Lucka 4: Videovåldet

Något jag inte kände någon större skräck för, men som vuxenvärlden förfasade sig över på ett sätt som i dagens läge känns en smula förunderligt och märkligt var den fruktansvärda maskinen videobandspelaren. Hem & skola, där min mamma var aktiv, ägnat ett helt möte åt att titta på videovåld för att riktigt få grepp om ämnet. Som jag förstod det hade man kommit fram till att ondskan satt i själva apparaten, snarare än i vad man stoppade i den och tittade man på video skulle man själv bli en mycket våldsam människa. 

Trots Hem & skolas alarm stod det en sådan här helvetesmaskin i det flesta av mina kamraters vardagsrum. Att det inte fanns någon hemma hos oss förrän vi hade kommit en bra bit in på 90-talet berodde  inte på Hem & skola utan på att vi sällan var som alla andra. 

Första gången jag såg en videofilm var således hemma hos min vän Petra. Det var Jönssonligan får guldfeber. Vi skrattade så vi nästan ramlade ur deras brunspräckliga soffa. Trots detta har vi växt upp till rätt så välartade vuxna.