Nostalgikalendern - Lucka 17

but I'm overwhelmed

Alanis Morisettes Hand in my pocket från 1994 låter så där som det borde vara att vara ung. Man har inte koll på läget men allt känns ändå som ett spännande äventyr där allt kan hända. Man har en cool attityd till det hela och känner sig lätt och flygande.

I'm lost but I'm hopeful, baby
What it all comes down to
Is that everything's gonna be fine, fine, fine
'Cause I've got one hand in my pocket
And the other one is giving a high five

Men jag har aldrig känt mig så tung på jorden som de där åren mellan 15 och 25. Värst var det nog mellan 19 och 21 när det där livet som man gått och väntat på hela skoltiden skulle börja. Det var som om jag först då insåg att den här personen jag var fick jag dras med även efter studenten.
Den där fantasifiguren som jag målat upp skulle inte komma flygande och ta min kropp i besittning efter att jag tagit av mig den vita mössan och sluppit ut ur lektionssalarna.
Den där gamla vanliga skulle vara kvar och det var hög tid att lära sig att hantera det.
Det var inte så enkelt. Jag hade magkatarr och ångestsymtom; en ständig kramp i armarna och svårt att andas. En känsla av att det mesta var meningslöst eftersom man ändå skulle dö till slut.
Jag minns att jag tänkte någon gång de där åren: "Jag kommer nog att "passa bättre" när jag blir 30."
Och det gjorde jag.
Nu är jag 42, en ålder som jag aldrig fantiserat om att vara i, och nu börjar jag närma mig den där känslan i Hand in my pocket och vetskapen att allt är meningsfullt just eftersom vi kommer dö till slut.


Kommentarer

Populära inlägg