söndag, maj 27, 2012

En natt i Norrköping

Jag vet inte hur många gånger i går kväll som jag sa:

"Varför tog jag inte med mig kameran? Tänk vilken fin bild det hade blivit här! "
Men mobilen låg kvar på det hotellrummet och jag fick försöka koncentrera mig på att njuta av nuet istället. Och det var ett ganska vackert nu igår kväll (Som hade gjort sig bra på bild men jag ska inte tjata mer om det nu, för det finns inga bilder och så är det med det.) .

Hur som helst så var vi på en liten kortutflykt till Norrköping. Lördag eftermiddag till söndag morgon.  Lördagskvällen startade vi med picnic i parken med utsikt över de Geers dansgymnasium och de gamla vackra textilfabrikerna.  Vi mumsade på salami som vi tidigare köpt på Britta och Lennarts Nära Kött i mysiga Knäppingsborg 
Jag gillar det här med närproducerad mat. Jag tror att det är bra både miljömässigt och kvalitetsmässigt.  Dessutom inbillar jag mig att djuren mår bättre. Sen kändes det kanske lite väl nära när jag, på en svart griffeltavla i butiken, kunde läsa att denna vecka hade de styckat 3 grisar, 3 lamm och 3 kor. Det kändes som onödig information.  Så skenhelig är jag i min inställning till detta att äta kött.
Men salamin smakade gott där i parken och när den var uppäten gick vi en kvällspromenad och beundrade den gamla textilindustrin och den forsande vattenkraften och ungefär var tionde minut svor jag för mig själv över att jag inte hade någon kamera.

Senare, när Loreen sjöng sitt bidrag i eurovisionen var jag , P och alla andra gäster  på Highlander inn (tror jag att det hette) upptagna med att sjunga  ”Whiskey in the jaaaar”. Jag tyckte det var härligt att se att samtliga gäster totalt ignorerade eurovisionspektaklet på storbildsskärmarna och  föredrog livemusiken. Det rådde en annan typ av euphoria på Higlander inn med sång och klamp och hamranden i borden.  Rent av en internationellstämning, som trubaduren Stoffe kunde konstatera eftersom där fanns gäster från så väl Göteborg som Finspång. P och jag teg om vår "nationalitet" men deltog friskt i sången.

Och Loreen klarade sig ju bra utan oss.

fredag, maj 25, 2012

Låt aldrig någonsin någon komma till dig utan att lämna dig bättre och gladare.

Enligt min jobbkalender är det Moder Theresa som har sagt det. Det är rätt tuffa ord för en så liten späd kvinna. Och medan jag skriver det tänker jag att det var väl riktigt jävla fördomsfullt skrivet. En människa som alla betraktar som sinnebilden för godhet måste nog har varit ganska tuff.
Och hur gjorde hon? Jag menar, det är ju inte direkt så att alla kommer till mig med avsikten att lämna mig bättre och gladare. Hur vänder man dem? Eller sig själv?

onsdag, maj 23, 2012

TV-kväll

I går var det tv-kväll. Kristina Lugn en hel timme i Min sanning. Vår coolaste akademi ledamot ("Den roliga klubben" Svenska Akademin) kan man se här.
Efter Kristina Lugn zappade jag runt några varv och hamnade mitt i Albaniens bidrag i första semifinalen till det stora spektaklet Eurovision song contest.
Fantastiskt!
Lilla My sjunger en fransk chanson som Björk på albanska. (För de är väl albanska de talar?).
Jag tyckte att det var underbart! Men jag orkade inte hänga i och se hur det gick för henne.

söndag, maj 20, 2012

lördag, maj 19, 2012

Att veta vem man är - av godo eller av ondo?

Efter min debut för trettio böcker sedan, läser jag inte recensioner, jag läser inte intervjuer jag gett, lyssnar aldrig på mig själv i radio, tittar aldrig om jag medverkar i TV-program.
Börjar jag se mig utifrån, kan jag aldrig skriva, tala, leva mer.
Skriver Bodil Malmsten i Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.

Apropå de obehagliga insikter man kan få när man ser sig själv på kort. Utifrån.
Eller när man hör sig själv inspelad på band. Fast det är ju inte på band längre, men det låter lika jävligt för det. Jag ska aldrig prata mer tänker jag, men fortsätter ändå prata. Trots denna självinsikt. För vad ska man göra?
Det här med självinsikt ska ju vara så bra. Och självinsikt är väl att se sig själv utifrån?
Men om man inte klarar av att fortsätta leva om man ser sig själv utifrån vad är det då för en person man ser?
Då ska man börja "arbeta med sig själv" och sånt där. Komma ur dåliga mönster och snygga till sina skavanker.
Fast det här med rösten kan man väl inte göra så mycket åt.
Så ibland måste man väl bara stoppa huvudet i struten. För att orka leva vidare, så att säga...

fredag, maj 18, 2012

Jag?

