torsdag, december 31, 2015

Gott nytt år!

Vi avslutar året med en gammal dikt från 2008. Men nästa år, då ska det skrivas nytt, nytt.


Nyårsfyrverkeri

Nu är de slut och kan aldrig göras om
alla dessa årets dagar som bara gick och kom
Tiden rinner den står aldrig still
men vi kan alltid göra det vi innerst vill

Vi ska gå ut ur detta året med en smäll
det gamla ska sprängas, alltihop, ikväll
Damm och krutrök var vi går

och i morgon är det ett gott nytt år


måndag, december 28, 2015

Att köpa en kalender

Det drar ihop sig till årets höjdpunkt: Dess slut. Och det nya årets början. Det är hög tid att köpa en ny kalender. Det är en grannlaga uppgift. I denna boka skall en färggrann karta över det ännu orörda, blanka årets målas upp. Möten, resor och frisörtider, skrivmål, dagboksanteckningar, lästa böcker och nyårslöften. Här ska det som har varit och det som ska komma breda ut sig i en överskådlig matta. Var sak ska ha sin färg i det som ännu är rent och vitt och allt detta ska omslutas av vackra pärmar och bli greppbart. 
   Jag vet att allt detta kan göras i en mobiltelefon men jag tycker fortfarande att kalendrar i bokform är vackrare. 2016 kommer att få ett prickigt emballage. 

En ny anteckningsbok för själva skrivandet är också införskaffad. En anteckningsbok som vid det ännu obesudlade årets slut ska vara fulltecknad till bristningsgränsen med iakttagelser och funderingar kring detta märkliga mirakel som livet är, som skisser i ett skissblock. 

Dessa storvulna ambitioner brukar hålla i sig åtminstone i ett par veckor. 



torsdag, december 24, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 24

Dirty Dancing

Jag har ju frångått min tradition att spela The power of love  med Frankie goes to Hollywood, så ni förstår att jag har sparat en riktig höjdarfilm till dagen D.

Hur vi väntade på att denna film skulle gå upp på biografen i vår lilla stad. På den tiden fanns det bara ett begränsat antal kopior och vår byhåla hade inte första tjing direkt.
Hur avundsjuk jag var på min kompis U som hade sett den innan mig i någon annan stad tillsammans med sin kusin.
Hur det kändes att tumla ut ur bion efter att ha äntligen ha sett den, med insikten att livet aldrig mer kunde bli sig likt.
Hur min kompis L och jag bjöd hem oss själva till min kompis U när hon, lyckliga människa, hade fått filmen på video. Hur vi "våfflade" håret med krustången och tog på oss jeanskjolar för att vara fina för Patrick Swayzee.
Hur mitt hjärta fortfarande slår ett extra slag när jag ser honom i den här filmen och hur hans tragiska död gör mig nedstämd.
Hur den här filmen fortfarande håller, till skillnad från så många andra filmer som gjorde stort intryck på mig som tonåring och som jag idag inser är rena skitfilmer.
Hur jag ännu idag, när jag ser den här filmen, kan känna det där...suget jag kände den där allra första gången.

Någon bättre final för årets nostalgikalender kan jag inte tänka mig. Strunta i Kalle Anka och titta på Dirty Dancing istället.
Fridfull jul till er alla!

onsdag, december 23, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 23

Breakin'

Ain't Nobody från filmen Breakin' från 1984. Steetdancarna  Ozon och .. ja, jag har faktiskt glömt vad den andra hette, blir utbattlade, eller heter de nedbattlade, av sina konkurrenter som har skaffat en tjej i sitt gäng. Jag minns inte riktigt hur turerna gick men på något sätt kommer den mer klassiska dansaren, som jag definitivt har glömt namnet på men som är en kvinna, i deras väg. I det här klippet lär de upp henne i streetdance, eller breakdance...  Det är ungefär som scenen i Dirty Dancing med låten Hungry eyes, ni vet.

tisdag, december 22, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 22

Flottans glada gossar 

Vi har tidigare konstaterat att collegelivet var ett vanligt förekommande temat i filmerna på 80-talet, men det var också dansfilmens tidevarv. Här får vi emellertid se ett exempel på att det dansades på film även innan 1980. 
Det här är en sång som jag brukar använda som uppåttjack. Det är omöjligt att vara på dåligt humör efter att ha lyssnat på den här dängan. Jag gillar också att den utspelar sig i en tid då en sjöman blev så överväldigad över att få resa till Montecarlo att han svimmade.  

måndag, december 21, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 21

Indiana Jones

Det har varit alldeles för lite actionfilmer i den här kalendern, det är jag den första att erkänna. Men här i lucka 21 ska det bli ändring på det. Här träffar vi nämligen världens tuffaste arkeolog.
Jag pluggade lite arkeologi i Uppsala en gång, väldigt lite, 5 poäng. Vi ägnade en hel eftermiddag åt att borsta på keramikskärvor med tandborstar. Indiana Jones har aldrig borstat keramik med tandborste det vågar jag lova. Å andra sidan är jag glad att jag slapp bli omringad av folk från De fördömdas tempel på en hängbro under min 5 poängs kurs.
Ledmotivet är ju något man gnolar lite för sig själv när någon rycker till undsättning i vardagen. Det är helt enkelt en klassiker.

söndag, december 20, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 20

Grease

50-talet var inte enbart ett käckt årtionde. Kanske var det bara i Sverige det var så käckt, jag vet inte. Det var nog särskilt käckt i Sverige i alla fall. Nå, det var också brylkrämens tid. 
Filmen Grease utspelar sig 1959 men är inspelad 1978. Den är alltså en slags nostalgifilm i sig. Filmmusiken, vågar jag påstå, har blivit till en del av västerlandets gemensamma ... ja, själ låter kanske lite överdrivet men kulturarv, då. Att kunna sjunga de här låtarna utantill är lika självklart som att kunna Änglamark och En blomstertid nu kommer. Kanske självklarare. 

lördag, december 19, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 19

Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Jag har inte riktigt förlikat mig med de nya inspelningarna av Astrid Lindgrens Kalle Blomkvist-filmer. För mig är Kalle Blomkvist svartvit och lintottig och jag var oerhört kär i honom när jag var barn. I de nya filmerna tycker jag att Vita rosen är så där lite lillgamla men för mig ska de vara så där 50-talskt äppelkäcka. Dessutom är det alldeles för lite sång i de nya filmerna. Här har vi en extremt käck sång ur den "rätta" Mästerdetektiven lever farligt. 

fredag, december 18, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 18

En film om kärlek

29 veckor låg Som stormen river öppet hav på Svensktoppen. Sex gånger låg den etta. Det var 1987, jag var 12 år och tyckte att den var oerhört romantisk. Att den också var filmmusik hade jag inte koll på då. När jag väl såg En film om kärlek tyckte jag att även den var väldigt romantisk. 
Nu tycker jag mest att det är roligt att den utspelar sig på Mallorca bitvis. 

torsdag, december 17, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 17

Ronja Rövardotter

Vi fortsätter i rövarbranschen. Jag undrar om inte det här är den bästa filmmusiken av alla i årets nostalgikalender. För mig representerar den nostalgi i så många lager, på den rent personliga planet. 
Så jag tror inte att jag tänker skriva så mycket om den här sången. Jag tänker skråla lite själv här hemma i lägenheten istället, stampa med fötterna och boboboboborkaaaaa!! Häng på!

onsdag, december 16, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 16

Den här luckan är en liten luring. Man måste öppna den två gånger för att se vad den innehåller. Och det beror enbart på att det inte gick att bädda in det klippet som jag ville ha, inte alls att jag vill mystifiera. Fast vid närmare eftertanke...

De allra första åren av 90-talet verkade allting kretsa kring skådespelare som har huvudrollen i filmen i fråga. Det berodde främst på den här filmen och en till. De var båda filmer som utspelade sig i historiska miljöer. I den ena förekom det dans, åtminstone en slags dans, i den andra förekom det skytte. Den här filmen har jag sett flera gånger. Den andra något färre, eftersom den var så okristligt lång.  

Något som irriterar mig vansinnigt med den här filmen är att den kvinnliga huvudpersonen i sin entréscen bokstavligen avväpnar den manliga huvudpersonen medelst värja, men när det hettar till på slutet står hon hjälplös, uppflugen i en fönstersmyg och skriker förskrämt hans namn. Det är en personlighetsförändring som jag inte är särskilt förtjust i. 

Den manliga artisten som sjunger ledmotivet till den här filmen, en sång som allting också verkade kretsa kring de här åren, hade tidigare en enorm hit med en låt som också kan sägas utspela sig i ett historiskt perspektiv, kanske kan man säga att det är den optimala nostalgisången. Skälet till att den inte är med i kalendern är att just den låten inte hör hemma i någon film. Vad jag vet. Den låten, som inte är med här, handlade om att spela gitarr. 

Min favorit i den här filmen är emellertid inte den skådespelare som allting kretsade kring i början av 90-talet. Det är Allan Rickman. 

