lördag, november 27, 2010

Säga vad man vill om tiden,




...gick gjorde den i alla fall.
Säger herr Roos i Berättelse om Herr Roos av Håkan Nesser.
Apropå citat.
Och apropå att det gör den faktiskt. Går. Tiden, alltså.

I dag är det ett år sedan jag jobbade sista dagen på mitt förra jobb (eller ja, egentligen förrförra!)och gick hem i mörkret efter att ha ätit en smörgåstårta som växte i munnen. På ett sätt var det skönt att gå hem, att det var över.
Fem månader tidigare hade vi fått veta att kontoret skulle läggas ned och verksamheten flyttas till Stockholm. Att bli av med jobbet är aldrig roligt. Att gå kvar och harva i flera månader på ett jobb som man vet att man snart ska bli av med, utan att veta vad som kommer efter, är inte särskilt nyttigt. Åtminstone känns det inte så just medan man gör det. Blir ingen god stämning av sånt. Att lära upp andra som ska ta över det jobb man byggt upp och som man själv inte valt att lämna över... är inte heller något som känns särskilt uppbyggande.
Men trist var det detta att plötsligt sluta träffa människor som man umgåtts med drygt åtta timmar om dagen i åratal. För även om man träffas igen blir det ju inte samma sak, man delar inte varandras vardag på samma sätt längre, så är det.
Sedan var jag betydligt sämre på att vara arbetslös än jag hade trott att jag skulle vara. Även om man ägnar en del av dagen åt att söka jobb blir det ju ändå mer tid kvar att skriva på än en vanlig dag och mer tid att skriva hade jag ju alltid gnällt om att jag skulle vilja ha. Jag hade nog tänkt att snart kommer man in i en bra rytm med det där.
Men det gjorde jag aldrig. Jag hade väl blivit för bortskämd med tryggheten det ändå innebär att ha ett fast jobb med fast lön på ett bestämt datum. Jag löper nog inte någon större riskt att bli en romantiskt svältande och knarkande poet. Och inte skulle jag hoppa över den levertransplantation som skulle rädda mitt liv för att jag är upptagen med att skriva en bok, som den där författaren jag skrev om här någon gång tidigare. Han offrade livet för den där boken och här sitter jag och minns inte ens vad han heter, eller namnet på boken han skrev. Så där ser man vad det är värt...
Sett i backspegeln, så här ett år senare, så var det tur för mig att det där kontoret lades ned.
Jag har funderat länge på om jag verkligen ska skriva det här. Det känns provocerande på något sätt och det är inte meningen.
Sen blev jag till slut förbannad på mig själv. Det har gått bra för mig det här året, det är ett faktum och varför ska jag be om ursäkt för det?
Det borde väl vara ännu mer provocerande om jag inte var glad över att det har gått så bra?
För idag har jag ett mycket bättre jobb än vad jag hade för ett år sedan. På alla plan bättre. Drömjobbet, faktiskt. (Okej, när vi vunnit Miljonerna kommer jag ändå att bli heltidsbloggare från uteserveringen på Café les Batard i Beaune. Men till dess.)
Och det jobbet hade jag inte fått om jag inte hade blivit av med det andra. Jag hade inte sökt mig vidare, jag trivdes ju där jag var. Så det hade väl inte gått någon nöd på mig men drömjobbet var det ju inte.
Ibland kommer man framåt av att få en saftig känga i baken...
Ibland inte.

onsdag, november 24, 2010

Det mest poetiska missbruket

Kom, i samband med Cornelis-filmen att fundera över den här romantiserade bilden av den missbrukande poeten igen. Att det finns någonting kittlande och, om inte lockande, så åtminstone spännande över bilden av den, av svält och droger, utmärglade poeten (nu var väl inte just Cornelis utmärglad, men...) sittande under en naken glödlampa i ett sjaskigt hotellrum i Paris, skrivande sina dikter.
Kanske handlar det om den här gränslösheten; Att på den egna hälsans bekostnad låta sig uppslukas av något, av diktandet. Att förakta döden, som de flesta av oss fruktar, strunta i livets skörhet och pumpa sig full med gift. Denna vägran av ge sig in i den vanliga, trygga lunken.
Kanske är det den typen av "mod" som kittlar.