Jag tittar på bilderna från festen med jobbet förra fredagen. De ligger på vår gemensamma server.
Det tar en stund innan jag förstår att den där runda, skärblanka människan är jag.
Genast inser jag att jag måste radera alla bilder på mig själv innan någon av mina arbetskamrater går in och tittar på bilderna och upptäcker hur jag ser ut.
Med handen på delete-knappen inser jag att mina arbetskamrater träffar mig flera timmar varje dag och redan vet hur jag ser ut.
Återstår bara att säga upp sig, alltså.
Men eftersom min löneförhandling visserligen var bra men inte bra, så måste jag hitta andra lösningar.
Kanske ska jag börja jobba med påse över huvudet. Undrar om det är ok att ha ku klux klan-strut över ansiktet om man jobbar i receptionen? Endast i rent skylande syfte naturligtvis.
Eller också får ni ta mig som jag är. Precis som ni får ta Jenny Jansson för den hon är:

torsdag, maj 17, 2012

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Har äntligen kommit mig för att köpa Bodil Malmstens nya bloggbok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Och det är så sant som det är sagt. Att det går fort. En månad i dag åker vi till Frankrike.
Bourgogne är bara ett hjärtslag bort.
Liksom Le Lutrins uteservering i skymningen, på torget vid katedralen i Autun.




För övrigt är Bodil Malmsten inte en författare man ska läsa strax innan sänggåendet. Hon väcker formuleringslusten på ett ohejdbart sätt. Efter några sidor Malmsten är jag helt enkelt tvungen att vira långa haranger i huvudet om saker som jag tidigare inte ens kommit på tanken att de var beskrivansvärda; som att reda ut hörlurssladdarna till ipoden, till exempel. Och sådant håller en ju vaken.
Innan sänggåendet ska man läsa Tranströmer, då infinner sig frid.
Två stora författare med olika effekt.

onsdag, maj 16, 2012

Huslighet

Idag var det dag-innan-helgdag och det innebar arbetstidsförkortning. I mitt fall var det en sanning med modifikation eftersom jag fortsatte att arbeta hemma.

Jag vet inte om det är fler än jag därute som behöver dammtorka spisen. Det vanliga är väl att man torkar av spisen när man lagat mat. Och det gör jag också. Det är bara det att vi så sällan lagar mat så det hinner lägga sig ett tjockt lager damm över plattorna (ja, vi har inte ens hällspis). Det hinner lägga sig ett tjockt lager damm över plattorna eftersom jag dammtorkar marginellt oftare än jag lagar mat.

Det finns inte heller så mycket ätbart om man öppnar vår kyl. Ena halvan är full av vin och den andra halvan är full av glasburkar med marmelad, saltgurka, äppelmos och rödbetor som gick ut 2007. Vinet är där för att P samlar på vin och det finns vin i så gott som alla skåp och lådor här hemma. Varför burkarna som gick ut 2007 finns där är det ingen som vet.
Inte heller varför ingen slänger dem.

lördag, maj 12, 2012

Dagen efter

Firar mig själv lite så här dagen efter Ballad of Lucy Jorden, som jag tycker mycket om men det har ni kanske märkt vid det här laget.



Jag har ju redan berättat att jag har åkt genom Paris i en sportbil och även genom Barcelona i en turisbuss med vinden i mitt hår. Det är ett väldigt tjat om det, faktiskt. Det här med att åka i öppen bil- eller buss - med vinden i sitt hår är egentligen en smula överskattat. Åtminstone när man kommer hem och ser sig i spegeln - håret står i svintoaktiga tofsar runt huvudet. Men det är klart, när det pågår är det ju ganska trevligt.

Det är ganska ok att vara 37 år. Jag skulle inte vilja vara 27 igen. Eller ännu värre, 17. Problemet är bara att det går så fort. Jag skulle kunna tänka mig att vara 37 i så där en fem, sex år till.
Och inte tänker jag lämna telefonen ringande och rymma någon annanstans. Jag tar ett par år till här.

onsdag, maj 09, 2012

När det inte blir som man har tänkt sig

I denna veckas peptalk från min mentale styrketränare Olof Röhlander skriver han om hur han hade så bråttom att hitta fram till den adress i Paris där van Gogh bodde, att han höll på att missa hela stämningen det Montmartre som han forsade igenom. Olof insåg att det var viktigt att hitta kombinationen mellan mål och resa, att inte fokusera så hårt på målet att man glömmer att njuta av resan dit, eller njuta så av resan att man aldrig kommer fram. Han menade väl i livet i stort och inte bara i själva resandet men jag kom ändå att tänka på en resa jag gjort och de lärdomar jag drog av den och det tänkte jag skriva om här i mitt lilla "pep talk".

Det var den där resan till Kreta för flera år sedan, 2005 var det nog. Vi åkte ospec och blev kvar i transferbussen till allra sist. Vi åkte och vi åkte och vi åkte och det var mitt i natten och bäckmörkt omkring oss. Tills slut stannade bussen och reseledaren lotsade in oss i en hotellobby, pekade ut i svärtan och påstod att havet låg tre hundra meter i den riktningen, sedan rusade han tillbaka ut i bussen.
När vi vaknade morgonen därpå och det hade ljusnat omkring oss upptäckte vi att vi faktiskt befann oss i ett stort, nedgånget hotell... mitt ute i ingenstans. På hotellet fanns det ingen restaurang, inom synhåll fanns det ingen restaurang, ingen affär - knappt några hus över huvud taget. Som tur var ingick frukost i form av kaffe och några brödskivor. Trots detta kände vi oss lite griniga, den där första morgonen. Vad skulle det bli av det här? Visst får man vara beredd på både det ena och andra när man åker ospecificerat men här kunde vi ju inte ens få mat för dagen!