Om nu någon fortfarande är intresserad av att se klippet ifråga efter denna utläggning kan hen klicka här

tisdag, december 15, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 15

Strul

Man skulle kunna kalla den för Den Blå Filmen. För det jag minns bäst från filmen Strul är att den var att den var oerhört blå, stundtals var den (och är den väl fortfarande om man skulle se den idag) så blå att jag hade svårt att urskilja något annat på filmduken än just färgen blå.




Om man utgår ifrån den här nostalgikalendern skulle man också kunna tro att Tommy Nilsson var inblandad i alla filmmusik på 80-talet. Så var naturligtvis inte fallet men jag kan inte komma något exempel på filmmusik där han inte är med. Förutom sången nedan, även den hämtad från filmen Strul
Här finns också några exempel på fraser som blivit del av svensk folklore. Strul var en betydelsefull film.


måndag, december 14, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 14

Den vilda jakten på stenen

En annan skrivande kvinna som, visserligen ofrivilligt, gav sig ut på äventyr och upplevde passionen var Jean Wilder spelad av Kathleen Turner. Jean Wilder är vanligen en ganska stillsam och världsfrånvänd författare som skriver romantiska böcker om sin westernhjälte Jesse. I filmen Den vilda jakten på stenen tvingas hon åka till Cartagena i Colombia för att befria sin syster som tagits som gisslan av skurkar. Där träffar hon äventyraren Michael Douglas och ljuv musik uppstår. 
Det är inte den musiken som vi kommer att spela här. The going gets tough hör nämligen hemma i uppföljaren, Den vilda jakten på juvelen som jag inte alls minns med samma nostalgiska glöd som den första filmen men jag hittade inte slutmusiken i den så vi får väl nöja oss med detta. 

För den som undrar har jag aldrig drömt om att åka till Colombia och jaga skurkar. 

söndag, december 13, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 13

Mitt Afrika

Jag älskar fortfarande musiken till Mitt Afrika. Det känns verkligen som om man flyger över ett vidsträckt vackert landskap när man lyssnar på den, utan flygplan, som om man bara behöver luta sig tillbaka i luften. 

Filmen hade mycket som talade till en tonårig soldansare. Stark skrivande kvinna flyttar till exotiskt land, försöker odla kaffe och har en passionerad kärlekshistoria med olyckligt slut. Jag ville vara och göra allt detta. Till och med odla kaffe. Det tvivelaktiga i imperialismen funderade jag bara i förbigående, det passade dåligt in i den romantiska dagdrömmen. 
 
Men jag kom aldrig till Afrika och det kanske var lika bra. Jag skulle nog ha blivit förvånad. 

lördag, december 12, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 12

PS. Sista sommaren

Den här filmen var jag tvungen att googla vad den hette för det hade jag glömt. Allt kretsade kring den här låten. Länge var det den allra bästa låten. Filmen var en riktig skitfilm, men jag minns att det fanns en scen där en motorcyckelligist tar sig in i huvudpersonernas tält och försöker våldta tjejen ifråga och att den scenen berörde mig riktigt illa. Men annars var det en riktig skitfilm. Och varför hette den PS?
Men låten!
Fast nu när jag lyssnar på den igen efter alla dessa år inser jag att det egentligen är en riktig skitlåt också. 

fredag, december 11, 2015

Nostalgikalender: Lucka 11

Aristocats

För att en nostalgikalender på temat filmmusik ska vara komplett bör där också finnas ett tecknat inslag. Det fanns en tid i mitten av 90-talet när jag tittade mycket på Disney-filmer. Jag tror att det var då som flera av de gamla goda Disney-filmerna som Snövit, Pinnocchio och Djungelboken kom ut på vhs. Eller också gick jag helt enkelt i barndom under den här perioden. Eller båda.
Här kommer i alla fall en svängig bit från Aristocats, min favorit Disney.

torsdag, december 10, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 10

St Elmo's Fire 

Här kommer ännu en efter-college-film. Förutom att det är just en efter- college-film så är det här en extremt typisk 80-tals film. Bland skådespelarna märks så gott som alla de typiska 80-tals skådespelarna Rob Lowe, Judd Nelson, Andry McCarthy, Emilio Estevez, Demi Moore och Mare Winningham, alla är de där. Ledmotivet är typiskt 80-talet: lite rockigt men med synth och ett intensivt sjungande.  John Parr som sjunger den har också en extremt typisk 80-tals frisyr. 
Detta är alltså den optimala nostalgifilmen. Den uppfyller också det nödvändiga kravet på ett större antal snygga pojkar. 

onsdag, december 09, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 9

Say anything 

80-talet var college-filmernas årtionde. Say anything utspelar sig visserligen precis under och efter graduation. Det är en klassisk historia om en fin flicka som blir kär i en inte tillräckligt fin pojke som spelas av en tidig John Cusack som är en av mina favoritskådespelare. Redan på den här tiden hade han en egen stil. Och Peter Gabriels In your eyes är också en väldigt bra låt.

tisdag, december 08, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 8

Den oändliga historien

Filmen såg jag första gången hos min kompis U. Hon hade ju, till skillnad från oss, video.
Sedan läste jag boken, flera gånger. Jag har kommit fram till att det är det bästa sättet att hantera böcker som har filmatiserats. Tar jag det i omvänd ordning och ser filmen efter att jag läst boken, är det enda jag kan tänka på att "så här var det inte i boken!"

Det är en bok som handlar om en bok, och sådant gillar jag. Det är Bastian som stjäl boken ifråga från ett antikvariat där han gömmer sig undan ett gäng mobbare. Boken handlar om landet Fantàsien som håller på att gå under. Bastian tar med sig boken till ett gömställe på sin skola och där går han, till slut bokstavligen, helt upp i historien. Som metafiktion fast tvärtom.
Har ni inte läst den kan jag rekommendera er att göra det. Även om ni anser er vara vuxna.

Boken är bättre än ledmotivet, men här är det i alla fall. 

måndag, december 07, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 7

Sjunde himlen 

I detta inlägg ägnar jag mig åt dubbelnostalgi. Dels drömmer jag mig tillbaka till 1956 när filmen Sjunde himlen utspelar sig. En dröm som för mig bara är fria fantasier, eftersom jag inte var född då, men som ändå är ganska rolig att ägna sig åt.
Dels drömmer jag mig tillbaka till 80-talet när jag såg den första gången, till de gånger jag såg den på 90 och, ja ... till förra veckan när jag såg den senast. Det är en film som har följt mig genom åren, kan man väl säga. Den är en av de bästa av de där gamla goda filmerna, jag älskar. Det är egentligen bara Sängkammartjuven med Jarl Kulle som slår den, men den är nästintill omöjlig att få tag på.

De gamla goda filmernas tid var en käck tid. Det märks inte minst i filmmusiken som till viss del är lite sliskromantisk men främst är den käck:





Eftersom det är en dubbelnostalgilucka blir det naturligtvis dubbelt med musik. Nedan stycke är även det hämtat ur Sjunde himlen. Det är om möjligt ännu käckare än det ovan. Tyvärr finns det inte med några bilder från filmen, för det är en riktigt bra scen där Sickan Carlssons karaktär genomgår en till synes oförklarlig personlighetsförändring från stram underläkare till en berusad festprissa, i just Heidelberg.


söndag, december 06, 2015

Nostalgikalender: Lucka 6

Footloose



Jag har faktiskt aldrig sett Footlose heller Varken versionen från 1984 eller från 2011.
Att den ändå är med här i kalendern beror på att temat Footloose finns med i en svensk version på Herrey's album Diggiloo Diggiley. Jag tror att det var låt två på kassetten. Och en nostalgikalender är inte en nostalgikalender värd namnet utan Herrey's.
Tyvärr hittade jag inte något klipp med den här låten från tiden, bara det här framträdandet från 2009. Ett nostalgiframträdanden, alltså.

lördag, december 05, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 5

Days of Thunder

Jag har faktiskt aldrig sett Days of thunder Däremot gick det inte att undgå den här låten, inte för att jag direkt försökte. För som kvinnan som jobbade i kafeterian på min högstadieskola sa "Om man hade hälften av den där rösten skulle man vara lycklig."
Egentligen är det otroligt att jag minns att hon sa det så här 25 år efteråt, med tanke på hur mycket annat som jag har glömt från högstadiet: allt det där som jag vet att jag kunde om franska revolutionen till exempel.

fredag, december 04, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 4

Cocktail

Snygga killar var som sagt ett viktigt inslag i filmerna på 80-talet och jag minns att när jag bänkade mig i biosoffan för att titta på Cocktail så tänkte jag just det att nu skulle man få se en ny snygging. Det var första gången jag såg något med Tom Cruise. Men jag måste erkänna att Cruise aldrig riktigt gjorde det för mig. Han var för välkammad för min smak. Jag föredrog den svettige, rufsige Patrick Swayze i Dirty Dancing.