Men man får ju inte missbruka vad som helst. Skulle det vara något "romantiskt" lockande med en matmissbrukande poet?
Eller skulle det bara vara äckligt?
Skulle man då inte bara prata om dålig karaktär, snarare om spännande dödsförakt?
Talar man förresten om spännande dödsförakt i samband med knarkande poeter eller är det bara jag?
Sen har väl de flesta av oss ätit för mycket någon gång. Jag gissar, utan att ha några vetenskapliga belägg för det, att vi är flera som äter/har ätit för mycket än som tar/har tagit droger. Vi är flera som kan sätta oss in i vad det innebär att äta för mycket. Det är så vardagligt att vi inte ens anser det vara särskilt dödsföraktande.
På samma sätt antar jag att de som tar droger inte är särskilt kittlade av den, av svält och droger, utmärglade poeten, inte ser något särskilt romantiskt i det.
I så fall har de alltså en betydligt sundare syn på saker och ting än "vi" andra?

måndag, november 22, 2010

Detta eviga letande efter citat

Att jag ska haka upp mig så på vad andra säger istället för att säga något själv.
Fast det är klart, här pladdrar jag ju på utan att ha något särskilt att säga.
Sedan handlar det ju om att jag vill säga något själv om detta redan sagda. Ibland vet jag bara inte vad.
Lusläste just Bodil Malmstens blogg eftersom jag visste att där fanns det något som jag hade tänkt att det där måste jag ta upp på bloggen. Men som vanligt så skrev jag inte ner det på en gång och bloggen rullade vidare och det där jag skulle skriva om förpassades till...rullorna. Hm. Och jag kunde inte ens komma ihåg vad det handlade om bara att någonstans på Bodil Malmstens blogg fanns det något jag ville skriva om. (!)
Till slut hittade jag i alla fall citatet men då kunde jag inte för mitt liv komma på vad det vad jag hade tänkt säga om det. Så det blir inget sagt.
Åtminstone inte om just det.

Härom året läste jag Paolo Coelhos Alkemisten under semestern och hittade en massa saker i den som jag skulle skriva upp för att jag tyckte att det var bra. Även om jag kan tycka att Coehlo är lite väl präktigt pekpinneaktig och förståndig ibland. När jag kommit hem från semestern hittade jag emellertid inte citatboken och när jag väl hittade citatboken hittade jag inte Alkemisten och när jag väl hittade Alkemisten hittade jag inte citaten och så förtjust i Alkemisten var jag inte att jag har orkat läsa om den bara för att hitta de där oundgänliga livsvisdomarna.

Numera sätter jag färgade post-it lappar på boksidorna som rymmer de där klokskaperna som ska antecknas. Sedan inser jag en morgon att boken måste lämnas tillbaka till biblioteket, sliter bort lapparna och slänger ner den i bokinkastet. Nu har jag visserligen köpt en ny, mycket vacker citatbok som kanske gör att jag sköter mig lite bättre. För det är ju ganska roligt att bläddra bland de där citaten sedan och minnas var man befann sig när man tyckte att just det där var så bra. Få nya infall och idéer utifrån gamla/andras tankar.
Bob Hansson har skrivit någonting bra någonstans om det där med att man inte skriver i ett vakum, att allt man skriver korresponderar med något som någon annan skrivit och hur det blir ett samtal mellan människor. Jag orkar bara inte leta reta var det står just nu. Kanske får jag formulera något själv kring detta istället, till ett annat blogginlägg.
Vad jag skulle ha Majgull Axelsson-citatet till får ni kanske läsa en annan dag...

Upptäckte för övrigt att jag hade stavat fel här ovan och skrivit att jag lustläste Bodil Malmstens blogg. Och det kan man ju också göra.

söndag, november 21, 2010

Har jag ingen humor?

Jag kämpar vidare med Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Det måste ju vara något fel på mig som inte kommer framåt i den här boken! På omslaget citeras Lasse Berghagen som påstår att det är den roligaste bok han någonsin läst. Själv känner jag att jag vill skicka en lista med boktips till Lasse Berghagen. Kanske har jag ingen humor.
Men jag tyckte ju också att den var jätterolig i början; det självklara sätt som det oväntade presenterades på, hejdlösheten. Det var när själva rymningshistorien började varvas med historiska tillbakablickar som jag tyckte att det började kännas en aning...trött. Som att de bitarna slarvades över lite, trots att de tog så mycket plats, som om författaren inte heller tyckte att det var så kul längre. Förlåt författaren.

