniga, den där första morgonen. Vad skulle det bli av det här? Visst får man vara beredd på både det ena och andra när man åker ospecificerat men här kunde vi ju inte ens få mat för dagen!
Tänk så ofta vi har pratat om den här resan efteråt! Vad mycket fantastiska minnen vi har från den här semestern längts ut på Kretas södra spets. När vi väl slutat att vara griniga över var vi hamnat frågade vi i receptionen efter närmsta supermarket och hittade den lilla byn Drapanias. Där handlade vi hos den lille dementa farbrorn som hade sin affär i ett gammalt dammigt garage sedan hans butik brunnit. Han kom inte ihåg vad varorna kostade och var tvungen att gå över till sonens bar och fråga om priset varje gång. Sonen muttrade över att pappa vägrade pensionera sig.
Vi hittade en handmålad skylt med ordet restaurang, följde pilen in olivlundarna och kom hem till en liten tant och hennes hund och fick sitta på hennes magiska veranda medan hon lagade sovlaki och serverade hemmagjord tzatziki.
Havet låg verkligen trehundra meter från hotellet och ständerna var rena, långa och folktomma. Där fanns Taverna Leonidas med den underbara personalen som inte pratade någon engelska, utan helt frankt slog sig ned vid vårt bord och härmade de djur de kunde tillaga åt oss. När paret vid bordet bredvid vårt frågade vad de hade för viner visade de stolt upp en petflaska med vitt vin och en med rött. Deras moussaka är den godaste jag någonsin ätit men det var omöjligt att förstå när den gick att beställa. Vissa dagar gick det bra. Andra dagar gapskrattade de när vi frågade efter den.
Så mat för dagen fanns det alltså, fantastisk mat.
Förutom alla matminnen pratar vi mycket om hur vi hamnade på den stora byfesten inne i Kissamos, om hotelldirektören som bjöd på kaktusfikon, låg vid poolen och rökte cigarr utan att bry sig om att hotellet höll på att förfalla, om när vi blev valda till hotellets bästa gäster av personalen den kvällen när de själva höll på att dricka upp baren och vi fick berätta för dem vad som ingår i en Gin & tonic, bland en massa annat som vi upplevde där mitt ute i ingenstans.
Kommentarer
Heja alla oförutsedda förändringar och förvandlingar och möten och gärna med lite tvång bakom så man måste gaska upp sig.
Själva resandet har inte tilltalat mig. Jag vill komma fram snabbt och sedan vara där jag tänkt.
Nu åker jag till Skåne nästa vecka för att titta på bokskogen och fruktträden och träffa sonen och se Ale Stenar för första gången.
Bilresan på 12 timmar är ju ett ont man får stå ut med för att komma fram.
Sköt om dig
kram
Men man ska inte ta ut något i förskott ... varken det ena eller andra ...
Det kan bi magiskt. Man vet aldrig.
Kram!