På senare år har sett  om Cocktail och den är faktiskt ganska okey, men 1988, när det begav sig var det musiken från filmen som var den stora grejen. Vi hade den med oss i bärbara kassettbandspelare till stranden och på skolresor och sjöng "Don't worry, be happy!" var vi gick och var vi stod. En annan storfavorit var dagens musik:

torsdag, december 03, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 3

Dracula

Det är inte helt sant att vampyrhistorier inte är min tekopp för den här filmen tyckte jag om. Framför allt är den väldigt snygg.
Coppolas Dracula-film fick ett sådant genomslag att när jag gick till biblioteket för att låna boken hittade jag inte Abraham Stokers bok, dvs originalet, utan boken som byggde på Coppolas manus som byggde på Stokers bok. Jag gick hem boklös.
Men soundtracket skaffade jag mig, för det är pampigt, både Annie Lennox sång och de instrumentella spåren.

onsdag, december 02, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 2

The Lost Boys

På 80- och 90-talen var vampyrfilmer alltid riktiga B-filmer, mest kända för sitt dåliga skådespeleri och sin dåliga story. På senare år har ju vampyrberättelserna stigit lite i anseende i och med Twiligt och dess efterföljare, och för något år sedan kunde man tala om en veritabel vampyrboom. Om det hade någon positiv effekt på kvalitén vet jag inte, eftersom jag inte har följt vampyrutvecklingen. Vampyrhistorier har aldrig varit min tekopp.

Så varför jag tittade på filmen Lost boys flera gånger förefaller mig idag en aning... obegripligt. Det måste ha berott på Kiefer Southerland.
   Och soundtracket, som jag tyckte var bra. Det innehöll mycket 80-tals-saxofon som det ofta gjorde i filmmusiken som var lite rockigare  och påtagligare än vad filmmusik är nu. Här fanns också the Doors People are strange men vi spelar det lätt maniska huvudtemat Cry little sister. 

tisdag, december 01, 2015

Nostalgikalendern: Lucka 1

Young guns

Det är många faktorer som spelar in för att en film ska vara bra; storyn, fotot, skådespeleriet. Något av det mest avgörande i en bra film när jag var i tonåren var antalet snygga pojkar som var med i den. Filmerna Young Guns 1 &; 2 om Billy the Kid var riktigt bra filmer, åtminstone när det gällde att uppfylla det kriteriet. Där fanns bland andra Emilio Estevez, Kiefer Southerland och Charlie Sheen att titta på. Trots detta verkade inte de här filmerna ha gjort någon större succé i min del av världen när de kom. När Young Guns 2 gick upp på vår biograf var där fyra personer i salongen, min kompis och jag och två till.
I tvåan var det Bon Jovi som stod för musiken. I klippet är det emellertid bilder från den första filmen men till tonerna av tvåans Blaze of glory


söndag, november 29, 2015

Aptitretare

Temat för årets nostalgikalender är filmmusik. Som en liten aptitretare spelar vi The way we were eller Våra bästa år som den heter på svenska. Den filmmusiken känns som själva koncentratet av innebörden av begreppet nostalgi.



Betydelsen av nostalgi skulle sedermera förskjutas från att innebära en sjuklig hemlängtan (se förra inlägget) till att stå för längtan efter en oskuldsfull barndom (Den i sin tur är en företeelse som jag tror bara finns i vuxnas dimmiga minne) Nostalgi är numera en längtan efter ett då snarare än ett där, för att låna Immanuel Kants uttryck. En längtan efter våra bästa år.

Nostalgikalendern behandlar tidsperioden 80- till 90-tal (med en viss twist i enstaka fall) men att de här åren verkligen skulle vara min bästa... jag vet inte. De var väl ok men jag anser ändå att min bästa tid är nu. Och att man ska sträva efter att försöka leva så.

Men så här i juletid tycker jag att det passar att gotta sig lite i gamla godingar. Och det var något speciellt med filmerna förr. Åtminstone av upplevelsen av dem, det var liksom lite intensivare än vad det är när man ser film nu för tiden. Det fanns en tid när jag tittade på Svart lucia varje dag, jag skriver varje dag, efter skolan och det kan jag inte riktig se att jag skulle göra med någon film idag. Jag vet inte om det är en lättnad eller sorgligt.

onsdag, november 25, 2015

Vi varnar känsliga läsare

Det börjar dra ihop sig till årets nostalgikalender och inför detta event vill jag varna känsliga läsare.
Det var faktiskt så sent som på 1700-talet som nostalgi var den medicinska termen för en dödlig sjukdom som fick kroppen att tyna bort. Det var främst soldater i krig långt hemifrån som led av detta.
   Naturligtvis vill jag hemskt gärna att ni följer kalendern men jag känner ändå att jag bör informera er om att det finns risker. Var uppmärksamma på följande symtom: sömnsvårigheter, depression och koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont och andnöd. Så fort ni känner minsta antydan till någon liten ätstörning så vill jag att ni omedelbart avbryter er läsning av nostalgikalendern. De kan i och för sig vara ganska vanligt så här i juletider, så det kan vara svårt att skilja ut de vanliga störningarna från sjukdomen, men var uppmärksamma.
Och när jag nu har informerat om allt detta så vill jag påpeka att all läsning sker på egen risk

lördag, november 21, 2015

Paradiset bor i garderoben

Efter min stora förrådsstädning förra helgen har jag lyssnat på Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av och med Bodil Malmsten. Där berättar hon om en undersökning som forskare i Lycka har gjort. De har konstaterat att man blir lyckligare av att städa en garderob än att åka till en paradisö.
Det framgick inte hur de hade kommit fram till detta, vilka experiment som hade utförts och vilka mätinstrument som använts, men efter lördagens insats kan jag faktiskt tro att det är sant.
Detta är viktig information att få. Istället för att lägga en massa dyra pengar på långväga resor som förorenar vår miljö så är det bara att vara hemma och rensa garderoberna och du får ett mycket bättre liv. Det är så typiskt människan att famla efter lyckan som om det vore något ouppnåeligt, långt borta när den i själva verket finns i det egna hemmet.

För övrigt undrar jag lite över detta att sinnebilden av Paradiset nästan undantagslöst framställs som en lång sandstrand vid ett oändligt,  gnistrande blått hav. Inte för att jag tänkt mig Paradiset som en oändlig räcka med städade garderober, men något alternativ borde det väl finnas.

söndag, november 15, 2015

Svart istället för gyllengrönt

I går var det meningen att jag skulle jobba med Bourgogneboken. Jag skulle peta lite i ett kapitel

som handlar om att stridigheterna i regionen Bourgogne numera ligger långt tillbaka i tiden och att

platsen nu är idyllen in spe. För att göra en mycket kort sammanfattning. Jag skulle ha huvudet fullt

med gyllengröna bilder med en eller annan vit ko stillsamt betande mitt i alltihop.
 
    Och så blev alla bilder från Frankrike svarta bilder.  Som jag skrivit tidigare i det där kapitlet "Kontrasten mellan idyllen in spe och en sådan utstuderad ondska blir nästan för mycket."  
Det blev inget skrivet. 
    Men vad ska man göra en sådan dag. Vad kan man göra. 
   Jag städade förrådet. Inte för att detta gör världen bättre för någon annan  än mig, som haft det som ett svart moln över huvudet länge. Jag kånkade och bar och släpade och slet för att liksom bli av med frustrationerna och min dåliga nacke och min dåliga rygg gick naturligtvis sönder. Det gjort ont överallt samtidigt som jag var närmast sjukligt glad över att få ordning i förrådet (Allt eftersom kvällen led sjönk glädjen undan och värken steg, men i alla fall.) 

På kvällen hade vi planerat att gå ut och äta på en av våra favoritrestauranger i närheten. Jag hade redan börjat se råbiff och libanesiska viner framför mig när vi plötsligt tittade till på akvariet och insåg att något var allvarligt fel där. Fiskarna såg inte alls ut att må bra. Så istället blev det akutinsatser med vattenbyte och pumprengörning, vilket tog flera timmar. 
   Av råbiffen blev det en hamburgare på en kolsvart MacDonaldsparkering mitt i natten, medan vi lyssnade på radioteatern och Strindbergs minst spelade drama Svanevit. 
Ett bisarrt slut på en bisarr dag. 
 

fredag, november 13, 2015

och från A till Ö via Finland och Göteborg

På tillbakavägen (se tidigare inlägg) får jag vänta en halvtimme i H. Kiosken har stängt, det blir inget kaffe. Tåget står redan inne på stationen så jag kliver på. Med mig från A har jag en lätt doft av stekos från raggmunksbaket och historien om hur min farmor och hennes kompis Kross-Nisse stormade en taxfree-butik på Finlandsfärjan en halvtimme innan den skulle öppna, eftersom min farmor skulle köpa champange till sin 50-års dag.
Det är en 46 år gammal historia och det är min mamma, som också var med på resan, som berättat den. Jag älskar den och fnissar för mig själv där jag sitter på det stillastående tåget i H och ser det framför mig: Farmor och Kross-Nisse som tränger sig in i butiken med min farmor i spetsen och biträdet som slänger ut dem. För utslängda blev de. Men det skedde inte utan strid om jag känner min farmor rätt. Jag ser för mig hur biträdet blir allt svettigare på läppen och allt desperatare i blicken.
Någon envisare människa än min farmor finns inte.

