onsdag, december 31, 2014

Nyårsafton

Utanför har redan nyårsrakterna börjat smälla. Trots att vi är hemma i år. Egentligen anser jag att nyår, denna årets viktigaste högtid, ska avnjutas i ett slags ingemansland, i en luftficka där man kan landa i lugn och ro för att ta sats inför det nya året, så långt från dammråttorna i lägenheten som möjligt. Det har ett visst värde att börja det nya året i det där läget som man är i när man är på resa, frikopplad från rutinerna.
Men det var väl meningen att vi skulle vara hemma i år. När jag försökte göra ett litet utbrytningsförsök och bokade in oss på ett hotell i närheten var det enda som bröt ut förkylningen, så jag avbokade alltihop i morse.

Vi brukar ju enligt gammal tradition vara i Lübeck så här års. Där har det säkert smällt raketer i ett par dagar redan. Idag är det lång kö vid "grekens" delikatessbutik och Zlemmermeister, där vi brukar handla. Varenda människa man möter bär kartonger med berlinermunkar. I Lübeck är det riktigt roligt att handla ihop godbitarna till kvällens supé, Här hemma är att handla bland det värsta jag vet. P åkte iväg själv medan jag bidrog till hushållet med att gå två vändor till miljöboden. Så nu ska det bli intressant att se vad han hittade för något på sin provianteringsrunda.
Det blir nog ett gott nytt år den här gången också, tror jag, trallala.

Det är i alla fall vad jag önskar er!

söndag, december 28, 2014

Det börjar vitna

Så där ja, då har vi klarat av julhelgen och kan koncentrera oss på årets bästa högtid; Nyår!
Jag älskar Nyår!
Nyårsafton, när allt det gamla sprängs bort med färggranna raketer och Nyårsdagen, tyst och vit när ett helt nytt år ligger framför oss som en vacker anteckningsbok med bara vita, oskrivna blad, där du kan skriva precis vad du vill.

Nu är det tid att plana ut och ta mark i ett vitt landskap utan några spår och fläckar, utan några tveksamheter eller felskär.
Nu är det tid att andas djupa andetag i detta vita landskap. Att ta ut den nya riktningen, ta avstamp och flyga vidare.
Nu är det den där tiden när allt är möjligt igen.Det är listskrivandets tid och planerandets. Min älsklingstid på året.


så skrev jag på bloggen förra året och jag tyckte att det beskriver läget så bra att jag återanvänder det i år igen. Som för att förstärka symboliken har det faktiskt kommit snö i ett tunt lager över marken. Lagom så man kan spåra i det.

Nu har väl inte 2014 varit ett så dåligt år att det behöver sprängas bort. Tvärtom. Förra året var jag lite orolig över mina nyårslöften. Jag är en sådan som brukar avge mängder av löften, det ena flummigare än det andra, men förra året var de oroväckande få. Och oroväckande konkreta. Jag var lite rädd att jag hade tappat tron på... ja, det flummigas möjlighet, helt enkelt. Gör man det blir man förtorkad i hjärnan och själen och blir man förtorkad i hjärnan och själen är det ute med en.

Men sanningen är den att i år är det första gången jag lyckats uppfylla ett nyårslöfte! Mitt enda och konkreta nyårslöfte inför 2014 var att jag skulle gå ned tio kilo under året. Och det har jag gjort. Jag har faktiskt gått ned hela 14 kilo och är odrägligt mallig över detta. Jag är odrägligt mallig över att jag har gjort detta utan att anamma några dieter; ingen 5-2, ingen LCHF. Jag har inte ens gått på Viktväktarna, som jag annars tycker verkar ha en ganska bra idé kring ätandet. Jag har helt enkelt bara lagt om kosten, minimerat sockret och i övrigt ätit nyttigare; mycket fisk och grönsaker. Möjligen kan man förskräckas över hur dåligt jag uppenbarligen åt tidigare, men den biten sprängde jag ju bort förra nyårsafton så det är borta.


Eftersom det gick så pass bra förra året tänker jag göra samma sak i år. Även i år har jag bara ett nyårslöfte, det är konkret och jag tänker inte tala om vad det är. Sedan har jag unnat mig en underkategori som heter Ambitioner. Där har jag sorterat in flummigheterna, bara för att hålla mig själv vid liv, liksom. Men även de är formulerade på ett ganska konkret sätt den här gången.
Det ska bli spännande att se hur det går.

fredag, december 26, 2014

Antropologisk dokumentation

Den tid vi nu lever i är mer individualistisk jämfört med hur det var förr, när vi levde i jantelagens och självutplåningens tid. I och med denna förskjutning kommer vissa delar av det forna sociala spelet att falla i glömska. Plötsligt känner jag att jag måste dokumentera några av egenheterna i jantesamhället  för att de inte ska gå förlorade för eftervärlden.

De skeenden jag tänkte redogöra för härrör, passande nog från julfirandet förr i världen, dvs när jag var barn. Varje julaftons förmiddag kom mormor, farmor och farfar farande i taxi. Innan taxin kunde åka igen gick diskussionerna höga om vem av min farmor eller mormor som skulle betala för åkturen. Båda satt med plånböckerna öppna och viftade med sedlar mot taxichauffören. Den som förlorade diskussionen och inte fick betala gav taxichauffören dricks bara för att hon inte ville visa sig helt besegrad.

Sedan blev det dags för jullunch. Vi har alltid ätit det stora målet mitt på dagen på festdagar i min familj. Det började med smörgåsbordet; sillen, rödkålen, rullsyltan, köttbullarna, prinskorvarna, Janssons frestelsen, revbenspjällen och skinkan, naturligtvis. Och förmodligen en massa annat som jag har glömt.
   Det var hur som helst väldigt mycket mat och man var tvungen att skicka runt ett av faten hela tiden, eftersom det inte fanns plats att ställa ned det. När ett fat passerade tog man en sked och skickade vidare. Det flöt på bra tills fatet kom till antingen min farmor eller min mormor. Oavsett vem fatet nådde först så kunde personen ifråga inte på något vis ta mat från det direkt, utan måste först erbjuda den andra, som i sin tur slog ifrån sig: inte skulle hon ta först, varvid den andra kontrade med någon anledning till att visst skulle hon ta mat före henne, oftast var det åldern. Den som var äldst skulle med ålderns rätt ta först. Oavsett vem av dem som fått fatet först var ett av skälen till att den andra borde ta mat före att hon var äldre. Detta trots att det var över tio år emellan dem.

När smörgåsbordet var uppätet, följde lutfisken, direkt på, och sedan avslutades det hela med gröt. Allt i ett svep. Jag tycker att det är märkligt att ingen dog av all denna mat, själv brukade jag ge upp efter köttbullarna. Jag har alltid haft lite svårt att vara i samma rum som lutfisk.

Frågade man min farmor eller mormor om de ville ha mer julmust tll exempel, svarade de alltid nej men min mamma motade ändå alltid på mig att jag skulle hälla i, i alla fall. Eller också skulle man fortsätta truga några gånger tills farmor eller mormor erkände att de nog kunde tänka sig att ta lite mer att dricka, som om de gjorde det för att vara mig till lags.

Sådana där fixa idéer om vad som var artigt, som att inte säga direkt att man vill ha mer eller låta andra gå före i kön trots att det bara tar längre tid, de kommer att försvinna. Just dessa exempel kanske inte är så mycket att sörja över. Och fixa idéer kommer det ju alltid nya.


onsdag, december 24, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 24

Sista luckan i kalendern. I dag är det dagen J. Dagens låt handlar inte om dans men jag kände att jag ville hålla mig till traditionen och avsluta med The Power of Love med Frankie Goes To Hollywood.
Dels är ju videon fin och passande och dels är musiken så mäktigt avslappnande och det kan behövas en dag som denna. Dagen då all julstress peakar. Den dag på året då allt måste vara perfekt, då allt måste följa det föregivna mönstret och familjen måste vara, om inte lycklig så åtminstone lyckad.
En sådan dag kan vem som helst behöva en paus på fem minuter tillsammans med Frankie Goes To Hollywood.
Lyssna och känn att det är ok om ni inte har lagt in egen sill. Det är ok att det är lite damm i hörnen. Det är ok om ni avskyr gammelonkel Hektor. Det är ok.

