Nådens år

Strax innan lunch den 24 januari i år flög sju sidensvansar in i en husvägg mitt i centrum i vår stad. De föll döda ner på trottoaren mitt bland gångare och cyklister. 

I ett blogginlägg dagen efter frågade jag mig om detta var ett dåligt omen, om det fanns skäl till oro. Så här elva månader efter händelsen har jag svaret. 

Jag konstaterade i det inlägget att det redan var oroliga tider. De skulle bli ännu oroligare. 

2020 var ett Orosår.

Ett magsårsår. (Det hade förvisso redan börjat innan de sju sidensvansarnas suicid.)

Det var ett pandemiångest år. 

Det var ett år då pappa blev sjuk (dock icke i Covid) och for till och från sjukhuset som den värste veckopendlare och livet förändrades för båda mina föräldrar. 

2020 var ett Nådens år

Det var en nåd att kunna äta

En nåd att kunna andas

En nåd att mina kära äter och anda 

Det är oerhört tröttsamt att gå och känna sig så där benådad hela tiden kan jag berätta.

Vid den här tiden av året brukar jag vara fullt upptagen med att skriva listor över nyårslöften och practise-planer inför det nya, rena, obesudlade året. I år har jag inte riktigt kommit in i den där stämningen av framtidstro och manisk planering. Tron på att nästa år, nästa år är allting möjligt har inte infunnit sig. 

Min enda ledstjärna för 2021 ska bli det samma som står på omslaget till Liftarens guide till galaxen: "Ta det lugnt". 

Naturligtvis skriver jag ändå listor, även om det går trögare än vanligt. Man måste ju ändå tro på framtiden. Listorna är en form av besvärjelse. Liksom min nya kalender är en besvärjelse. 2021 ska bli ett färgglatt och vackert år.