Veckans dikt - Anteckningar från 90-talet 6

Det var tidigt 90-talet, -91 eller kanske -92, och jag var på jakt efter "något ryskt" i lyrikhyllan på biblioteket. På en ganska tunn volym ser jag ett namn som ser ryskt ut, jag drar ut boken och stirrar in i Lili Briks hypnotiska blick. Majakovskij hade kommit in i mitt liv. 

Han kärleksdikter vände upp och ned på allt vad kärleksdikter var för mig som mest läst Hjalmar Gullberg och Bo Bergman och Karin Boye i det ämnet. Ingen älskar så förtvivlat och "icke-tillrättalagt" som Majakovskij. Han blir "förbjörnad" , hans tänder ruttnar, gammalt kotlettkött och söndertuggade bullar sipprar ut på gatorna. Det är inget överjordiskt och förandligat, förskönat över Majakovskijs dikter, han är en människa av kött och blod, han är ett moln i byxor. 

Marija!

Hur ska deras feta ögon 

kunna genomborras av ett så mjukt namn?

Fågeln 

som tigger med sånger

kan ge sin bön en melodisk klang

men jag Marija

är en människa av kött och blod 

som hostats upp av tuberkulosnatten i Presnjagatans hand.