Frid vare med er alla!


tisdag, december 23, 2014

Dan före

Detta kommer att bli ett av de minst lästa inläggen på den här bloggen.
För vem hinner läsa bloggar så här dan före dan. Själv har jag inga större åtaganden inför julen men lyckas alltid stressa upp mig ändå, jag är den typen.

Många har åtaganden har jag märkt. Jag har jobbat som vanligt idag men var ute en kort sväng på lunchen för att få tag på lite mat. Köpcentret myllrade av människor att kryssa runt, ungar låg på golvet och ylade och över allt detta spelades julmusik på ett nästan maniskt vis. Hu, Hades. Jag tog min matlåda och skyndade tillbaka till kontoret.

Om ni frågar mig är julen en väldigt överdriven högtid. Det är synd, för den kunde verkligen vara så mysig och fin. Nu känns det som om vi stressar sönder den med en massa överdåd och prestige.
Jag brukar inte läsa julevangeliet, jag är inte troende (åtminstone inte på det sättet), istället brukar jag så här kvällen före dan läsa kapitel 15 och 16 i Jonas Gardells Så går en dag ifrån vårt liv och kommer inte åter. 
Det känns så befriande på något sätt.

Nostalgikalendern: Lucka 23

Under hela arbetet med årets nostalgikalender har låten "Hopa hule" (typ) hoppat upp i mitt huvud.
"Den kan jag ta!" har jag hunnit tänka innan jag påmint mig själv om att årets tema är dans.
"Det finns ingen dans i Hopa hule" har jag sagt strängt till mig själv. Men den har ändå fortsatt att hoppa upp. Till slut tänkte jag att jag skulle ta med den ändå, som ett wild card, bara för att den liksom inte vill ge sig. Den ska helt enkelt in!
Och så när jag tar fram den på YouTube så upptäcker jag att visst finns det dans i Hopa hule.

måndag, december 22, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 22

Terpsichore är dansens musa. En sång med den titeln - och i övrigt en ganska märklig text, tycker jag-sjöng Carola på skivan På egna ben 1984

söndag, december 21, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 21

Det kunde hända att man hamnade mitt i ringen även på gymnastiksalsdiscot. Men då var det inte någon som skrattade och pekade finger som i Skära, skära havre. Då hade man vunnit danstävlingen och fick dansa tryckare i mitten medan resten av gänget dansade i en cirkel runt omkring. Jag vet inte riktigt vad det var för idéer vi hade, men så var det i alla fall. Det gick att använda Slade även då.


lördag, december 20, 2014

Julkort från dockskåpet



Nu är det pyntat i vårt hus, även om det inte blev riktigt det stora överdåd som var planerat. 



Julbordet är uppdukat och efterrätter och kakor står redo på buffén. 


Efter julmiddag och klappöppning kommer vi att pusta ut i soffan med nötter, fruk och några goda julböcker.



God jul till er alla, från oss alla!


Nostalgikalendern: Lucka 20

Det blev roligare att dansa ringdans senare.
Jag har haft två stora disco/dansperioder i mitt liv. Den senare, den som ägde rum i högstadiet i början av 90-talet, avhandlade vi redan i lucka ett, främst för att musiken var betydligt sämre. Den första diskoeran utspelade sig i gymnastiksalen på min låg- och mellanstadieskola under sista halvan av 80-talet. Det var roliga tider och det finns så mycket bra musik från den epoken att det går att fylla ett par nostalgikalendrar med bara gymnastiksalsdiscomusik.
Till låten Run, run away med Slade dansade vi återigen ringdans med armarna om varandra sparkande med benen. För så gjorde "de äldre", de som passerat mellanstadiet och gick på högstadiet inne i stan, men ändå hängde kvar hos oss som ett slags arrangörer för det hela.
Betydligt roligare än Skära, skära havre.


fredag, december 19, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 19

När jag var barn var det alltid julgransplundring i Folkets hus efter helgerna. En man med dragspel höll i det hela och när man hade dansat klart kom det två tomtar med godispåsar i en pulka som de delade ut till alla barn. Så mycket godis var det väl inte i de där påsarna; där var en mandarin, en liten ask russin och en kolaklubba. Kanske var det något mer också men det var dessa tre saker som lämnade outplånliga minnen. Kolaklubban var inlindad i ett gult papper med jokrar på och man hade choklad runt hela munnen när man åt den.
Jag var väldigt försiktig som barn och det är ett under att jag tog mig fram och fick min påse. Inte var jag så förtjust i själva dansandet heller men det vågade jag inte tala om. Som jag minns det var hela julgransplundringen full av sånger som Skära, skära havre  och det är ju en direkt vidrig sång.

På julsånger.se kan man läsa att: "Skära, skära havre är en klassisk sånglek som passar på julafton kring granen eller till midsommar runt midsommarstången, till barnens stora glädje."

Vad är det för fel på folk? Det finns väl inget att känna stor glädje över i den här sången. Hur tänkte man när man skrev den? 

Jag antar att vi måste ha sjungit små grodorna också och den går väl ann, alla hoppar runt och kvackar och ser lika dumma ut, ingen behöver gå ensam i ringen och bli skrattad åt. Men det är Skära, skära havre jag minns. 

torsdag, december 18, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 18

Början av 90-talet verkar ha varit dansbandsgestaltningarnas tid. 1991 kom revyn Grisen i säcken med Galenskaparna och After Shave,

onsdag, december 17, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 17

Tidigare luckor har visat dansfilmer från 80-talet där man dansar jazzdans och balett. 1990 kom en dansbands-dansfilm. Klippet från filmen innehåller inte så mycket dans kanske men väl lite julstämning...typ.

tisdag, december 16, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 16

Dansbandsmusik har aldrig riktigt varit min grej. I synnerhet inte när jag var barn och tonåring. Men 1986 spelade Vikingarna in en låt på sina Kramgoalåtar nummer 14 som trängde sig igenom och satte sig så till den grad att jag minns den än idag.


måndag, december 15, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 15

Det fanns också låtar som visserligen handlade om dans men inte så mycket om hur man dansade som om var man dansade.

Det här har jag aldrig provat hemma i vardagsrummet.

söndag, december 14, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 14

Ni minns väl fågeldansen? Om ni över huvud taget var vid medvetande under 80-talet måste ni minnas fågeldansen. Så fort fler än tre personer samlades på samma plats skulle det ju dansas fågeldansen.
Jag googlade fenomenet för att ta reda på var detta vansinniga påfund egentligen kom ifrån. Enligt Wikipedia var det Curt Haagers som spelade in låten 1981. Den finns med på albumet Dansa kvack kvack  (!).
Ursprungligen kommer den från Schweiz och skidorten Davos, där man dansade fågeldansen redan 1963. Jag undrar varför detta inte förvånar mig.

lördag, december 13, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 13

Men det gick att göra låtar om nya danser utan att för den skull bli ett one hit wonder. Åtminstone om man var Madonna. Hon hade ju redan ett antal hits bakom sig när hon gjorde Vouge, så hon var på den säkra sidan.



fredag, december 12, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 12

Så är det de här artisterna som inte bara lanserade en ny dans, de hade en låt som handlade om själva dansen. Ofta var de här så kallade one hit wonders; låten spelades jämt och överallt tills man ville spy på den och sedan hörde man inte ett ljud från artisten igen. Jag har åtminstone inte koll på vad som hände efter Macarena för Los del Rios del, två gubbar i kostym med ett gäng halvklädda, smala kvinnor som vickar på häcken, hå hå ja ja.

torsdag, december 11, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 11

På 90-talet kom MC Hammer med dansen Hammerwalk. Medan Moonwalken har gått till historien har Hammerwalken gått... hädan, och jag kan väl inte säga annat än att jag förstår det. Det är klasskillnad. Numera är det väl ingen som minns Hammerwalk, förutom vi som "var där". Jag var där. För till skillnad från Moonwalk så har jag nämligen dansat Hammerwalk. Ute på lokal till och med. Ja, ja, jag tycker själv att det känns en aning komiskt men roligt hade jag. Förmodligen de som såg mig också. Men till dem har jag bara en sak att säga: U can't touch this!

onsdag, december 10, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 10

Under nostalgikalenderns perioder, som ju främst är 80- och 90-talen, även om det ibland förekommer andra exempel, föddes en del nya danser. Den mest kända, närmast magiska, är väl Moonwalk. Jag kan för övrigt säga att inga av de moves den här mannen gör i den här filmen har jag provat hemma i vardagsrummet. Vilket förmodligen är ett vitalt skäl till att jag fortfarande är i livet och inte rullstolsbunden.


tisdag, december 09, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 9

Förutom den där idrottsdagen med jazzdans - och min korta discoperiod - har jag mest dansat hemma i vardagsrummet. Och det kan vara nog så dramatiskt.