Jag varvar med att läsa Majgull Axelssons Slumpvandring och det är inte heller någon rolig bok, ska gudarna veta, men den är bra. Majgull Axelsson slarvar aldrig. Jag läser boken igen eftersom jag letade efter ett citat. Ett citat som jag inte hittade när jag bläddrade igenom den lite skummande så där. "Lika bra att läsa den ordentligt.", tänkte jag glad att hitta en förevändning. Nu hittade jag citatet redan på sidan 55 men man kan aldrig få för mycket av Majgull Axelsson så jag fortsätter.
Detta var citatet:

Hon skulle vilja förklara för henne hur det ligger till, att tiden bara är en fråga om ljus och avstånd, att varje ögonblick bokstavligen finns kvar för evigt. Om Alice hade haft en tillräckligt skarp kikare och befunnit sig tillräckligt längt borta i universum, om hon till exempel hade krupit genom några av de där kosminska maskhålen som den där docenten talad om med ett generat småleende, de som möjligen fanns, även om ingen visste säkert, och som skulle göra oövervinnerliga avstånd övervinnerliga, så skulle hon kunna se sig själv som femtonåring. Hon skulle kunna se hur hon en påskdag för länge sedan stod i just den här hallen framför just den här spegeln och för första gången såg med glädje och glitter på flickan bakom spegeln, därför att någon annan för första gången hade sett med glädje och glitter på henne själv.
Ljuset har bevarat henne i det ögonblicket. Det finns för alltid.
Någonstans.

onsdag, november 17, 2010

Hur var det då med Cornelis?

Jag talar förstås om filmen.
Var ju lite orolig för en norskbrytande Cornelis, att det inte riktigt skulle kännas riktig, liksom. Inte som Cornelis.
Och det gjorde det ju inte.
Tyckte faktiskt att det var lite halvtaskigt skådespeleri över huvud taget, med undantag för Helena af Sandberg.

Man hade verkligen slagit knut på sig för att få miljöerna att se så tidstypiska ut som det bara var möjligt, ner till minsta detalj. Det blev nästan lite för mycket, lite för "konstruerat". Visserligen är det ju viktigt att det inte blir fel, fel årsmodell på bilarna, t ex (som om jag skulle märka det) och annat som bryter känslan av äkta fiktion. Men jag kom på mig själv med att sitta och titta på glasögonmodeller, märken på ölburkar osv snarare än att engagera mig i historien. Åtminstone till en början. Mot slutet hade jag glömt det där. Intressant nog gjorde jag det när det började glida in i en tid som jag själv upplevt och kunde minnas.

Så lite gnällbältsgnällig var jag väl. Men det var ändå intressant att se Cornelis historia. Cornelis son Jack Vreeswijk, som har skrivit musik till filmen, har sagt någonstans att han tycker att den är en bra beskrivning av hur faderns liv gestaltade sig och det inger ju en viss respekt för trovärdigheten i filmen. Även om man alltid kan fråga sig vad man vet om sina föräldrar och deras liv. Förstås.

Gick i alla fall hem och började rota i skivsamlingen för jäklar, vad mycket bra musik karln gjorde. Med betoning på mycket (och mycket bra): 38 skivor på 23 år! Slår det Ulf Lundell?

måndag, november 15, 2010

Att gå på magkänsla

Jag är av naturen lat.
Eller vad nu orsaken är men lat är jag, hur som helst. Det är ett handikapp som jag måste arbeta med.
Sedan tror jag på det där med att svaret finns inom dig. Att du själv kan känna vad som är rätt. Jag tror på magkänslan.
Det är inte helt enkelt att handskas med dessa två...företeelser?...latheten och magkänslan. Att skilja den ena från den andra:
"Är den där känslan jag har ett tecken på att det här ska jag verkligen inte göra eller är det nu jag borde rycka upp mig och bjuda till lite för nu är jag bara lat."
För ibland är det så illa att saker som jag verkligen vill göra inte blir gjorda om jag inte sparkar mig själv i baken lite bestämt.