En strid med henne har jag vunnit. Jag kan bara minnas att det är en enda. Det var en gång i tonåren när jag skulle åka på körresa till Göteborg. Jag hade sovit över hos farmor natten före eftersom resan startade i staden där hon bodde, och när jag skulle gå på morgonen ansåg hon det nödvändigt att hjälpa mig att bära min väska till platsen där jag skulle möta mina körkamrater. Det gjorde inte jag och det var jag som vann diskussionen. Inte med argument om hur orimligt det vore att en blind, gammal tant med bensår skulle bära en fullt frisk 18-årings lilla övernattningsväska som om hon inte kunde göra det själv. Jag sa helt enkelt NEJ, blankt och bestämt, kommer aldrig på fråga och därmed basta! Denna min bestämdhet kom nog inte så mycket av omtanke om min farmor som av det oerhört pinsamma i att mina kamrater skulle tro att jag inte kunde klara mig själv utan behövde en blind gammal tant med bensår som stöd. Tonårsskammen är en stark kraft.

Älskade farmor. I dag sitter hon böjd som en fällkniv över ett bord i sitt rum på ålderdomshemmet och pratar oavbrutet med folk som inte längre finns. Kanske är hon och Kross-Nisse ute på äventyr igen någonstans i en annan dimension. Varje gång jag besöker henne tänker jag: "Vad ska det här tjäna till?" Och sedan skäms jag. För vem är jag att göra några värderingar av hennes liv.
   Farmor själv är mer harmonisk än någonsin; sjunger Hej tomtegubbar, slår ihop klackarna och visar hur man joddlar.
    Men hon vägrar med samma gamla obestridbara envishet att använda sina löständer.

onsdag, november 11, 2015

Från Ö till A - en resa sydnärke runt

I helgen var jag på resa. Jag åkte de fem milen till mina föräldrar i A. Det kanske inte låter särskilt dramatiskt men varje resa är ett äventyr.
Jag åkte med kollektivtrafiken och min plan var att först åka tåg till H och sedan fortsätta med buss till A, eftersom det inte går några tåg till A. I H får jag vänta i 40 minuter och då hinner jag ta en kopp kaffe och sitta och skriva en stund på stationen.
Den här morgonen kom jag rusande till Resecentrum i Ö i sista minuten. Jag var försenad eftersom jag varit tvungen att leta efter en burk tabletter. Jag hade plockat ut varenda pryl i den låda där tabletterna borde ligga utan resultat och detta innebar till mitt förtret att det inte blev någon fika i H. Istället skulle jag bli tvungen att leta upp ett apotek. Något jag med en arm i jackärmen och en sko på ena foten berättar för P i irriterad ton. Han höjer på ögonbrynen, drar ut lådan jag just genomsökt, stoppar ner handen och plockar upp min tablettburk.  Tacksam och förolämpad (av tablettburken som så effektivt hållit sig undan för mig, min behagat visa sig för P) rusar jag i väg till Resecentrum med tablettburken i en handen.
Det hade jag inte behövt göra. Rusa, alltså.
Det är "fordonsfel" på tåget till H och det kommer inte att gå förrän om 50 minuter. Det innebär inte bara att det inte blir något kaffe i H, jag kommer också att missa bussen till A.

Jag får helt enkelt vända mig till busstrafiken istället. När jag står där och ser mig sökande omkring kommer en buss som ska till K. Jag kliver på den och berättar för busschauffören att jag ska till A. "Kan jag byta i K?"
Till min glädje meddelar busschauffören att efter K ska han fortsätta hela vägen till A, så det är bara att sitta kvar. Busstrafiken kan man lita på. Bussen går alltid. Sedan att detta att åka buss från Ö till A innebär att man passerar M, får vänta en kvart i K för att sedan fara vidare förbi S, H, Å, L och S (igen fast inte det samma som tidigare,tack och lov) innan man till slut är framme i A.

Jaha, och varför i herrans namn skriver jag om detta? Jaa... jag tyckte det var lite kul att jag reste från Ö till A istället för tvärtom och att jag kunde travestera barnprogrammet Från A till Ö - en resa orden runt som gick igenom alla bokstäverna. Nu gick jag inte igenom riktigt så många bokstäver men ganska många i alla fall Så lättroad är jag.

söndag, november 08, 2015

Läsa, leta och lukta

Ibland får jag frågan om jag aldrig tröttnar på att läsa. Men ta en titt på mitt nattduksbord och ni har 

svaret på frågan. Där ligger de tre nyförvärven till min Lotta-bokssamling, del 2 i Marcel Prousts På 

spaning efter en tid som flytt, Bruno K Öijers Och vinden viskade Annabell Lee, Bodil Malmstens Sista boken från Finestère, De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassias och på golvet bredvid ligger ett Asterix-album. 
   Allt är visserligen text, även om Asterix är både text och bild, men att läsa Asterix och att läsa Proust...det är inte samma sak, så mycket kan jag säga. Att läsa är inte en enahanda syssla. Genom att läsa kan du vara vem som helst, resa mellan vilka tider och platser som helst. Du kan vara i Paris vid förra sekelskiftet, eller 1959,  i Gallien under Ceasars Romarrike och i Bretagne strax efter det senaste millennieskiftet. Nu verkar det ju vara väldigt mycket Frankrike för tillfället, men om man till äventyrs skulle tröttna på just det landet kan man alltid åka på seglarläger med Lotta och Giggi. 
    Att läsa erbjuder dig alla möjligheter som finns, hur ska man då kunna tröttna på det. Om man nu inte är dyslektiker och måste kämpa. Då är det ju något annat. 

Numera letar jag böcker till min Lotta-samling över nätet. Det finns ju inte längre något antikvariat i staden, vilket jag har ondgjort mig över tidigare. Jag tycker fortfarande att det är förfärligt, men det finns en fördel med att leta böcker på Bokbörsen: Det är effektivare. På bara någon timme har jag alltså hittat tre Lotta-böcker som jag inte hade. På det gamla vanliga sättet kan det ju ta tre år utan att man hittar en enda bok. Men letandet: Att gå i trånga passager mellan proppfulla bokhyllor som sträcker sig ändå till taket och dra in doften av damm och gulnat papper, få saker är underbarare. Aldrig stämmer uttrycket "vägen är målet" bättre än i sökandet efter gamla böcker. 

torsdag, november 05, 2015

I väntan på sidensvansarna

Utanför mitt fönster på jobbet står en vacker rönn. Jag brukar njuta av årstidernas växlingar i det där trädet; se hur de första knopparna tar form om våren, hur de spricker ut till löv i skirt grönt som sedan djupnar och till sist går över i gult. När de fallit av hänger rönnbären kvar i röda klasar på svarta grenar. Det ser riktigt festligt ut.

En dag i november varje år kommer en flock sidensvansar på besök i rönnen. De är många, kanske trettio stycken, kanske fler, och på någon timme har de ätit upp vartenda rönnbär på hela trädet. Det är lite av en happening, ett event att se dem. I fjol kom de aldrig och jag saknade dem.
   Nu oroar jag mig för hur det ska bli i år. Det är inte så många rönnbär kvar i trädet och det är flera andra fåglar där och äter. Några bruna typer som jag inte vet vad de heter. Jag kommer på mig själv med att blänga ondsint på dem och önska att de ska länsa något annat träd. Jag väntar ju på sidensvansarna.
   Sedan inser jag att det är ju rasism, det jag håller på med. Favoriserar en sorts fåglar framför en annan. Skuldmedvetet sneglar jag på de där bruna flygfäna som utan skam vräker i sig bär i min rönn.   "Det är klart ni ska äta bär" tänker jag. Det har ännu inte gått så långt att jag sitter vid skrivbordet och talar högt med fåglar utanför fönstret. Jag nöjer mig med den här sortens telepatiska samtal. " Till mitt träd får alla komma och äta."
   Men om sidensvansarna ska ha någonting med av de här rönnbären så får de faktiskt se till att komma nu.

tisdag, november 03, 2015

Det ringde en tiggare på min dörr

"Herregud, har de börjat göra hembesök!", tänker ni nu.
Men detta är en historia som utspelar sig för flera år sedan, på den tiden det inte fanns EU-migranter. Den som stod utanför min dörr var en välklädd pojke i trettonårsåldern. Han undrade om jag ville skänka pengar till hans skolresa.
Det ville jag inte.
"Men du behöver bara ge en tia!"
"Nej, jag tror inte det." (Varför säger man så? Jag trodde ingenting, jag visste mycket väl att jag inte tänkte ge den här pojken några pengar.)
"Är det bara gamla pensionärer som bor här?"
"Ja", sa jag och stängde min dörr medan jag tänkte: "Gå hem och snyt dig oförskämda unge." Jag hade kanske 32 år kvar till pensionen vid det här tillfället.
Inte berättade han vart skolresan skulle gå, inte hade han några prospekt att visa och det fick mig att tvivla en aning på skolresans existens. Det vanliga är ju att de säljer någonting: cocosbollar, strumpor, hembakat bröd, disktrasor och julklappsetiketter. Det tycker jag är helt ok. Det kan ju rent av vara bra. Men att bara ringa på hos främmande människor och be om pengar. Var verkligen skolan med på detta, eller föräldrarna?  Och om så var fallet då, att föräldrarna tyckte att det var ok att ungarna gick hem till främlingar och tiggde, hur går resonemangen nu runt köksborden om de som sitter och tigger utanför Konsum?
Hur som helst lämnar jag hellre min tia till dem än till någon välbärgad tonårings högst eventuella skolresa.