I början av 90-talet kom en period då upp-poppad folkmusik var på tapeten. Det var Nordman, det var Garmarna och det var Hedningarna och många andra. I synnerhet Hedningarna spelade väldigt dansvänlig musik. Jag hoppade runt för glatta livet där hemma, vilket resulterade i en ledbandsskada och sex månaders sjukgymnastik innan jag kunde hoppa vidare.

Jag dansar fortfarande hemma i vardagsrummet, men jag tar det numera lite lugnare.


måndag, december 08, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 8

Det närmaste jag själv har kommit TV-serien Fame är en idrottsdag då jag och en kompis valde alternativet jazzdans. Från början hade vi valt att åka och simma men när det drog ihop sig så gick vi båda två på varsinn penicillinkur och fick för oss att då var det inte lämpligt att simma. Varför det skulle vara lämpligare att dansa jazzdans vet jag inte. Bara uppvärmningen var värre än vilken skolgympa-timme som helst. Vi var helt slut när vi kom därifrån. Jag minns inte några av rörelserna men jag minns låten vi dansade till. Med tanke på tempot är det svårt att föreställa sig att man kan bli så utmattad av att dansa till den.


söndag, december 07, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 7

Det var som sagt mycket dans på 80-talet. Det var inte bara film, det fanns tv-serier också. En av mina absoluta favoritserier var Fame. Jag tror att jag var i tolv-års åldern när jag tittade på den. Den har inte hållit lika bra som Dirty dancing och det är väl så med de flesta tonårsserier egentligen; de är som bäst när man är lite yngre än huvudpersonerna. När man fortfarande kan se upp till dem. Numera är de ju bara...ja, tonåringar.

lördag, december 06, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 6

Filmen Vita nätter med balettdansören Mikhail Barrysnikov och steppdansören Gregory Hines är kanske inte lika känd som Dirty dancing men den lämnade ändå ett liknande intryck. Det var en sådan där film som jag blev kvar i ett tag, sedan jag sett den på TV.

Den är från 1985. Balettdansören Nikolaj Rodtjenko (Mikhail Barrysnikov) har hoppat av från Sovjetunionen till USA. Under en världsturné nödlandar hans plan i Sovjet och man sätter en annan dansare Raymond (Gregory Hines) - som i sin tur har hoppat av från USA till Sovjet - att hålla honom under bevakning. Det slutar med att de blir vänner och planerar sin gemensamma flykt ur Sovjet, tillsammans med Raymonds fru som spelas av Isabella Rosselini.

En tidig Helen Mirren finns också med i det här klippet som inte gick att bädda in, men jag tycker verkligen att ni ska ta er tid att klicka här. Det är så snyggt och så kraftfullt! Det är precis detta som gör att jag är fascinerad av dans; kontrollen på kroppen och att det ser så lätt ut, fast det måste göra så ont.

fredag, december 05, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 5

1987 kom dansfilmernas dansfilm, Dirty dancing.
Patrick Swayze hade jag ju sett och förälskat mig i tidigare i tv-serien Nord och Syd så att detta skulle bli något alldeles extra förstod jag ju. En film att se fram emot och vänta på.
Och vänta fick vi göra innan den kom till den stad där jag bodde. Det fanns ett högst begränsat antal rullar av filmerna på den tiden och vår lilla håla stod väl inte direkt först på listan.
Men äntligen kom den.
Jag minns hur det kändes att sitta där i salongen, och hur vi tumlade ut ur biografen efteråt, och hur det kändes som om livet aldrig kunde bli sig likt igen.

När jag ser Dirty dancing idag har jag väl inte riktigt samma känsla men jag tycker ändå att den håller måttet riktigt bra.


torsdag, december 04, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 4

Det glada 80-talet var fullt av dansfilmer. Jag tror att det här med jazzdans var en stor grej då över huvud taget, även om det inte fanns några möjlighet att utöva detta i den lilla håla där jag kommer ifrån.

En av de stora dansfilmerna var Flashdance. Den kommer emellertid inte att beredas plats här. Det är inte så att jag har något emot Flashdance, jag har bara inte sett filmen. Faktiskt. Därmed kan jag inte heller vara nostalgiskt över den.

Däremot såg jag Girls Just Want to Have Fun med stor behållning. Mycket unga Sarah Jessica Parker och Helen Hunt var med, och en ännu yngre Shannon Doherty.

onsdag, december 03, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 3

Herreys var väl också ett slags pojkband. Och de hade ju sin storhetstid innan New Kids On The Block, så kanske var det de som var först. Dansade gjorde de ju också, på sätt och vis. "De dansande deodoranterna", sa Ulf Lundell. Jag tror inte att det var en komplimang.

Fast jag tycker mest att det ser ut som om de är ute och power walkar lite, i sina gyllene skor.




När Herrey's vann Eurovision 1984 var jag nio år och det var ett sådant där mastodontögonblick. Med ömhet i blicken ser jag bakåt genom åren på min mamma och mig själv, när vi klev in i stadens musikaffär i våra hemstickade mössor och med målmedvetna steg gick fram till disken och begärde:
"Diggi-loo diggi-ley med Herrey's"
"Ja, det ante mig." sa expediten.
Jag är tror inte att det var en komplimang heller.

tisdag, december 02, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 2

Jag var ett stort New Kids On The Block-fan när det begav sig. Det var det första "pojkbandet" med bestående av fem bildsköna pojkar, alla med olika egenskaper för att det skulle finnas någon som passade alla flickor. De skulle var fem för att det blir en snygg 3-2 uppställning när man dansar. För dansas skulle det. Det var första gången jag såg den här typen av scenframträdande och jag tyckte faktiskt att det såg lite larvig ut när de skuttade runt. Även om jag aldrig skulle ha erkänt det då. Titta och döm själva.


måndag, december 01, 2014

Nostalgikalendern: Lucka 1

Årets nostalgikalender har som sagt temat dans. Den första typen av musik jag kom att tänka på när jag hade bestämt mig för detta tema, var dansmusiken som spelades under de första åren av 90-talet. Min intensivaste ute-period. Jag var 15-16 år. Senare tillät jag mig att vara mig själv, dvs en människa som inte är så förtjust i att "gå ut". Åtminstone inte på det sättet.

Typen av musik var techno. Jag spelade några exempel på den här musiken för P och berättade om mina tankegånger inför nostalgikalendern.
"Är det inte meningen att man ska bli glad att höra låtarna igen?" undrade han. "Det här är man ju mest glad att det var länge sen man hörde."
Jag var tvungen att medge att han hade en poäng. Och 24 luckor techno tror jag inte att någon av oss överlever. Men helt och hållet kommer vi inte undan, så det är lika bra att vi tar det nu på en gång, så är vi av med det. Det här är ett exempel som jag inte tycker hör till de värsta. Jag är faktiskt lite osäker på att det verkligen är techno...


söndag, november 30, 2014

Nostalgikalendern: Upptakt

Nu är det dags igen. Årets nostalgikalender har ett tema: Dans.

Jag har alltid varit fascinerad av dans, eller dansare kanske snarare; deras kraft och kontroll på kroppen. Själv har jag mest skumpat omkring, armar och ben har farit ut lite som de vill utan att jag haft någon styrning på det hela. Men de där som får det att se så lätt ut är jag en stor beundrare av.

Det mesta i nostalgikalendern kommer från 80- och 90-talet som vanligt, men i dag, så där dan före dan, spelar vi en sång från 1973. Det är väl en av de mest nostalgiska sånger man kan tänka sig och det känns som om det är lika bra  att vi kommer i stämning direkt.

lördag, november 22, 2014

Novembersol?

Novembersol skriver Tranströmer. Någon sådan sol har jag inte sett till. Vårt län har haft något slags bottenrekord närdet gäller soltimmar denna månad. Det har varit mörker och regn hela november. Det är inte meningen att vi ska vara vakna under sådana här förhållanden. Det kan inte vara meningen. 

Vi behöver detta, har man sagt mig. Vi behöver detta för att återhämta oss. Och visst, jag har ju skrivit tidigare om hur stressande det är på sommaren när man ska njuta så vansinnigt hela tiden att man blir alldeles slut. Jag tycker bara att det är konstigt att man blir så trött av att återhämta sig

Som av en händelse hittar jag detta citat av Albert Camus:
Mitt i den kallaste vinter insåg jag till slut att inom mig fanns en oövervinnerlig sommar. 