Till exempel har jag sedan jag blev frisk från min välomskrivna förkylning burit ryggsäcken med träningskläder till och från jobbet i omgångar. Till själva gymmet har jag emellertid aldrig kommit.
Varför är just frågan. Handlar det om lathet eller är det magkänslan?
Ena tillfället regnade det. Jag var halvvägs framme till gymmet när P ringde och berättade att detta faktum:
-Kom hem, det regnar ju.
Och jag kom hem.
Andra gången var det snöstorm och det var knappt jag ens kom hem.
I dag var det tredje gången gilt. Men då var det som om det enda som riktigt stämde var magen. Resten av kroppen ömmade och frös och var trött. Näsan var täppt och varje gång jag böjde mig frammåt slog en stor stenklump mot min panna med ett klonk. Från insidan liksom.
Då ignorerade jag magen och lyssnade till resten av kroppen.
Så inte kom jag till gymmet idag heller.

Men jag har i alla fall tagit mig samman och köpt biljetter och ska på bio i morgon för första gången på jag vet inte när. Tror att förra Harry Potter-filmen var den senaste jag såg. I morgon blir det filmen om min tonårsidol Cornelis Vreeswijk. Är lite misstänksam mot att Cornelis spelas av en norrman. Cornelis ska prata stockholmska. Om man säjur...

fredag, november 12, 2010

Öijer ännu en gång

Det beror inte på att jag skrivit om analfebetism att Veckans Dikt får lyssnas till den här gången.
Men det passar ju bra.

Öijer ska man ju dessutom just lyssna till. Det får liksom en ytterligare dimension. Sen är hans framträdande sådant att jag ibland upptäcker att jag är så koncentrerad på att lyssna så att jag knappt hör vad han säger, om ni förstår vad jag menar.
Dessutom älskar jag detta att han gör en slags målgester efter att han har läst en dikt. Som om han har begripigt detta att en bra dikt förtjänar lika hög status som ett snyggt mål i fotboll.
Minst.

Så ska det låta!

Tack till Skatan för Brel-inspirationen! Nu har jag snart slitit ut det här klippet på YouTube:

Att lära sig läsa

Jag har alltid knarkat historier och berättelser så till den grad att det ibland har snuddat vid ren eskapism när jag endast sporadiskt tittat upp och omtöcknat sett min verkliga omgivning. Ganska sent upptäckte jag att det finns intressanta historier att snappa upp i verkligheten också, inte bara i böckerna, filmerna och fantasierna. (Även om jag lider av handikappet att bäst få tag i känslorna i fiktionen.)
Som barn, medtvingad på evighetslånga kafferep hos äldre släktingar, tyckte jag inte att de oändliga utläggningarna om olika bekantskapers släktförhållanden och anamnes var särskilt intressanta. Om Astas kusin var gift med en av Bedas kusins söner och att de alla hade diabetes var mig totaaaalt likgiltigt men tanterna runt bordet fann detta oerhört viktigt och värt att tala länge om. Inte bryr jag mig väl särskilt mycket mer om Astas diabetes i dag men däremot intresserar det mig varför detta ältades vid varenda sammankomst. (Och då menar jag inte just Astas diabetes, där förekom även hjärtinfarkter, slaganfall, blodförgiftning osv hos generationer av olika släkter) Vilket märkligt nät av tillhörighet på både bredden och djupet som detta vävde mellan de här tanterna. En placering av det egna jaget på en social och historisk karta.

Hemma var böcker och detta att man läste lika självklart som att man åt. Hur många timmar min mamma har läst högt för mig vet bara gudarna, liksom hur många gånger jag tvingade henne att läsa vidare fast hon redan läst sig hes. Skriftspråket var en spännande, hemlig kod som jag hungrade efter att knäcka, för att själv komma åt de där historierna när jag ville och inte bara när mamma hade lust, eller inte orkade stå emot mitt tjat längre.
När jag började lekis kunde jag läsa så till vida att jag stavade ihop orden med viss möda, jag kunde inte läsa flytande, som det kallades, ännu. Det retade mig till vansinne att där fanns en kille som kunde och som alltså låg före mig. Jag satt hemma med boken Kalle Bromsvagn hoppar av och kämpade och kämpade tills jag också kunde. Triumf och seger!


