Nostalgikalendern - Lucka 2
to all those nonbelievers out there
Det är lika bra att vi tar dem med en gång. Att skriva om 90-talet och utelämna New Kids On The Block vore att ge en falsk bild av hur det verkligen var.
Det fanns en tid då ingen som umgicks med mig kunde undgå att få sig lite NKOTB-videor till livs. Hela helgnätter ägnades åt att titta på de här glada gossarnas skuttande och de som kom och hälsade på och bodde över tvingade jag att titta med. Mina väggar var fyllda med bilder och jag hade en bild på min favorit, Joey, i plånboken. Jag var en typisk, besatt tonårstjej.
Idén med de här pojkbanden är ju att det ska finnas en pojktyp som passar alla, alla ska kunna ha sin favorit. Först gillade jag Jonathan Knight för att han "var blyg och tyckte om att läsa böcker" (Det är tydligen en karaktär som tilltalar mig, jag föredrog Louis Herrey av samma skäl på 80-talet. Han tyckte om att gå promenader på stranden med sin hund) men snart gick jag över till Joe McIntyre för att... ja, för att han var söt helt enkelt. Djupare än så var inte relationen.
Och så plötsligt en dag var besattheten över lika fort som den kom och jag började gilla Prince istället. För musiken, inte för att han var söt.
Till en början är de ganska snälla killar som studsar omkring på scenen och sjunger om tjejer.
Det fick de väl en hel del skit från andra artister och de beskylldes för att vara skivbolagets små nickedockor, om jag inte minns fel. Kanske var det så det var också.
Games var en relativt sen låt där de försökt tuffa till sig lite och likna dåtidens gangsterrapare och skälla ut sina belackare (i det här fallet the nonbelievers).
Det fanns en tid då ingen som umgicks med mig kunde undgå att få sig lite NKOTB-videor till livs. Hela helgnätter ägnades åt att titta på de här glada gossarnas skuttande och de som kom och hälsade på och bodde över tvingade jag att titta med. Mina väggar var fyllda med bilder och jag hade en bild på min favorit, Joey, i plånboken. Jag var en typisk, besatt tonårstjej.
Idén med de här pojkbanden är ju att det ska finnas en pojktyp som passar alla, alla ska kunna ha sin favorit. Först gillade jag Jonathan Knight för att han "var blyg och tyckte om att läsa böcker" (Det är tydligen en karaktär som tilltalar mig, jag föredrog Louis Herrey av samma skäl på 80-talet. Han tyckte om att gå promenader på stranden med sin hund) men snart gick jag över till Joe McIntyre för att... ja, för att han var söt helt enkelt. Djupare än så var inte relationen.
Och så plötsligt en dag var besattheten över lika fort som den kom och jag började gilla Prince istället. För musiken, inte för att han var söt.
Till en början är de ganska snälla killar som studsar omkring på scenen och sjunger om tjejer.
Det fick de väl en hel del skit från andra artister och de beskylldes för att vara skivbolagets små nickedockor, om jag inte minns fel. Kanske var det så det var också.
Games var en relativt sen låt där de försökt tuffa till sig lite och likna dåtidens gangsterrapare och skälla ut sina belackare (i det här fallet the nonbelievers).
Kommentarer