Jag ser för mig en inre trädgård, en sommarträdgård, där man kan gå barfota över gräset, gunga lite stillsamt i en vitmålad trädgårdsgunga. Jag försöker hitta den där trädgården inuti mig men det går inte. Jag känner mig mer som en kompos. En kompost på senhösten, full med ruttnande äpplen och multnande löv. Det känns som jag luktar lite som en kompost också. Men det kanske är ett tecken på att jag återhämtar mig, trots allt. Förr eller senare blir det kanske lite fruktbar jord av mig. 


tisdag, november 18, 2014

Etikettsbryderi

Jag går in i butiken för att köpa ett par svarta byxor som jag ska ha på julfesten med jobbet. Jag kommer ut med en röd, stickad tröja som jag tänker ha jobbet.
Varför blir det alltid så där när jag handlar?
Jag "tröstar" mig med att jag faktiskt behöver tröjan bättre än de svarta byxorna. Visserligen äger jag inga svarta byxor som jag kan ha längre, eftersom jag äntligen lyckats gå ned i vikt. Men det är väl ingen dödssynd att gå på julfest i jeans. Eller?
Åtminstone när julfesten består i att vi ska gå på hockey. På hockey kan man väl gå i jeans?
Och jag tänker inte skriva till Magdalena Ribbings etikettsspalt och fråga, så det så. Jag tänker som bekant själv.


söndag, november 16, 2014

Bestråla mig!

Numera surfar vi trådlöst hemma.
Det kanske låter lite efterblivet att vi inte har börjat med det förrän nu, men jag har varit lite tveksam till det här med strålningen.

 I En komikers uppväxt vill inte Juhas mamma att de ska gå framför fjärrkontrollen för "man vet aldrig vad som strålar ut ur en sådan där makapär". Och det kan man ju skratta åt idag.
När debatten om den skadliga strålningen från mobiltelefonerna var som mest igång himlade jag med ögonen och tyckte att det var typiskt svenskt särkerhetshysteri. Tills jag höll mobilen mot radion som mer eller mindre skrek av smärta, eller i alla fall blev klart störd, och insåg att det faktiskt strålade ut något ur en sådan där makapär.

Strålningen från routern har vi inte diskuterat så mycket i medierna, tycker jag. Den har jag känt mig betydligt mer orolig över än så väl fjärrkontroll som mobil. För att bli utsatt för strålningen av en mobil måste man ju hålla den mot huvudet (eller?) medan wifi-strålningen finns runt omkring dig hela tiden, du lever i den. Bestrålas av den hela tiden.
   "Bestråla mig!" sjunger Peter LeMarc i en låt, men jag tror inte att det är samma sorts strålning som strömmar ut från router-makapären. För det måste ju vara störande. Den borde ju störa mottagligheten för andra typer av strålning som är mycket mer hälsosam, livsuppehållande till och med, som strålningen från själva jorden, liksom.

Därför har jag alltså varit lite tveksam. Men så gjorde vår bostadsrättsföreningen en bra deal och numera ingår bredbandsuppkopplingen i månadsavgiften. Det innebär att vi båda kan surfa på våra datorer och mobiltelefoner här hemma utan att det kostar någonting extra. Det är som vanligt girigheten som styr.
   Och det faktum att jag på det här sättet kan surfa hur mycket som helst utan att tänka på att min "tilldelning" kommer att ta slut, som på mitt gamla mobila bredband. Tanken på att jag kan titta på Goda grannar på Öppet arkiv dygnet runt gör mig nästan yr av lycka. (Vilken kanske i sig är oroväckande.)
   Det är som med pommes frites; man vet att det är onyttigt men man äter ändå för det är gott. En kortsiktig njutning som man för betala för på sikt.
Om ni upptäcker att jag utelämnar alla mjuka vokaler när jag skriver här om en månad eller två så beror det alltså på wifi-strålningen.

torsdag, november 13, 2014

Alla mänskor vill ju vara katt



Den här skylten sitter på en grind till en park i Autun i Bourgogne. Hundar är inte välkomna här. Men katter går bra. Jojo, som det skulle gå att hindra en katt att gå vart den vill.
Jag tror att vi har mycket att lära av katter. Det där att de så självklart är trygga i sig själva och deras förmåga att njuta av livet. En katt stressar inte upp sig över obetydliga småsaker och bagateller som vad andra ska tänka om dem, till exempel.


torsdag, november 06, 2014

Appendix till gårdagens inlägg

I morse gick jag sålunda till jobbet iklädd mössa. På vägen dit såg jag 37 personer som också hade mössa. Alltså avvek jag inte särskilt mycket. Jag visste inte riktig om jag skulle glädja mig över detta eller gräma mig över att jag inte var så självständig som jag skulle velat. Tänk om jag börjar passa in i topplistorna.
Dessutom förundrades jag över att jag möter över 37 personer på min relativt korta väg till jobbet.

onsdag, november 05, 2014

Soldansaren tänker själv

Jag irriterar mig orimligt på topplistor. Här är en lista (!) på några listor jag irriterar mig på:

  • De fem mest lästa artiklarna i dagstidningarna.
  • De mest lyssnade Sommarpratarna. 
  • De populäraste TV-programmen på SVTplay.
  • De populäraste hotellen på hotels.com.


Ovan är ingen topplista, vill jag påpeka, det är inte en lista på de fem listor som irriterar mig mest. Det är bara exempel på listor som irriterar mig.
Jag undrar vad jag ska ha dem till. Vad har jag för nytta av att veta vilka artiklar som läses mest? Är det för att jag ska känna att jag också borde läsa dem, när nu alla andra gör det?
Jag kan väl själv bestämma vilka Sommarpratare jag vill lyssna på.
Och är verkligen kategorin "Populäraste hotell" relevant när jag ska boka hotell i till exempel Beaune? Att 14000 andra har valt att bo på IBIS betyder väl inte att jag också vill bo där.

Jag sneglar bister von oben ned på dessa topplistor och undrar om folk verkligen är så osäkra att de inte kan välja vad de ska läsa i tidningarna själva, utan måste kontrollera att de valt rätt i en "mest lästa"-lista, att de är som alla andra.
Det är likadant med böcker. Jag vägrar snobbigt att läsa "50 nyanser"-serien eftersom alla  läser den. Skulle jag ändå läsa den kommer det att ske långt efter att alla har slutat att prata om dem. Det kan hända att det krävs så lång tid att jag hinner dö innan det blir dags.
För tillfället sträckläser jag Stig Trenter-deckare. Dem pratade alla om på 40-talet, så det känns rätt så säkert.

På väg till jobbet gick jag och irriterade mig på detta att folk inte tänker själva utan måste vägledas av dessa fåniga listor (och Magdalena Ribbing, men det är ett annat inlägg). Det var kallt i morse och jag frös om öronen. Jag tittade mig runt på mina medmänniskor och kom på mig med att tänka:
"Undrar när man kan börja har mössa utan att det ser konstigt ut."
Jag bet mig i tungan innan jag hunnit tänka meningen till slut. Det var ju jag som tänkte själv, eller hur var det. Som inte behövde snegla på andra för att fatta beslut om hur jag ville ha det.
När jag kom hem letade jag fram mössan ur garderoben. Jag tänker vara en sådan som använder huvudet.
Om inte annat till att sätta mössan på.

söndag, november 02, 2014

November

November. Jan Johanssons version av Visa från Utanmyra- månad.
En månad när själen vänder sig inåt och slumrar. Som växtligheten kryper tillbaka ned i jorden för att spara på krafterna, vila. Tills det är dags att spricka ut i brus och jubel igen.
Men nu, nu slumrar vi, kryper in i mörkret och låter Jan Johanssons Visa från Utanmyra stillsamt sjunka in i oss, ton för ton, ta sig ända in i benmärgen. Vi lyssnar till "det tysta byggandets fullhet". Pulsslagen och andetagen. En stillsam samling toner som rymmer ett förr och ett nu.
Framtiden tar vi i morgon.


tisdag, oktober 28, 2014

Svenskarna och vädret

Förra veckan var vi nere i lägenheten i Palma och "vinterbonade" lite. Det hela bestod mest i att vi placerade ut så kallade "torrbollar" lite här och var för att de ska suga upp fukten.