Tänk om jag inte hade lyckats knäcka den där koden. Hur hade livet blivit då? Helt annorlunda mot nu, när så mycket kretsar kring det skrivna och skrivandet. Det är då ett som är säkert. Det innebär ju inte bara att jag hade missat Kalle Bromsvagn. Världen är ju full av bokstäver som ska tydas för att man ska kunna ta sig smidigt fram, för att man ska få tillgång och tillträde till samhället.

När jag jobbade som tentamensvakt vaktade jag ofta studenter med läs- och skrivsvårigheter, som fick extra tid på sig att skriva. Jag tycker att det är imponerande att ge sig på en universitetsutbildning om man har svårt att läsa. Vilket jobb de lade ned, vilken tid och vilken envishet. Beundransvärt! Av naturen lat har jag svårt att orka dammsuga en tvårumslägenhet, så någon akademiker hade jag inte blivit om jag hade varit dyslektiker det är då ett som är säkert.

onsdag, november 10, 2010

Förresten var det länge sedan...

... vi lyssnade på Johnny.

Att inte kunna läsa

Städade bland en massa tidningar härom dagen och hittade ett nummer av Språktidningen där det står om analfabetism. Jag hade tänkt att skriva om detta, då när tidningen var ny, och kanske har jag gjort det också men eftersom jag inte minns det så skriver jag igen.
I artikeln står det bland annat om filmen The reader där Kate Winslet spelar en kvinna som inte kan läsa och som hellre än att erkänna detta tar på sig skulden för ett svårt brott (Jag har inte sett filmen, jag refererar bara till vad som står i artikeln.)
Analfabeter, som jag talade med inför filmen berättade att fantasi är en omöjlighet när man är analfabet. Så saker som älvor, att gå bakåt i tiden, poesi, Shakespear, de världarna kommer analfabeter inte in i. säger Kate Winslett.
Är det verkligen så? Är fantasin verkligen något som är knutet till skriftspråket? Föddes inte älvorna långt före alfabetet? Den så omtalade "muntliga traditionen" av visor, dikter och historier, hur uppstod den?Själv hade jag en mycket livlig fantasi långt innan jag kunde läsa.
I boken Stenarna skola ropa av Ruth Rendell framställs Eunice Parchman som oförmögen att känna empati på grund av att hon inte kan läsa. Hon förefaller totalt känslokall inför ett spädbarn som hålls fram emot henne och även detta ska bero på att hon inte kan läsa. Är inte dessa känslor bortom, inte bara skriftspråket utan språket över huvud taget? Oberoende av sådana konstruktioner som språket?
I Språktidningen står det att analfabetism leder till utanförskap som leder till våld.Jag kan möjligen köpa att detta att inte kunna läsa i en värld där denna kunskap betraktas som mer eller mindre självklar föder en viss utanförskapskänsla. Kanske till och med en skamkänsla och en rädsla för att bli betraktad som "lite dum" och att detta påverkar de relationer man har på ett negativt sätt. Dåligt självförtroende i allmänhet brukar ju ha den inverkan på de sociala sammanhangen.Jag har svårt för människor som tycker illa om sig själva. De brukar låta andra betala dyrt för det säger Karin i Simon och ekarna av Marianne Fredriksson (Och som vanligt hittar jag inte citatet, så det är som vanligt inte ordagrannt men andemeningen är den samma.)Men att man skulle vara oförmögen till empati?Eller oförmögen att beblanda sig med älvor, vättar och heffaklumpar, bara för att man inte får någon ordning på bokstäverna. Det tror jag helt enkelt inte på.
Fantasins utveckling, tror jag, beror mer av att man har historier och berättelser omkring sig, än just att man kan läsa dem. Det går ju faktiskt att umgås med olika sorters skrymt och väsen utan att blanda in bokstäver. Via filmer och ljudböcker, till exempel. Och förr när man hade tid att sitta vid brasan och berätta för varandra. Eller högläsning, det borde vi börja med i större utsträckning.
Apropå läsning och fantasi så har jag fastnat i Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och då menar jag inte att jag fastnat så till vida att jag inte kan släppa den, jag kommer helt enkelt inte vidare. Det är ju en ganska fantasifull historia och i början tyckte jag att det var ganska rolig, men nu vet jag inte. Det är liksom något som fattas. Jag längtar inte alls efter att fortsätta läsa den utan har varit tvungen att slänga emellan med en PG Wodehouse, som jag alltid vill fortsätta läsa fastän de alla är likadana. Är det mej eller Hundraåringen det är fel på?

lördag, november 06, 2010

Böda camping ligger inte i Bourgogne

Uppenbarligen.

