Nostalgikalendern - Lucka 11

jag reser mot fjärran strand

Min vän och jag är på väg till stan i bil. Det är 1993. Eller är det kanske 1994? Vi ska se Rikard Wolff på konserthuset. I vanlig ordning pratar vi oavbrutet i mun på varandra medan vi åker. Efter ett tag inser vi att vi är på väg i riktning mot Göteborg på motorvägen. För att komma till den stad där Rikard Wolff finns att se måste vi åka i riktning mot Stockholm. Ingen av oss förstår var vi åkt fel. Inte är det så mycket att grubbla på heller, vi vänder bilen i rätt riktigt och pratar vidare.
   När vi väl kommit fram till staden i fråga, parkerat bilen och är på väg in i konserthuset frågar min vän: "Vad är det han ska göra egentligen?"
   Vilken tillit! Till mig, som lurat med henne utan att klargöra vad det egentligen är vi ska få se. Och till Rickard Wolff, att vad det än är han ska göra på en scen så är det något med kvalitet, något värt att ta av sina fattiga studiemedel för att få se. Och det var det ju.
Han sjöng.
Men det var inte Pojken på månen den gången. Den kom 1995. Då bodde jag i Uppsala och såg honom sjunga den under den vackra blå stjärnhimlen i universitetsaulan.



Rickard Wolff var med mig under hela 90-talet. 1997 var han tillbaka i det där första konserthuset. Jag var också tillbaka men den här gången bodde jag inne i stan och behövde inte riskera att vara på väg i fel riktning på motorvägen när jag skulle till Rickard. Och jag tror att jag berättat för mitt dåvarande sällskap vad han skulle göra, men jag minns inte.

Tre gånger såg jag Rikard Wolff och hörde honom sjunga live. Nu är han död, denne vackre  man. Det kommer inte att bli någon fjärde gång.