På Mallorca är det en ovanligt varm och vacker höst. Temperaturen låg strax under 30 grader och solen sken från en molnfri himmel. Bara en av dagarna var det lite moln och blåsigt. Den dagen träffade P advokaten som har hand om våra "affärer" i Palma. Hon beklagade att det var ett sådant skitväder, men enligt prognoserna skulle det bli bättre dagen därpå. P skrattade glatt och sa att hon skulle bara veta hur det var i Sverige just nu.

I Sverige just nu är det värmerekord för den här tiden på året. Även i Sverige är det en ovanligt varm höst. Om den är vacker ska jag låta vara osagt.

Det har slagit mig hur ofta vi pratar skit om det svenska vädret när vi berättar för "utlänningar" om vårt land. I somras pratade jag om Sverige med grannarna i vårt hus i Palma. De är ett ungt par, där tjejen blev eld och lågor när hon fick höra att vi var från Sverige. Hon drömde om att resa dit. (Jag ångrar att jag inte frågade henne varför.)
"Men det är väl väldigt kallt?" frågade hon.
"Jaa, väldigt, väldigt kallt." svarade jag med enfas denna rekordvarma sommar då det var lika varmt i Sverige som i Spanien och jag stapplade hem från jobbets klimatiserade tillvaro till vår igenbommade, svala lägenhet så fort jag kunde. Vägen däremellan var ett brinnande gehenna.

Varför gör vi sådär? När vi beskriver Sverige (Nu kanske detta är något som vi lider av bara i min familj, vad vet jag.) talar vi främst om kyla, snö och mörker. Vi nämner sällan eller aldrig de långa ljusa vårkvällarna och sommarnätterna, doften av nyslaget hö och badsjöarna, de djupa skogarna och de första vårblommorna. Varför gör vi inte det?

söndag, oktober 19, 2014

Idéer

Sitter och petar med Bourgogneboken, detta moras av text som är Bourgogneboken, den vid det här laget ökända Bourgogneboken. Som jag faktiskt tycker att jag äntligen hittat en linje i och rätt ton. 
Jag sitter där och petar och är på ganska gott humör, det går ganska bra. Jag gnolar lite för mig själv. Så kommer plötsligt en mening farande igenom mitt skenbart fridsamma huvud:
Egentligen borde jag ha gjort en diktsamling av den. 

NEJ! säger jag sedan högt och bestämt till mig själv. Nej! Inga dumheter nu när det äntligen börjar nysta upp sig. I Bodil Malmsten skriver i sin bok Så gör jag att en bok är resultatet av de val författaren gjort och det här valet har jag redan gjort; det ska inte bli någon diktsamling och det ska inte bli någon reseguide. Så fort något börjar osa reseguide har jag slaktat det direkt. 
Till vilken genre texten verkligen hör låter jag än så länge vara osagt men att det inte är någon av dessa två är fullständigt klart.





Sedan skrev jag en dikt i alla fall. Men den kommer inte att vara med i boken. Tror jag.

Gyllengrön


En gång när det är tid
för den förtätning av partiklar som bär mitt namn
och andra former ska ta vid
då sveper den över världen som en svans
att söka sig en hemvist någonstans
och när den kommit rätt
upplöses den likt en långsam brustablett
över de gröna kullarna i Bourgogne.

Då ska varje flisa som var jag ta färg
av grönt, av guld
och uppgå i det gyllengröna dis
som skimrar över kullarna på sitt förtrollade vis.


fredag, oktober 17, 2014

Jag kör applikationen liv

Varje gång jag öppnar ett dataprogram som jag brukar arbeta i ibland, kommer det upp en varningsruta som meddelar att det kan vara riskfyllt att köra programmet i fråga.  Utan att fundera särskilt på några konsekvenser brukar jag klicka i rutan vid texten: ”Jag accepterar risken och kör applikationen. ”

Det är väl lite så där man ska leva, tänker jag. För det innebär ju en viss risk att leva. Och då menar jag inte detta att det statistiskt sett alltid slutar med döden. Jag tänker på att det finns människor som aldrig gör något just därför att det är förenat med en viss risk:  "Jag reser ingenstans för det ena eller andra kan hända när man reser." "Jag ringer inte min gamla klasskamrat för det är ju lite pinsamt att jag inte talat med henne på flera år." "Jag anmäler mig inte till teckningskursen för jag kan ju ändå inte teckna (!)." Ja, någon sådan där sak har väl de flesta av oss. Eller?

Men om man ska leva livet på ett levande sätt måste man acceptera risken och köra applikationen.
Applikationen Resa. Applikationen Ringa klasskamrat. Applikationen Teckningskurs.
Applikationen Liv.

onsdag, oktober 15, 2014

Frukostpussar


Mina frukostar är så torftiga nu för tiden. För bara någon vecka sedan var det annat. Då slog vi oss ned till dukat bord i den här vackra miljön i Hotel Octroi St Jaques i Beaune. 




Vårt värdpar hade varit uppe och gräddat pannkakor, bakat kakor och gjort äppelmos åt oss och nu mötte de oss med kyssar på kinderna (i P:s fall på huvudet) klappade på oss och talade om för oss hur snälla vi var, fyllde på våra tekoppar, bjöd på mycket gammal sprit (i P:s fall): Mark de Bourgogne och trugade i oss croissanter. En sådan varsam och kärleksfull behandling på morgnarna gör att denna tidpunkt på dagen, som jag brukar tycka är den mest hotfulla och obehagliga, känns som dagens höjdpunkt.


Mina frukostar här hemma är inte ens frukostar. De är ett glas vatten och en kalciumtablett, om jag kommer ihåg att ta den, vid diskbänken i mitt dammiga kök. I mörkret, eftersom ljus känns allt för skoningslöst den här tiden på dagen. 

Sedan äter jag visserligen en andra frukost (Precis som familjen Buddenbrooks i Tomas Manns bok) på jobbet, det är förvisso i glada vänners lag och trevligt på sitt vis men vårt fikarum står sig ganska slätt mot Octrois frukostrum. Och det är alldeles för lite kindpussar. Kanske ska jag ta upp det på något möte. 

söndag, oktober 12, 2014

Lat söndagseftermiddag...

... i dockskåpet





Hela gänget sitter och slappar i det ännu inte tapetserade vardagsrummet. Virginias systerdotter Elvira har kommit. Hon ska bo i den högra vindskammaren. Nu spelar hon Madonna-skivor på trattgrammofonen. Sådant händer bara i dockskåpsvärlden. 


Laura har dukat upp lite ostbrickor att knapra på, en svensk variant och en fransk.


Idyllen är fullkomlig. Leonard träter visserligen lite med sin faster Sigrid. Leonard vill att han och Virginia ska adoptera ett barn från Somalia men Sigrid tycker att det är bättre att de köper en svart järnsäng till henne. Leonard påpekar att järnsängen kostar sex gånger så mycket som det kostar att adoptera ett barn (Det är också sådant som bara händer i dockskåpsvärlden) men Sigrid kontrar med att järnsängen är en engångskostnad medan ett barn får man betala för resten av livet. 
Det ska bli intressant att se vem som avgår med segern. 

fredag, oktober 10, 2014

Ur resedagboken



Det burgundiska vinet är ett mycket vackert vin. Den där ljust rubinröda färgen som inte är lika påträngande "blaffig" som färgen hos de mörkare opaka vinerna är. Genom bourgogneviner kan solen blixtra. 
Fast egentligen är det som vackrast när det ännu inte tappats på flaska, när det fortfarande växer på de böljande kullarna. 


När vi är i Bourgogne den här gången är det skördetid. Plockarna går i rader på sluttningarna och bär druvorna i korgar på ryggen. 

Vid 18-tiden på kvällen är det liv och rörelse i den lilla byn Volnay. Plockarna återvänder från odlingarna i minibussar. De har ölflaskor i händerna och gastar till plockare i andra bussar. Vid terrassen vid torget står tre kvinnor i förkläde och tar igen sig med armarna korsade över magarna. Det är de som har lagat mat till plockarna. Vinbönderna kör in sina traktorer på gårdarna och stänger grindarna om dem. En brun hund slingrar sig mellan alla benen och ett par turister kommer ut från en av gårdarna som annonserar att de har öppet för försäljning och provsmakning. De har en vinflaska i handen. 