lördag, oktober 31, 2015

Tankar under sängen

Det är den där årstiden när allting snävas in. Ögonen torkar och synfältet krymper. Blodet flyter långsammare i ådrorna . Bläcket fryser i pennorna, idéerna sinar. Så jag rotar i idéer som jag haft tidigare och hittar en tio år gammal dikt som beskriver de där novembersymtomen ganska bra, om jag får säga det själv. 

vintern kommer ismassorna lägger sig täpper till och kväver
syret är kvar på den andra sidan jag kippar

jag släcker ner nu avvecklar kopplar ur stänger av
drar åt kranarna bit för bit finger för finger förtvinar hela handen dör
det sprider sig det rusar genom kroppen det går av sig själv det går inte att hejda  när det väl har tagit fart hjärtat bryr sig inte om att pumpa ut blodet längst ut i kroppen längre energin räcker bara till nödbelysningen nu snart slocknar den jag släpper taget jag sinar jag rinner ur mig ifrån mig och undan och upphör ett rakt streck på en monitor ett elektrisk


pip

Det är en sådan där tid när det känns som om inget kommer ut och inget kommer in. Helst vill jag rulla in sig längst in under sängen, mot väggen och inte vara anträffbar för några yttre intryck förrän någon gång i mitten av mars. Det enda problemet är att man är tvungen att umgås med sig själv där under resårbotten. Oftast trivs jag ganska bra i mitt eget sällskap, men ibland blir jag lika innerligt trött på mig själv. I synnerhet i den här sinande perioden.

När jag var barn funderade jag mycket på hur det var att vara någon annan. Jag funderade mer på det än på hur det var att vara mig själv. Det var ju självklar, när man var barn. Det är först när jag kom upp i tonåren, eller kanske strax efter faktiskt, som jag insåg att jag inte hade någon koll alls på vem jag var.
    När jag var barn fantiserade jag alltså mycket om hur det var att vara någon annan: Hur det skulle vara att ha syskon, att vara storsyster eller lillasyster, att bo mitt i stan och inte på landet. Att vara skilsmässobarn och åka med en stor väska mellan olika hem varannan vecka tyckte jag verkade oerhört spännande. Att heta något annat och ha en annan färg på håret.
   Jag håller inte på så mycket med det längre men tänk om man faktiskt skulle kunna prova andra människors liv ibland. Ungefär som att åka på weekendresa: Den här helgen är jag Ingvar Oldsberg, till exempel. Man bokar på någon site på nätet som Booking.com där man kan sortera in folket i olika kategorier:populärast och billigast, osv. Internationella kändisar är dyrare än de som bara är kända i Sverige. Vanliga människor är naturligtvis billigast. Kanske skulle jag ha råd att bli vår granne några dagar. Han har nyligen renoverat badrummet och det kan ju vara roligt att prova bubbelbadkaret.

fredag, oktober 23, 2015

Fredagsmys på Bar Ben Avant

(ur resedagboken)

Vi är bara ett par tvärgator bort från de stora turistströmmarna, vid ett litet stilla torg mellan Placa Espanya och Ramblan. På en bänk sitter en man och löser korsord. På en bänk längre bort sitter en man tillsammans med sin hund. Ömsom samtalar han med hunden, klappar ömt dess hundansikte och hunden lägger sitt huvud i hans knä. Ömsom somnar både han och hunden till för att sedan vakna till och fortsätta sitt förtroliga samtal.
De ska ingenstans. Vare sig korsordmannen eller hunden och hans husse. De har ingen brådska.

Vid ett bord i baren intill sitter ett par gubbar och dricker kopiösa mängder vin, whisky och andra drinkar utan att bli det minsta skräniga. De ska ingenstans. De har ingen brådska.

Vi sitter på den andra baren och äter oljig tonfisk smörgås och dricker varsin öl. Det är en välsignad dag; en dag när jag inte har ont någonstans, inte i ögonen, ryggen, nacken eller magen, och det är ganska ovanligt och jag firar detta med att beställa en kaffe på maten. Vi ska ingenstans. Vi har ingen brådska.

Vi befinner oss på en plats som gömts undan den ständigt rusande tiden. Det är som Diagongränden i Harry Potter, eller någon slags parallellt universum. Här löser vi våra korsord, klappar våra hundar, dricker vår sprit och vårt kaffe. Allt är frid, allt är stilla, inte ens när en annan hund passerar den dåsande och ömt omklappade hundens synfält utbryter tumult.
Vi har ingen brådska.

När vi väl går därifrån, för det måste man ju ändå till slut, även om man befinner sig på en plats där tiden inte finns. Det är konstigt det där. Men när vi går därifrån passerar vi ett monument till åminnelse över det bombdåd som skedde här på 1800-talet. Sådant förekom alltså redan då. Inget är nytt under solen.
Ett ögonblick tänker jag att tiden sprängdes bort i det där terrordådet, att det blev en slags luftficka eller tidsficka. Att det fungerar så att när något fruktansvärt hänt på en plats så upphör tiden att röra sig här, att det blir just sådana fridsamma rum som en slags kompensation. Men det är naturligtvis en vettlös tanke. I så fall skulle ju världen vara en betydligt trevligare plats än den är och det skulle arrangeras exotiska resor till områden där tiden har sin gång.

måndag, oktober 19, 2015

Vart man vänder sig


Till och med in i San Remos bedårande gränder hade han hittat: David Lagercrantz och hans omdiskuterade bok.



Och på El Corte Ingles i Palma fick den länge efterlängtade det största utrymmet. 


Medan Isabel Allende fick nöja sig med en lite mindre pall...


... och nobelpristagaren Ohran Pamuks nya bok fick dela bord med flera andra. Jag tror faktiskt bara det fanns fem exemplar av hans bok.

Men jag är ledsen Lagercrantz jag kommer inte att läsa den här boken. Jag tycker helt enkelt att det känns lite väl spekulativt att fortsätta på någon annans författarskap. Men det verkar å andra sidan som om du klarar dig bra utan mig.

lördag, oktober 17, 2015

Jag misstror starkt min oförmåga

Roade mig med att bläddra igenom inläggslistan i bloggen och upptäckte att det fanns ett inlägg med rubriken Smit inte, krysta!  Jag tyckte att det verkade så osannolikt att jag hade skrivit ett sådant inlägg att jag var tvungen att gå in och kontrollera saken. Det visade sig att jag faktiskt hade skrivit det. Där fanns en del som jag tyckte att det var väldigt bra att bli påmind om:

Jag har lärt mig att psyket är något som man både kan krympa ihop och tänja ut till häpnadsväckande storlekar och därför misstror jag starkt min oförmåga. Det är inte alls säkert att jag verkligen inte kan det ena eller andra, det handlar kanske bara om att jag är feg, lat eller okoncentrerad. Jag har nämligen kunnat så mycket genom åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna. Oftast handlar det ju bara om en tröskel att ta sig över. Och det görs inte av sig själv, du måste ta dig över av egen kraft. Du kan allt, men det är inte säkert att det är särskilt lätt eller roligt på vägen dit alla gånger. Ska du födas får du krysta själv.
Sedan tycker jag att det där födandet, det tar liksom aldrig slut, det är en ständigt pågående process. Det finns ständigt nya rum i mig att upptäcka, nya trösklar att snubbla eller klättra över.

Tänk vad jag har varit klok ibland :)

torsdag, oktober 15, 2015

Istid

Det har redan börjat.
Jag fryser.
Jag fryser på jobbet, jag fryser hemma, Jag fryser på vägen mellan jobbet och hemmet. Jag fryser dygnet runt.
Och kylan tränger sig in genom huden och in i benen och förlamar kroppen så att det blir tungt att röra sig. Man för sig långsamt, långsamt och trögt.
Den tar sig upp i huvudet och stänger av tanken och lusten. Man kopplar ned. Man sträcktittar på alla avsnitten av Polisen i Strömstad på Öppet arkiv, för att överleva.

Och det är bara i mitten av oktober. Sedan är det november, december, januari, februari och kanske även mars. Fem månader. Vi är bara i början.

Jan Johanssons version av Visa från Utanmyra är egentligen november månads musik men jag känner att vi behöver den redan nu. Den gestaltar det vackra i att bita ihop och härda ut. Vi biter ihop och härdar ut.




Och jag vet att jag inom någon vecka kommer att skriva ett inlägg om hur skönt det är att kura ihop sig i mörkret på väg till jobbet och liksom kröka hela sitt jag inåt. Och annat liknande svammel.
Jag är inte konsekvent till min natur.
Det är bara så det är.
Vi biter ihop och härdar ut.

söndag, oktober 11, 2015

San Remo - utan ord

Som jag skrev i förra inlägget är det näst intill omöjligt att beskriva skönhet och perfektion. Idyller är alltså också svåra att skriva om. Därför har jag inte så mycket att säga om San Remo, kryssningens bästa hamn, men jag vill ändå visa den så kanske ni förstår varför jag gillade den.