    
                              

Tänk så ofta vi har pratat om den här resan efteråt! Vad mycket fantastiska minnen vi har från den här semestern längts ut på Kretas södra spets. När vi väl slutat att vara griniga över var vi hamnat frågade vi i receptionen efter närmsta supermarket och hittade den lilla byn Drapanias. Där handlade vi hos den lille dementa farbrorn som hade sin affär i ett gammalt dammigt garage sedan hans butik brunnit. Han kom inte ihåg vad varorna kostade och var tvungen att gå över till sonens bar och fråga om priset varje gång. Sonen muttrade över att pappa vägrade pensionera sig.
Vi hittade en handmålad skylt med ordet restaurang, följde pilen in olivlundarna och kom hem till en liten tant och hennes hund och fick sitta på hennes magiska veranda medan hon lagade sovlaki och serverade hemmagjord tzatziki.
Havet låg verkligen trehundra meter från hotellet och ständerna var rena, långa och folktomma. Där fanns Taverna Leonidas med den underbara personalen som inte pratade någon engelska, utan helt frankt slog sig ned vid vårt bord och härmade de djur de kunde tillaga åt oss. När paret vid bordet bredvid vårt frågade vad de hade för viner visade de stolt upp en petflaska med vitt vin och en med rött. Deras moussaka är den godaste jag någonsin ätit men det var omöjligt att förstå när den gick att beställa. Vissa dagar gick det bra. Andra dagar gapskrattade de när vi frågade efter den.
Så mat för dagen fanns det alltså, fantastisk mat.
Förutom alla matminnen pratar vi mycket om hur vi hamnade på den stora byfesten inne i Kissamos, om hotelldirektören som bjöd på kaktusfikon, låg vid poolen och rökte cigarr utan att bry sig om att hotellet höll på att förfalla,  om när vi blev valda till hotellets bästa gäster av personalen den kvällen när de själva höll på att dricka upp baren och vi fick berätta för dem vad som ingår i en Gin & tonic, bland en massa annat som vi upplevde där mitt ute i ingenstans.



Det jag vill ha sagt - här i mitt "veckans peptalk" till er alla och mig själv - är att bara för att det inte alltid blir som man har tänkt sig betyder det inte att det inte kan bli fantastiskt! Man ska alltså inte haka upp sig så mycket på det som inte händer så att man missar det som faktiskt händer.

söndag, maj 06, 2012

Att skriva klart

Efter kloka ord från Skatan har jag tänkt att jag åtminstone ska försöka få klart några småprojekt, för att öva på det här med att bli klar. Så nu äntligen fått färdigt sidan om Barcelona som jag petat i sedan vi kom hem.

tisdag, maj 01, 2012

Lilla brasturnén

Vi återupptog en gammal tradition och gjorde en liten brasturné igår kväll. Tre stycken hann vi med även om den sista åsågs från bilen. Så nu är vintern ordentligt borteldad. Bort med gammal skit och in med ny...skit? Nja, kraft och ork, sol och ljus och värme. In med sådant! Rörelse och kreativitet!





Sommarens resa till Bourgogne är inbokad. I år blir det ingen camping, av olika skäl, och jag är lite kluven till detta. Detta att var utomhus i 24 timmar om dygnet är ju ändå rätt så mysigt. Och är det månne ålderdomens lättja som smyger sig på? Osv.
Å andra sidan blir det några dagar på en vingård istället och det tror jag är kommer att bli riktigt bra. Kanske är det istället ett tecken på ungdomlig mental vitalitet och rörlighet att vi provar på något annat i år och inte helt och hållet biter oss fast i gamla, invanda spår?
Och när jag talar om ålderdom och ungdomlighet så är det egentligen inte åldrar jag pratar om utan inställningar. Så egentligen använder jag helt fel ord. Med ungdomlighet så menar jag en vilja och strävan att förhålla sig mentalt rörlig  istället för att fastna i gamla invanda mönster. Vilket inte med nödvändighet behöver handla om ålder, naturligtvis. Jag ska hitta nya ord.

Hur går det med boken? undrar Skogsnuvan och menar min, vid det här laget ökända, alternativ bortglömda, bok om Bourgogne. Jag har precis plockat fram den ur gömmorna igen, där den har legat och vilat sig ett tag. Har jobbar med en annan bok ett tag. Det är mitt problem att jag har alldeles för många projekt på gång samtidigt. Utöver ovanstående har jag en diktsamling och lite noveller på gång. Det är däför det aldrig blir något klart.
Men kanske är det ett tecken på den där mentala rörligheten som jag är ute efter hela tiden... kanske...och då är det väl av godo.  Eller?