Den dagen då vi besöker vår favoritvinbonde herr Boilliot har han varit klar med skörden i tre dagar. Vinet ligger och jäser i tunnorna i hans källare. Herr Boilliot är glad och avslappnad och håller på att kärra ut vinlådor för glatta livet till ett engelskt par som har köpt bilen full. Det gör vi också, nästan. 




tisdag, oktober 07, 2014

Ur resedagboken

Vid menhirerna


Världens centrum ligger vid menhirerna (Jag tycker att det svenska ordet: "bautastenarna" låter så ... primitivt) i Epoigny utanför byn Couches i Bourgogen. Det ligger inte i någon storstads citycentrum där folk och bilar rusar fram och tillbaka mellan reklampelarna. Här finns inget sådant. Ingen mammon, inga börskurser, inga livspussel som ska fås i hop. 



Här vet ingen vad sådana ord betyder. 
Och här finns bara sådant som betyder något: bara det förtrollande gröna i träden och fälten mot den intensivt blå himlen, de vita korna och grå, ståtliga och eviga menhirerna. Och här finns kraften och tryggheten som strålar ur själva marken. Förmodligen var det därför menhirerna restes just här en gång. Åk hit och känn det:
Här är världens centrum. Här finns allt som behövs.  



söndag, oktober 05, 2014

Vägen till paradiset är krokig och lång...

...sjön Tutta Rolf en gång på den svartvita tiden. Men det står ingenstans, vare sig i Tutta Rolfs sång eller i Bibeln att den ska vara så mysig att gå.

Rue de Paradis

Vägen till Helvetet (Enfer) är ju som bekant kortare men lite förvånande är det att den är kantad med så vackra blommor. Djävulens bländverk?

Rue d' Enfer

Att man vrickar fötterna på gatstenen lika bra oavsett vilken väg man väljer att ta här i livet, vet jag av egen erfarenhet.

tisdag, september 30, 2014

När det gröna ljuset bleknar

Så hette en text som jag hittade bland en massa papper om Bourgogne-boken. Så här lyder den:

”När vi kommer hem ska jag ta itu med det där Bourgogne-skrivprojektet som har legat så många år. Då ska jag röja upp i det där ordmoraset och äntligen få det färdigt.”
  Så tänker jag varje år precis innan vi åker och under resan.  För då borde jag ju verkligen vara inspirerad, när jag har det så nära, när jag nästan är i det.  Det gröna ljuset i färskt minne. Jag ska hålla kvar det gnistrande genom att skriva om det.
 Men det är inte så det fungerar. Det låter sig helt enkelt inte göras. Jag vet ju det, det gröna ljuset låter sig inte fångas, inte hållas fast.
När jag kommer hem från Bourgogne är jag som en nyskild, som någon som just lämnat en nära anhörig utan att veta om jag någonsin ska få se denna anhörige igen. Det är sorg i sitt känsligaste skede.
Att börja skriva om Bourgogne i det tillståndet är som att peta i ett öppet sår. Ett öppet, djupt och blödande sår.
Jag orkar inte tala om det. Jag orkar inte tänka på det.
Jag har nog med att orka att inte var där. Inte vara i Bourgogne.
Sår måste lämnas i fred för att de ska läka.

Att komma hem är att inse att allt är som det alltid har varit och ingenting är som i Bourgogne.
Det är en insikt som slår till golvet. Inget grönt ljus kan gnistra under sådana omständigheter.
 Det är en process att gå igenom.
Det är inget annat att göra än att låta det gröna ljuset sakta blekna inom mig. Att släppa taget och låta det gå, för det gör det ändå.
Då, då först är det dags, är det möjligt att med svart bokstäver på vit botten börja återkalla minnet av det.


Det låter kanske en aning patetiskt, men lite så var det. Den här gången känner jag mig inte alls nyskild. Den här gången känner jag mig faktiskt inspirerad. Jag har haft planeringen med mig och bläddrat i under tiden. Den får mig alltid att tänka på vad en pizzabagare sa till min före detta kollega när han ville bjuda henne på sin mat:
"Det är inte så bra men det är inte så dåligt heller." Jag fnissar alltid lite för mig själv när jag tänker på det där. Det stämmer lite med hur jag känner inför boken ibland. Ibland är det genialt och ibland tänker jag kasta det. Men, och jag vet att jag har sagt det här förr, nu är det dags att spika ihop den här förbaskade boken.



söndag, september 28, 2014

Att lämna Beaune

Morgonen då vi lämnar Beaune svävar en luftballong på himlen vid avfarten till auto route. Luftballonger har jag alltid betraktat som ett tecken, ett tecken på att det finns hopp i tillvaron. Det känns som ett gott tecken att ha en luftballong framför sig den första biten av resan. Att luftballongen var uppe trots att det var lite molnigt, de brukar ju helst vilja flyga i klart väder, kändes som ett särskilt gott omen. Det fanns anledning att hysa tillförsikt. Tecknen talade sitt tydliga språk.

När vi svängde ut på motorvägen såg jag en överkörd katt vid vägrenen. 
En död katt kan aldrig vara ett gott tecken. I teckenstyrka smäller det hundra gånger högre än en luftballong dessutom. 
Jag funderade på om jag verkligen skulle titta så mycket efter tecken. En död katt kanske bara är en död katt, vilket i och för sig inte är så bara utan något ganska förskräckligt. 

Sedan kom luftballongen tillbaka igen, närmare och större, så jag bestämde mig för att hålla fast vid den. Och nu är vi hemma igen. 




måndag, september 15, 2014

Måndagsmorgon i Autun

Jag sliter upp badrumsdörren och stirrar vilt ut i hotellrummet. Där finns bara P. Han har just öppnat garderobsdörren i vikbar plåt. Jag andas ut.
"Jaha. Jag trodde att något rasade här ute. "
"Typ taket?"

Att vakna en måndagsmorgon på Hotel les Urselines i Autun är annars att vakna upp i den totala tystnaden. Allt är frid.  Morgondiset ligger fortfarande kvar över Morvans sluttningar. Gatstumpen upp mot ringmuren är tom på levande väsen. Den Heliga Jungfrun står på sitt torn och blickar beskyddande ned på sitt forna kloster. Undrar om hon som jag tycker att det är lite synd att hotellägaren inte bevarat något lite klosterlikt när han genomförde den renovering han är så stolt över i den utprintade PowerPoint-presentationen han lämnat i vårt rum. Förutom plåtgarderoben då.
Men i ärlighetens namn skulle väl varken min rygg eller nacke vara kompatibla med en nunnas hårda brits. Å andra sidan verkar min nacke inte vara kompatibel med någon annan möbel än min nya älskling,  kontorsstolen Markus.  Tyvärr är han inte med på resan och det är därför jag är uppe innan väckarklockan denna tysta morgon. Jag sticker upp huvudet som en gök i vårt fönster och vinkar till Den Heliga Jungfrun.  Jag tycker att hon himlar med ögonen,  men jag är inte säker.
Jag gör mina nackövningar.
Jag läser att SD blivit det tredje största partiet i Sverige.  Jag tänker: Jag åker inte hem.
Sedan inser jag att jag är i Frankrike och där är det väl ungefär lika illa. Och jag tänker att vi kan inte fly längre.
Jag smörjer in min nacke med tigerbalsam.  Jag tar en citodontablett.
Resten av dagen tillbringar jag i värk och töcken på världens vackraste plats.

tisdag, september 09, 2014

On the road...snart

Tills sist blev det de blanka sidorna som avgjorde det hela. Jag beslutade att det var de fria ytorna som viktigast, att inte vara instängd mellan raka linjer.
   Lite lustigt att det var i jakten på den, för resan perfekta anteckningsboken som glädjen över resan äntligen infann sig. Vad som har gjort att det dröjt så länge vet jag inte riktigt. Bourgogne har liksom sjunkit undan innan sedan Mallorca kom in i bilden.
   Snacka om att ha lyxproblem. För mycket lyx. Lyxpsykos.

Det känns hur som helst som om det var evigheter sedan vi var i Bourgogne senast, ändå var det bara två år sedan. Vi har gjort lika långa uppehåll förr. Då, innan vi skulle resa igen den gången hade jag en mardröm veckorna före. Jag drömde att jag befann mig i Bourgogne, att jag befunnit mig i Bourgogne i flera dagar utan att ha haft vett att njuta av det. Jag hade bara gått runt och dragit som om jag befunnit mig på vilken plats som helst och inte helig mark.
   Nu känns det som om det nästan var på väg att bli så den här gången, som om jag vaknat upp i sista stund.