Vi ankrade ute på redden och fick åka "tenderboats" in till hamnen 

















Vårt skepp sett från utsiktsberget

fredag, oktober 09, 2015

Fördelen med fulhet

Vid middagen den sista kryssningskvällen summerar vi resan och utser veckans vinnare i olika kategorier. Resans bästa maträtt, till exempel. I mitt fall är det förrätten toast med svampstuvning. När det gäller P svävar han ut i sådana utläggningar att jag inte blir riktigt klok på vad som är hans favorit.När det gäller bordsplacering i fin-matsalen är kvällens den klart bästa: Vi sitter vid ett fönsterbord med utsikt över havet och solnedgången, inte något land i sikte.Vi enas om att San Remo var den bästa hamnen. Av turguiderna i de olika hamnarna utser vi guiden i Lucca till vinnare. Hon sa intressanta och relevanta saker och vara alldeles lagom personlig, en proffsig guide, helt enkelt.


Tornet med träd på taket i Lucca

Luccas amfiteater som byggts om till bostäder


Sanningen att säga hade jag nästan glömt bort guiden i Lucca. Det är ju så med skönhet och perfektion, det lämnar liksom inget för hjärnan att arbeta med. Det finns inget att prata om när allt är vackert och perfekt. Att skriva om det är mer eller mindre omöjligt. Tro mig, jag har ägnat nästan sju år att försöka beskriva en av världens vackraste platser, och bara för att boken börjar bli färdig betyder det inte att jag har lyckats med det. 

Det är så mycket lättare att skriva om fulheten, misstagen, det som inte blev som det skulle och det som inte passar in i några mallar. Det som inte är så perfekt är ju betydligt intressantare. Det finns ju en tröst i det där också ,eftersom jag ofta känner mig lätt euforisk när jag fått ihop en hyfsad text. För mig är det alltså nyttigt, detta att ha lite fulhet och misslyckande i livet. Jag blir helt enkelt lyckligare av det. 

Lucca-guiden må vara en prisvinnande turguide men något bloggmaterial är hon inte. 
Romgudiden däremot skulle man kunna skriva om. Hon var närmast forcerad familjär och gastade i bussmicrofonen så att jag trodde att mitt huvudet skulle flyga i flisor. Hon krävde att vi skulle kalla henne Ängeln eftersom hon skulle vaka över oss som en ängel hela dagen. Hon fortsatte att insistera på detta även efter att bussen hade gått sönder. 



Piazza Venezia 
På Korsika var guiden en bastant och ganska sur dam. Hon var också arborist och talade helst om träd under bussfärden upp till bergsbyn vi skulle besöka. I korta stunder läste hon pliktskyldigast innantill i något guidematerial med entonig röst; samma tonläge när hon läste de nedskrivna "skämten" som när hon läste ren fakta. Men snart var vi tillbaka till träden. Hade jag inte somnat hade jag kunnat skriva om samtliga trädslag som någonsin funnits på Korsika sedan ön steg ur havet i tidernas morgon. Men nu somnade jag alltså och kan inte skriva något. Det är oklart om det är en förlust eller inte. 


Bastelica uppe i de Korsikanska bergen




Guiden på turen till Dali-museet i Figueres så militant ut och var politiskt intresserad, för att uttrycka sig milt Hon höll ett veritabelt brandtal på hemvägen, om vad som var fel i Spanien i allmänhet och Katalonien i synnerhet och vad som skulle göras åt detta. Hon hade svårt med sin svåger eftersom han var politiker på fel sida. Henne skulle man kunna skriva om. Men om Lucca-guiden, inte ett ord.





 Vi funderade en del på varför vi tyckte bäst om San Remo där vi inte hade någon guide alls utan gick för oss själva. Men vi bestämde oss för att det inte hade något samband. 


tisdag, oktober 06, 2015

Italienska skor

Var det föraning, jag vet inte. Men plötsligt fick jag en intensiv längtan efter Italienska skor av Henning Mankell; ljudboken, eminent inläst av Philip Sandén. Det är i Palma och jag skriver upp det i anteckningsboken, i listan över vad jag ska göra när jag kommer hem. Jag har alltid en sådan lista. Den liknar listan över nyårslöften som jag brukar tota ihop i december. De brukar vara ganska brokiga listor, som rymmer allt från att gå ned i vikt till att hitta en speciell bok via ett löfte att njuta mer av detaljerna i vardagen. En del punkter på de där listorna är lättare att uppfylla än andra.
Alltså hade jag precis packat in Italienska skor på mp3-spelaren (jag kör fortfarande med sådan) men inte hunnit börja lyssna på den. Och så dör Henning Mankell.

Jag minns inte riktigt hur Italienska skor kom in i mitt liv, plötsligt fanns den bara hemma. Kurt Wallander-böckerna har jag aldrig riktigt stått ut med och därför hade jag inte några större förväntningar på de italienska skorna så det blev en positiv chock. Det är en sådan bok som jag önskar att jag hade skrivit själv. Till och med baksidestexten är bra och det brukar de ju sällan vara:
En man kliver upp ur en vak och ser en kvinna med rullator på isen. 
Vem kastar sig inte över en sådan bok för att få veta vad som ska hända.
Tack Mankell för de italienska skorna.

fredag, oktober 02, 2015

Relaxing Rom?

Jag lider av Rom-komplex. Jag lider även av Florens-komplex och Louvren-komplex. Det är komplex som tar sig uttryck i att vid blotta tanken på någon av dessa platser uppvisar jag svåra symtom på så väl psykisk som fysisk utmattning. Därför har jag aldrig besökt Louvren och i Florens har jag bara varit någon timme. Rom har jag däremot besökt hela tre gånger.
    Den första gången kan jag väl skylla på aningslöshet. Jag visste helt enkelt inte att jag led av Rom-komplex förrän jag kom dit. Att jag åkte dit en andra och en tredje gång skyller jag på ren dumhet.
 
Det är detta att man inte kan vända sig i den här staden utan att slå näsan i ett kulturarv. Det är alla dessa långfingrade ficktjuvar och påstridiga försäljare. Men det som tar slutgiltigt knäcken på mig är de kollektiva färdmedlen. Detta att packas, verkligen packas, tryckas, in i en tunnelbanevagn under jorden tillsammans med mängder av okända människor ger mig lätt panik. Bara nu när jag skriver det måste jag ta en paus och kippa efter luft. Jag trodde att det skulle vara bättre att åka buss eftersom man i då i alla fall såg dagsljuset men att klämmas samman med en folkmassa i ett konservburksliknande fordon ovan jord visade sig vara bara marginellt mindre klaustrofobiframkallande än att göra det under jord. Här tillkommer dessutom skräcken att den överfulla bussen ska välta i sin vansinnesfärd längs gatorna.
   Att kliva av ett kollektivt färdmedel i Rom är som att komma upp till ytan när man precis blivit övertygad om att man ska drunkna. Även om man kliver av utan sina pengar eller sin mobiltelefon är känslan ändå lika underbar.





Efter den andra resan till Rom med andningssvårigheter och fötter som tegelstenar, sa jag till P att skulle jag någonsin återvända till Rom skulle det bli som ett får i en skock på en gruppresa där jag fraktas i en luftkonditionerad turistbuss mellan sevärdheterna.
   Därför verkade utflykten med det lugnande namnet Relaxin Rome i kryssningsbolagets utflyktsprogram vara ett svar på mina böner. Jag skulle inte ens behöva gå ur bussen vid sevärdheterna i fråga, jag skulle bekvämt tillbakalutad kunna njuta av dem från bussfönstret. Turen marknadsfördes som särskilt lämplig för folk som hade svårt att gå eller andra rörelsehinder men ändå vill se Rom. Perfekt. Sen att mina rörelsehinder snarare är begränsade till just Rom och mer på det mentala planet än de rent fysiska är ju en annan sak.

Men Relaxin Rome är inte möjligt, det borde jag ha förstått. I en vägtull en timmes färd från vår hamnstad Civitavecchia slutar bussen för de rörelsehindrade att fungera. Exakt vad som är fel är oklart men förutom att den inte rör sig ur fläcken så fungerar inte luftkonditioneringen och dörrarna går inte att öppna. Eftersom vi står mitt i en vägtull där bilar rullar förbi i sakta mak på båda sidor så anses det säkrast för oss att vänta på den nya bussen inuti den syrelösa, trasiga bussen. När den nya bussen väl kommit får de rörelsehindrade, och vi andra, klättra över förarsätet och ut genom förarens dörr ner på en refug.
   Efter detta äventyr far vi så vidare till Rom där en intensiv sightseeing och ett ännu intensivare fotograferande utbryter. Jag har alltid haft svårt att hantera tyngden av all historia i den här staden. Den är nästan för påträngande, historien. Att se Coloseum, Cirkus Maximus, Peters kyrkan och kejsarpalatset susa förbi utanför ett bussfönster på bara någon timme gör det inte lättare. När vi stapplar ur bussen för en timmes egentid vid Plaza Navona känner jag mig direkt centrifugerad.
Alldeles intill vår återsamlingsplats fanns ett litet museum med gratis inträde och infekterade av det hektiska tempot hastar vi igenom det på fem minuter innan det är dags för avfärd. Vi hastar i ett sådant tempo att när P senare talar om "det lilla napoleonmuseet i Rom" ska jag förvånat svara: "Jaså, var det om Napoleon!"