Tittade på tv-programmet Böda camping i går när jag satt och fredagsmös i soffan och slogs om igen av det faktum att det är skillnad på att campa och campa. Det kan vara fruktansvärt, vidrigt och gräsligt och alldeles, alldeles...underbart.


Böda camping gav mig rysningar; lång bilkö in till campingen och folk packade som sillar och sardiner sitter utanför sina gigantiska husvagnar och glodde på varandra.

Min och P:s första campingsemester gick lite i samma stil, även om vi satt utanför vårt tält och glodde på våra grannar som satt utanför sin husvagn och glodde på oss. Det gick liksom inte att undvika eftersom vart man än tittade så var där folk, folk, folk. Nätterna igenom skrek ett spädbarn i tältet intill och när ungen väl tystnat skramlade resten av campingen igång med sina pottor och pannor. I tvättrummet stod vi på kö till handfaten och medan jag borstade tänderna i rasande fart, stod cirka 18 personer bakom och glodde på mig. Vidrigt var det! Jag skulle aldrig campa mer efter detta. På något sätt fick den oefterliknelige P ändå med mig till Frankrike och campingarna där.


På Couches kommunala camping i Bourgogne är det ingen sardinkänsla alls. Platserna delas av av skyddande häckar, du får själv välja vilken plats du vill ligga på och det är sällan fullt med folk. De enda som glor på mig när jag sitter utanför tältet och väntar på grillen är ett gäng betande kor och jag har betydligt större överseende med kor än med människor. I tvättrummet låser jag in mig i ett skyddande bås, om vi till äventyrs skulle vara flera därinne. Allt är stilla och kullarna kring campingen är gyllene i kvällsolen. Allt som hörs när jag vaknar om natten och krälar ut ur tältet är en skriande åsna i fjärran och stjärnhimlen är bedövande.




måndag, november 01, 2010

En gång när jag är död och verkligen får koncentrera mig

... skrev Tomas Tranströmer någonstans (eller något liknande, eftersom jag, som vanligt när jag ska citera någonting aldrig hittar citatet). Tiden är den samma även när man har "flöde", skillnaden är bara att man känner sig så där maniskt lycklig över att det finns så mycket att göra.
För inte hinner jag göra allt det där på en gång, som jag skrev om för några inlägg sedan. Och inte lär det hjälpa att jag dör och verkligen får koncentrera mig, för jag ger mig fan på att jag ändå skulle få för mig att installera något i en dator istället. Hade flera timmar när jag verkligen fick koncentrera mig i lördags medan P höll på att vinna ihop till Beaune-lägenheten på travet, men fick istället den ljusa idén att jag skulle installera ett bättre skrivprogram innan jag satte igång. Jag borde veta bättre.
"Det fattar du väl att du får göra på en vardagkväll!" sa P när jag stampade omkring och svor över att ingenting fungerade och vilken tid det tog. Men det begrep jag tydligen inte.
Det slutade med att jag fick återinstallera det program jag haft från början och det var med bävan jag klickade ingång det för att se att det fungerade. Det gjorde det, men då var tiden ute och jag var en våt trasa på golvet.
Och jag borde veta bättre, som sagt, för vi har varit där förr.

Förhoppningsvis finns det inga datorer i himlen. (Vi förutsätter att jag hamnar i himlen och det är där jag ska koncentrera mig.) Där skriver man med gåspenna. Om inte annat ämnar jag införa det när jag kommer dit.
Helvetet, däremot, är proppat med datorer, det är jag övertygad om. Datorer som inte går att använda utan där man bara installerar en massa obegripliga uppdateringar hela tiden.