----

Idag har jag förtidsröstat. Så jag kommer inte att lämna landet för att slippa undan min plikt. Och det är det enda politiska jag tänker skriva på den här bloggen.


lördag, september 06, 2014

På väg till Bourgogne


Om det hade varit för något år sedan hade jag vid det här laget varit varvad till max, lyssnat på Born to be wild, skrivit predikoliknande inlägg här om vikten av att vara i rörelse och vara on the road, och haft fullt upp med att välja vilken anteckningsbok jag skulle ha med mig på resan, nej det hade jag nog bestämt mig för vid det här laget. För en månad sedan. 



Men nu har jag ju inte gjort några som helst förberedelser. Inte kommit i stämning, som det heter. Heter det, förresten? Helst vill jag bara sova. Kanske börjar jag bli så bortskämd med allt resande att jag inte känner något längre, tänkte jag vettskrämd. Tänk om jag börjar bli likgiltig och loj! Den värsta katastrof som kan hända.
    Det här måste vi ta tag i omgående. Jag körde i gång spellistan On the road med Born to be wild och Fri fot med Ulf Lundell, bland annat. Sedan kastade jag mig med huvudet före i kistan med tomma anteckningsböcker. Jag har aldrig kunnat motstå att köpa anteckningsböcker, så jag har ett veritabelt lager. Men som vanligt finns där aldrig rätt anteckningsbok. Skönt att det är något som är sig likt.


Soldansaren känner sig som en vissen solros

Om det hade varit för något år sedan hade jag dessutom haft fullt upp med att oroa mig och vidskepla mig för att jag såg fram för mycket mot resan. Det behöver jag ju inte göra i år.
Trots det börjar den här alibiförkylningen som alltid brukar göra mig lugn igen att ta form känner jag. Nå, det är väl bra att det är något som är sig likt. 

fredag, september 05, 2014

Vissa dagar...



... vill jag bara kräla upp på min pinne och vara lite världsfrånvänd. Slippa delta.

tisdag, september 02, 2014

Klirr


Det är ett olycksbådande klirr. Som när man står högst upp på en byggnadsställning och hör att en mutter längre ned i ställningen lossnar och slår i marken. Så är det när man får ett besked om att någon som var med och byggde den där ställningen, formade barndomen och därmed den man är idag, har dött.

Astrid Lindgren, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall.

Och nu senast Brasse Brännström.

Med de här människorna är det ju så att själva ställningen ändå håller. Deras verk finns ju alltid kvar, det de gjorde för att ta plats i min barndom.

Men det där klirret…

tisdag, augusti 26, 2014

På resa längs Memory Lane

Memory Lane - det låter ju som en boulevard-liknande gata, men i mitt fall är det ringlande landsvägar i vilda regndisiga urskogar och längs gärden. Husen är falufärgade stugor med vita knutar.
Längs sådana minnets vägar är de förändringar man utsätts för - för förändringar uppstår även utefter Memory Lane - är nedhuggna skogar och uppväxta skogar, fårhagar där det tidigare har varit kohagar. Huset som vi bodde i tills jag fyllde tre år, som vi alltid kallade "gula huset" är plötsligt vitt.

 Det var pappa som bjöd på en biltur tillbaka till barndomen i helgen. Vi åkte förbi huset där jag bodde från tre års ålder, tills jag flyttade hemifrån när jag var 18. Mina föräldrar bodde kvar där tills för fyra år sedan. Sedan dess har jag inte varit här. Det var så välbekant och samtidigt så uppenbart någon annans hus nu.
   Jag blev förvånad över att jag inte kände någon tillstymmelse till nostalgi, inget hugg i bröstet över flydda, förlorade tider. Men det var roligt att se det.

Det är värre med den kulinariska nostalgitripp som min mamma bjöd på. Hemlagade rårakor. Egentligen är det raggmunk, men vi har alltid sagt råraka i min familj. Min mammas råraka har heller inte något med det som serveras på lunchrestauranger och kallas raggmunk. Min mammas rårakor Smakar, nämligen. De är det godaste som finns. De rårakorna kommer att försvinna med min mor och det är det som hugger i bröstet. Fast nu är ju inte min mamma "förvunnen" än så egentligen är det väl onödigt att känna något hugg, det enda jag behöver känna är den vidunderligt goda smaken.
   Men jag tänker på det där med klarbärssaften. Det var i och med klarbärssaften jag först fick lära mig att saker (och smaker) kan förloras för evigt. När jag var barn ägde min mamma och hennes bror en jordbruksfastighet. Byggnaderna och markerna var utarrenderade men ett område med bär- och fruktträd hade vi fortfarande tillgång till. Från dessa träd plockades varje bär och varje frukt eftersom allt annat vore en dödssynd. Bland körsbärsträden fanns skummoreller, bigarråer och så dessa klarbär. Av klarbären gjorde min mamma saft, en mild och god saft som var alldeles rosa. Jag älskade den saften.
   När min mamma och hennes bror sålde gården försvann frukt- och bärträden med den och jag insåg, trots min ringa ålder att de flaskor av klarbärssaft som stod i matkällaren var de sista. Efter dem skulle ingen klarbärssaft komma. Aldrig mer. Numera minns jag inte ens smaken av den där saften, minnet är grumlat av smaken av rabarbersaft (!) som förvisso påminner lite om klarbärssaft, åtminstone till färgen. Och jag vet att med rårakorna kommer det att gå på samma sätt. Men man ska som sagt inte ta ut något elände i förskott.

---

Så kom jag hem från min resa längs Memory Lane och får reda på att Birgitta Stenberg dött, som för att befästa att ingenting är evigt. Men hennes böcker finns kvar. De böckerna befäster att hennes Memory Lane ser en aning annorlunda ut än min. Mindre klarbärssaft och mer boulevarder.

onsdag, augusti 20, 2014

Hösttecken

I mars/april så där brukar TV-tittarna få skicka in foton på vårtecken, som sedan visas upp i Nyhetsmorgon. Det är aldrig någon som frågar efter hösttecken. Som höstfantast tycker jag att det är lite synd och därför kommer jag att dela med mig av just hösttecken här på bloggen.

Det allra första tecknet är ju den där krispigheten i luften som brukar komma i mitten av augusti någon gång. Den är ju förvisso lite svår att fotografera, även om en skicklig fotograf säkert kan klara det. Jag är inte någon skicklig fotograf utan får nöja mig med att i ord meddela att morgonen den 12 augusti var det första gången i år som jag kände den där krispigheten, skärpan, som hos vissa väcker vemod men hos mig inger stillhet och lugn.

Ytterligare ett hösttecken är att rönnbären i trädet utanför mitt jobbfönster har gått från att vara lite ljust orangea till att vara lite mer bestämt röda. Det här trädet brukar få mycket vackra höstfärger i lövverket lite längre fram. När löven fallit av sitter rönnbären kvar som stora, röda buketter länge och väl. Ända tills sidensvansarna kommer.

En dag varje höst kommer sidensvansarna till trädet utanför mitt jobbfönster. De kommer i en stor flock, kanske 30-40 stycken, eller fler och på ett par timmar har de ätit upp vartenda rönnbär och rönnen står tom och svart. Men det är inte ett hösttecken. Det är ett tecken på att vintern är på väg.


måndag, augusti 18, 2014

Det är jag som är Mini-Ernst

Sommaren och semestern är en tid då man påtar i sin trädgård och pysslar med sitt hus. Själv pysslar jag i dockskåpet. Något riktigt hus eller trädgård vill jag, vid gud, inte ha men när det gäller dockskåpsinredning tappar jag totalt kontrollen och tidsuppfattningen. Jag är nästan inte kontaktbar. Försöker man tala med mig den närmaste timmen efter att jag har varit tvungen att avbryta mitt pysslande, svarar jag ofta med att berätta om vad det ska vara för färg på kakelugnen i badrummet och att jag måste köpa modellera. 


Just nu håller jag på att lägga golv med glasspinnar. Tydligen behöver vi äta mer glass i familjen. Jag trodde att vi hade det omvända problemet. Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska låta golvet vara obehandlat eller om jag ska måla golvbrädorna, förlåt glasspinnarna, svarta så att det blir en dramatisk effekt. Vi får väl se.