Således är jag inte alls särskilt relaxad när jag kliver på bussen tillbaka till Civitavecchia. Jag är lika utmattad som vanligt. Det positiva är ända att det är första gången jag varit i Rom utan att bli bestulen, men det berodde bara på att det inte fanns något att stjäla i den ficka som fingrarna trevade i.

onsdag, september 30, 2015

La Mer - en uppföljare


Det blev en Medelhavskryssning i år också, på samma båt som förra året, trots det chockartade mötet med det engelska köket. Den här gången var vi ju lite förberedda och hade budgeterat för att äta middagarna i "fina" matsalen där maten faktiskt smakar något. Luncherna åt vi Beachcomber, restaurangen som är öppen dygnet runt och serverar fullt med kycklingklubbor, potatismos, sorgliga ursäkter för paella. Det är inget fel på maten men den smakar lika lite som maten i gjorde i skolmatsalen. Inte för att det var något fel på den heller, även om det var populärt att klaga på skolmaten, inte bara bland eleverna utan även bland föräldrarna, på min tid, Men man vill ju gärna tro att när man är ute och lyxkryssar ska maten ha höjt sig några snäpp. Hur som helst så gick det ingen nöd på oss vad det gäller maten. Inte vad det gäller något annat heller, för den delen. 

Förra året var jag ju sjuk under resan och orkade inte med allt förunderligt och märkligt man kunde göra på båten. I år var jag fullt frisk, inte heller försov vi oss den första dagen, den dagen när båten är till havs hela tiden och man har tid alla aktiviteter ombord. Jag var alltså full av revanschlust. 
Och så bangade jag redan på servettvikningen. 

Klockan 11:00 i puben hölls en kurs i hur man viker servetter vid festliga tillfällen, av en kryssningsvärdinna och en så kallad "servettvikningsexpert". Naturligtvis marscherade jag dit med friskt mod men när jag stack in huvudet i puben och bara såg tre kryssningsgäster sitta där och flaxar med sina linneservetter blev jag plötsligt blyg. Det är omöjligt att försvinna i mängden i en grupp på fem personer, varav en dessutom är servettvikningsexpert. Och jag föredrar att försvinna i mängden. Sen är det den där brittiska engelskan.
  Jag älskar den brittiska engelskan och har alltid smickrat mig med att jag förstår den ganska bra. Jag tittar på så väl Morden i Midsomer och i Paradiset som diverse olika kommissarier (Lewis, Morse, Gently osv) utan att läsa textningen, men så var det ju den där mannen i hissen igår kväll. Det var något med att jag hade med mig en kopp te förstod jag, att han tyckte att det var något lustigt med att jag var ute och åkte hiss med en kopp te. Och sedan fortsatte han att glatt pladdra vidare: "Ä e a e a ö! Ö a e ö a e." (Det låter som om det var en oerhört lång hissresa och det kändes det som också.) Så hälsade han "God kväll!", gick ur hissen och lämnade P och mig dumt gloende på varandra. Det enda jag hade förstått var att på det förra hotellet han hade bott hade de haft kor, och de låter ju orimligt så förmodligen hade jag inte fattat det heller.

Alltså blev det ingen servettvikningskurs. Demonstrationen av hur man skär grönsaker i djurformationer missade jag också eftersom jag befann mig i den medeltida toscanska byn Lucca när den gick av stapeln och djurfomationer i gurka i all ära, men Toscana är ändå Toscana. Av liknande skäl vet jag fortfarande inte vad som är skillnaden mellan "Hoy" bingo och "Silly" bingo. Demonstrationen av en tandblekning kändes lite osmaklig och varför jag inte gick på föreläsningen om hur viktigt det är för immunförsvaret att bada fötterna i minerallösning varje dag minns jag faktiskt inte. Att gå på föreläsningen om hur man får platt mage kändes bara skenheligt när jag satte i mig en fyrarättersmiddag varje kväll. Men jag såg i alla fall till att bli fotograferade med kapten.




söndag, september 27, 2015

Är ni kvar där ute?

Nu är jag tillbaka i ... etern, höll jag på att skriva, men det är ju radio... i cybern, heter det så?
Oavsett vad det kallas har jag kopplat upp mig igen efter tre veckor i den internetfria zonen. Det vill säga, först en vecka på Medehavskryssning med samma båt som förra året, och sedan två veckor i Palma.
Det är ganska skönt att befinna sig i den där zonen ibland, faktiskt. Det blir ett annat fokus. Som att vistas i ett slags reservat.
Det här med wifi känns annars lite olustigt, tycker jag. Redan ute på gården utanför vårt hus svara min mobil på wifi-anslutningen som vi har inne i vår lägenhet. Och denna strålning går vi omkring i, sover vi i, dagligen och nattligen. Och orsaken till att vi går omkring i den där strålningen är min girighet och inget annat; uppkopplingen ingår i hyran och jag blir alldeles till mig vid tanken på att vi surfar "gratis". Men tre veckor med bara en penna och en anteckningsbok känns som att vara på ett slags retreat.

Nu har jag visserligen gjort ett mycket kort besök i internetvärlden inne på Happy's indian shop. Den "riktigt" happy indiern som hade butiken tidigare och som gapskrattande föreslog oss att köpa en flaska whisky och gå hem och knulla, finns tyvärr inte kvar. Nu förstås butiken av olika, mycket allvarliga siker som bara talar om vilken dator jag ska använda och hur mycket jag ska betala när jag är klar.
   Jag gjorde detta korta besök i internetzonen för att se om det hade hänt något. Som om jag skulle kunna göra något åt att det hade hänt något, om det hade det. Att 700 personer blivit nedtrampade i Mecka, till exempel. Det är ju inte så att jag gör så mycket åt eländet i världen när jag är uppkopplad heller. Annat än att försöka låta bli att bidra till det, så gott det går, att skänka lite pengar till "välgörande ändamål" emellanåt. Och just det, jag sopsorterar.
  Så för världen i stort är det väl ganska egalt om jag är i eller ur zonen. Men nu är jag i alla fall här igen.

torsdag, september 03, 2015

Fast det här måste sägas ändå

Det finns en bild som alla har sett idag. Den på den döde pojken i vattenbrynet; Aylan, som bara blev 3 år. Alla skriver om den, alla kommenterar den, det ritas teckningar.

Kanske kan man kan tycka att det är märkligt att en bild på en enda död pojke upprör så, när vi vet att oräkneliga barn dör i flykt från krig, svält och fattigdom. Men alla de där siffrorna, och vad de innebär, går inte riktigt att ta in när man befinner sig på tryggt avstånd. Jag kan det i alla fall inte.
När jag läser om ett människoöde som slutade i Auschwitz drabbas jag intensivare av vad Förintelsen var än när jag ser bilderna med högar av lik. Jag är helt enkelt inte kapabel att ta in denna mängd av vidrighet.

Jag tror att fler är som jag. Vi är många som lever förskonade från detta, som lever relativt goda, fridsamma liv och för oss är detta rent overkligt. Därför är den där bilden på pojken i vattenbrynet viktig. Den får oss att inse att det overkliga är verkligt. Det händer i samma värld som vi befinner oss i med våra vardagsproblem: morgontröttheten och den regniga sommaren. Man vaknar till.

Och sen då?



Jag låter det vara osagt

Det har ju gått lite på halvfart här ett tag, känner jag. Det känns som om jag inte har något att säga och ändå pratar jag.

Nu tror jag ju inte riktigt på det där att man inte har något att säga. Alla har alltid något att säga. Det är mer lusten att säga något, att göra sin tillvaro till något sagt, som fallerar emellanåt.

Bodil Malmsten har sagt någon gång att det är hur det är hanterat som gör texten till litteratur, inte innehållet. Nu tycker jag inte att en text som bara är form är så intressant, men med form kan man göra ett mjölkinköp på ICA till en handling värd att läsa om. (Och jag vet inte varför jag alltid tar det här med mjölkinköp som ett exempel på den mest vardagliga handlingen eftersom jag aldrig köper mjölk. Jag har det gemensamt med Lasse Berghagen att jag slutade att dricka mjölk när jag blev så stor att jag kunde försvara mig. Däremot köper jag mycket yoghurt.)

Nu ämnar jag emellertid dra mig in i den internetfria zonen ett tag. Och om några veckor ämnar jag träda in i den igen, sprängfylld av inspiration.

tisdag, september 01, 2015

Ett icke-inlägg

Jag tänkte precis börja skriva ett inlägg om skillnaden mellan finlandsvenskt vemod, á la Tove Janssons Höstvisa  och franskt vemod, á la Yves Montand och Le feuille mort (De döda löven), när jag kände att det var väl ett våldsamt tjat om vemod när jag inte ens är vemodig. Så jag låter väl bli.