I det här rummet ska Leonards faster, konstnärinnan Sigrid husera så småningom. Hon ser fram emot att få en svart järnsäng att sova i. 

lördag, augusti 16, 2014

Dödsruna

Stadens sista antikvariat har stängt.
Det var ett tag sedan jag hörde det men jag har levt i förnekelse. Hittills. Nu har jag gått förbi det forna antikvariatet och tyvärr upptäckt att ryktet talade sant. Numera är här en butik för återbruk.
Jag mådde nästan lite illa när jag såg det så där i verkligheten. Inte för att jag har något emot återbruk, det är väl en jättebra idé; man gör nya saker av gamla, fina saker av skräp. Bra grej! Men mitt antikvariat!

Nu ska de visserligen fortsätta sin verksamhet över nätet men det är ju inte alls samma sak.
En nätbokhandel doftar inte gammalt, gulnat papper; världens bästa doft. I en nätbokhandel kan man inte gå vilse i vindlande bokkorridorer, irra omkring och inte veta vad det är man letar efter och ändå hitta det.
Och inte behöver jag vänta på att boken ska levereras, jag får en omedelbar belöning. Antikvariat är den enda affär där jag känner att själva shoppingmomentet är en njutning.

Mitt antikvariat har funnits där så länge jag kan minnas. Och nu finns det inte. Inom mig rusar en förtvivlad Börje Ahlstedt utklädd till rövarhövdingen Mattis och kastar ägg på väggarna i sin vilda sorg över Skalle- Per.
"Du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det alltid varit." säger en förnuftig Lovis.
Och tydligen är det så även när det gäller antikvariat.
Men det fattas mig. Det fattas mig, så det skär i bröstet!

onsdag, augusti 13, 2014

Vila och vidskeplighet

Är nyligen hemkommen från ännu en vecka i  lägenheten i Palma de Mallorca. Jodå, jag vet hur lyckligt lottad jag är. Jag tänker ofta på vad det ska kosta att ha det så här bra. För kosta måste det ju, förr eller senare, enligt mitt vidskepliga sett att se på tillvaron.
   Enligt mitt vidskepliga sett att se på världen får man heller inte se fram emot semesterresor allt för mycket, eller känna sig allt för avslappnad inför dem. Ändå har jag sällan varit så lugn inför en resa som den här. Eller under den, för den delen. Jag har över huvud tag slappnat av på ett närmast onaturligt vis den här veckan. Skrivit mycket, läst mycket, ätit gott och badat. Helt varit i nuet, på det där sättet som man bara talar om att man ska vara.

Detta övermod kostade att nacken havererade i torsdags. Jag fick lämna solstolen i förtid och gå hem och palla upp mig i sängen och äta värktabletter i stället. Men jag låg där och lyssnade på ett gammalt sommarprogram med Filip och Fredrik medan tabletterna kickade in, så det var ett lågt pris för all denna frid.



Lugn och avslappnad landade jag på svensk mark och hade inte en tanke på att jag skulle få några depressioner eller ångestattacker över att börja jobba igen. Inte förrän jag, intet ont anande, läste DN:s tips på hur man ska undvika ångest och depression över att semestern är över. Då slog det till direkt, jag hann inte längre än till det första tipset förrän jag fick ångest.
   Det löd sålunda; man ska "se till att ta vara på" kvällarna, bada och sitta ute och grilla och "se till att njuta" av sommaren trots att man har börjat jobba. Det är just den där njutningshettsen som ger mig ångest. Visst är det trevligt att sitta ute och grilla, det kan till och med vara trevligt att bada ibland. Men den där "se till att ta tillvara på"-stressen....
   Kan det inte vara över snart, tänker jag. Kan vi inte få slappna av snart. På riktigt.

I DN kan man vidare läsa Påvens tio tips för ett lyckligare liv. Det är ingen hejd på vilken visdom som sprids via denna tidning. Här finns också Magdalena Ribbings frågespalt om vett och etikett som jag följer med fascinerat intresse. Jag fascineras av mänskligheten, kanske främst den svenska mänskligheten som har så stort behov av att få bekräftat av vilt främmande människor att vi gör rätt. Varför behöver man fråga om det är korrekt att ha folkdräkt på ett barndop, undrar jag. Hur fel kan det bli?
  Nå, Påvens fjärde bud - förlåt tips - på hur vi ska få ett lyckligt liv är att vi ska njuta av vår fritid. Inte hetsa så mycket efter pengar utan hitta de enkla nöjena. För en gångs skull tänker jag gå på Påvens linje. Jag slutar att hettsnjuta av sommaren per omgående , bestämmer jag. Från och med nu gör jag vad jag vill med min fritid. Njuter i sakta mak.

Och när jag går till jobbet morgonen därpå känner jag den där befriande skärpan i luften som är det första tecknet på att hösten är på väg. Den känslan är som valium i mina ådror.
Äntligen.




fredag, augusti 01, 2014

La mer - Del 8

Och de seglade ständigt



"Herregud, kommer människan aldrig i land! Hur länge ska hon hålla på att tjata om den där jäkla kryssningen? Det är ju nästan en och halv månad sedan hon var på den. Hålla på och dilla om parallella världar och att uppleva samma resa på nytt genom skrivandet. Tar det aldrig slut?" 
Jodå, det tar slut. Inte ens i Odysséen seglade de ständigt.

Tisdagen den 17 juni, Islands nationaldag, ringer väckningen klockan 04:30 så att vi ska kunna gå upp på däck och möta Palma. Inte ens solen är vaken.

Det känns lite vemodigt att lämna båten som varit vårt hem under en vecka. Ingen kommer att bädda upp sängen åt oss, dra för gardinerna och göra det mysigt i lägenheten tills vi kommer hem på kvällarna längre. Det får vi göra själva. 
Men det känns ändå skönt att vara hemma i Palma. Och att kunna äta riktigt frukost!



Så där,  nu tänker jag låta cirkeln slutas och låta mitt skrivande liv och mitt verkliga (vi kan ju för enkelhetens skull kalla det det) löpa samman. Om några dagar åker jag till Palma igen.

onsdag, juli 30, 2014

La mer - Del 7

Barcelona

 Nästa morgon är jag tillbaka i Beachcomber och dricker så mycket te jag vill.
Idag är vi i Barcelona. Vi står uppe på däcket och ser hur fartyget långsamt trixar sig in i hamnen. Vi kommer överens om att hamnen i Palma är vackrare. Vilken tur att det var i Palma vi köpte lägenhet och inte i Barcelona som vi också funderade på.

Vi har förköpt biljetter till rundtursbussarna som vi åkte med förra gången vi var här. Det känns skönt eftersomvi vid det här laget är ganska febriga och förkylda båda två. Nu vet vi att vi kan luta oss tillbaka på busstaket och bara låta oss forslas runt i denna fantastiska stad. För fantastiskt är den ju, även om hamnen i Palma är vackrare.



Olympiastadion

Placa Espanya


La Pedrera

Casa Batlo

Mirador de Colom
Jag har ett fel som gör att jag inte i första hand åker omkring i en flerhundraårig stad med storslagen historia. Jag tänker inte att här, precis här, steg Columbus i land efter att ha upptäckt Amerika.  Jag åker omkring Julian Carax, Daniel Sempere och Fermin Romero del Torres stad. Jag tänker att här gick de. Barcelo verkar vara ett ganska vanligt spansk namn och varje gång jag ser det namnet hinner jag tänka att det kanske är en släkting till don Gustavo Barcelo, innan jag minns att Carax, Sempere, del Torres och don Gustavo Barcelo inte finns i den här världen. De är bara karaktärer i Carlos Ruiz Zafons Vindens skugga, en av de bästa böcker som skrivits. De är också karaktärer i boken Himlens fånge av samme författare, men den önskar jag att han låtit bli att skriva. 
 Att åka ett varv på en av de här busslinjerna tar två timmar och det känns som om det är precis vad vi orkar med av sightseeing för tillfället. Eftermiddagen tillbringar P med att vinna pengar i casinot och jag dricker vin i puben och lyssnar på Jodie Gardner som alltjämt är ”beautiful” . Sjunga kan hon faktiskt också.
Middagen äter vi ute på däck och njuter av att sitta mitt ute i det gnistrande Medelhavet och äta. Det vi äter är visserligen smaklöst potatismos och menlös kycklingfilé men en servitör erbjuder sig att gå och hämta ett glas vin åt mig, fast det egentligen är meningen att man ska hämta själv i den här restaurangen. Så visst är det lyxigt att  vara på kryssning.