Sedan tänkte jag skriva något om att det är trevlig att det är den första höstmånaden, eftersom jag gillar hösten, men jag insåg att det klingade en aning falskt eftersom jag snart ska åka till sol och värme.

Så jag bestämde mig för att det är lika bra att jag håller käften.
Lyssna istället på Yves Montand i månadens musik.


fredag, augusti 28, 2015

Hur var det nu med vemodet?

Det har ännu inte infunnit sig.
Nu brukar jag ju inte bli vemodig i slutet av somrarna, Tvärtom brukar jag känna friden lägga sig efter den hetsigt febriga sommaren då man ska vara så oerhört lycklig och livsbejakande. I år har det ju varit en väldigt regnig sommar då man inte behövt vara så livsbejakande. Det har varit ok att gå runt och vara så där lite vanligt vresig och kulen,så lättnaden har liksom inte blivit lika stor som vanligt. Trots att den där skärpan i luften har infunnit sig och rönnbären mörknar. Men jag gillar det. Det gör jag.

Det här vemodet är det ju annars något dubbelt med. Det finns ett vemod som är så tungt att det golvar dig (Möjligen är det inte vemod utan ren sentimentalitet som är så tung, men jag är inte riktigt säker). Så finns det det där vemodet som du nästan vällustigt vältrar sig i.
Jag har en spellista på Spotify som heter Vemodsblå för att riktigt förstärka det där vältrandet. Här finns bland annat Visa från Utanmyra i Jan Johanssons tappning. Den är ett november-sound track, då jag riktigt njutningsfullt låter mig sjunka in i mörkret.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel jag har, förmodligen är det samma störning som gör att jag tycker att det är mysigt att grotta ned mig i sängen med en Agatha Christie-deckare där folk förgiftar eller hugger dolkar i ryggen på varandra.

När jag letar på Spotify efter Sarah Leanders version av Höstvisa för att lägga in den i den vemodsblå listan hittar jag istället den här:





En intressant bekantskap, Irina Björklund. Tydligen är hon född i Sverige, verksam i Finland och sjunger på franska. Men så frankofil jag är så föredrar jag nog Leanders version av just den här visan; det där pondustyngda sättet att sjunga, som får dig att förstå att här är det någon som vet vad vemod, och livssorger i största allmänhet är.
Även om den ballanserar precis på gränsen mellan det golvande och det vällustiga vemodet.


onsdag, augusti 19, 2015

Hämnden är ljuv... och smakar vanilj.

Jag står utanför gymmet och väntar på P som har lovat att hämta mig. Då ringer telefonen.
Det är P som meddelar att han är försenad. Han står i driven till en känd hamburgerkedja och har beställt en milkshake och det går lite långsamt i kön.
Milkshake!
Här har vi pratat omständligt och mycket om att vi ska försöka tänka lite på vad vi äter de här veckorna som är kvar tills vi ska åka på semester. (Vi är nämligen så lyckligt lottade, eller strategiskt smarta, välj själv, att vi har "lång-semestern" kvar.) Och så låter han mig vänta för en milkshake!
För att verkligen ge igen för detta svek marscherar jag tvärs över gatan, in i kiosken och beställer resolut en stor mjukglass.
Jag äter den i triumf medan jag väntar på att P ska komma loss ur sin milkshake-kö.

söndag, augusti 16, 2015

Tillståndet Grön

Besökte Skatans blogg och fann Sara Leander sjungande Tove Janssons Höstvisa. Det är lite av en tradition hos Skatan, tror jag, att spela den mot slutet av sommaren, men i år var det faktiskt första gången som jag vågade lyssna på den. Den är ju så vacker men den är också så vemodig att vemodet nästan tangerar panik. Hos mig vill säga, för själva melodin är ju ganska vilsam...
Men i år kände jag mig stark. Jag tänkte till och med skriva ett inlägg om Vemodet men där tröt krafterna och jag ägnade mig istället åt att göra om layouten på bloggen så att den numera går i grönt.

Jag tycker mycket om färgen grön. Den får det att kännas som om alla lådor är inskjutna i byrån och inte står och glappar på trekvart, så där, med några strumpor uppstickande ur sig som om de är på väg att fly. Allt blir lugnt och samlat istället för att vara på väg åt flera håll samtidigt. Det är ett tillstånd som jag strävar efter att befinna mig i så ofta som möjligt (Kanske gör de flesta det.); Det här att vila i en sak i taget och känna ro där. Att åtminstone lyckas med det på fritiden, på jobbet får man ju ta det lite som det blir men när jag är ledig borde jag väl lyckas med den där inre friden. Men till och med nu när jag sitter och skriver detta tänker jag att jag egentligen borde läsa en av de där böckerna jag har på nattduksbordet istället och frågan är vilken av dem för väljer jag den ena känner jag att jag borde ha valt den andra. Att jag bara har ett fönster öppet i webbläsaren är något av en sensation.

Men jag strävar alltså, efter friden och koncentrationen. Ett sätt att komma närmare dem är således att titta på färgen grön. Ett annat sätt, har jag märkt, är att gå till naprapaten. Jag har aldrig känt mig så avslappnad och tillfreds, på ickekemisk väg, som precis efter ett besök hos min naprapat. Och jag tror inte bara det är lättnaden att besöket är över. När jag var där sist höll han en liten föreläsning om hur värk blockerar endorfiner och serotonin och ersätter dem med stresshormon och det kan nog ligga en del i det.  Dessutom är han faktiskt ofta klädd i grön.

tisdag, augusti 11, 2015

Den ofrivillige turisten

eller turist över alla gränser

Var jag går i världen behandlas jag som en turist. 
I Rhodos stad talar man till mig med inövade fraser på mitt modersmål. Eller finska. Kanske är inte det så konstigt eftersom där finns fler turister än greker, åtminstone nästan. I Palma tar man ofta till tyska när man vill tala med mig, innan man övergår till engelska. Det är väl också ok. När de börjar prata engelska med mig i Frankrike irriterar det mig lite. Jag vill ju gärna passera som fransman och prata franska. 
   När man turistar i sitt eget hemland trodde jag att man kunde komma obemärkt undan men efter en veckas semester i Stockholm vet jag att så inte är fallet. Vart jag gick så talade man i första hand engelska med mig. Det gällde inte bara när jag befann mig på de mest turistiska platserna eller gjorde de mest turistiska sakerna. Till slut gav jag upp och spelade med. 
"Thank you, bye bye!" sa jag när jag klev av sightseeing-båten.

När vi under en av våra promenader hamnade i Humlegården var jag så trött på att vara turist att jag var redo att byta sida i denna turistnäringens ofrånkomliga tillvaro. Likt en turguide slog jag ut med armen och meddelade P att det var hit Ture Sventon flög på sin första tur med den flygande mattan. Sedan blev det inte så mycket mer av den turistguidningen eftersom jag började fundera på exakt var han hade landat. 
   Alla människor har sina egenheter som Åke Holmberg, författaren till Sventon-böckerna så riktigt påstod. Ture Sventon hade två: Dels detta att han inte kunde säga S, dels att han var oerhört förtjust i semlor. Min egenhet är att jag kan ha en aning svårt att skilja på verklighet och fiktion ibland. Att titta efter platsen där Sventon landade med den flygande mattan är för mig inte konstigare än att besöka platsen där Olof Palme blev skjuten. 
   Redan några dagar tidigare hade jag passerat en plakett på Drottninggatan med ett citat från inledningen av den första Ture Sventon-boken. Det om hur praktiskt det är för en privatdetektiv att ha sitt kontor just här och att Sventon hade det. 
  "Jaså, var det här det låg!" hinner jag utbrista innan jag minns hur det är i Verkligheten. 

Den här typen av plaketter: "Det litterära Stockholm" sitter lite varstans i staden. En bit längre upp på Drottninggatan finns Centralbadet och där i parken såg Stig Trenters Harry Friberg en gråtande kvinna i inledningen av Tragiskt telegram och jag inledde en diskussion med P om vilken terrass det kan ha varit som Friberg sedermera skulle stå på när han överhörde ett visst samtal. 
   Utanför Drottninggatan 83 stod jag en stund i vördnad när jag insåg att det var här Sonja Åkesson bodde. Grannhuset är den perfekta platsen om man, som jag inte bara tycker om att turista över geografin och fantasins gränser utan också över tidens. Här ligger "Blå Tornet" där Strindberg bodde de fyra sista åren i livet. Lägenhetens finns bevarad, eller återställd, och man kan göra ett hembesök. Det gjorde vi. 
Här har man gjort sitt bästa för att upplösa tidens gränser med ett ljudspel. Det fungerar ganska bra. När vi klev in i Strindbergs hall, lite från sidan liksom, så hördes plötsligt tunga sten i trappan och en nyckel sattes i låset. Jag skyndade nervöst in i hans sovrum eftersom jag inte var riktigt säkert på  att jag vågade träffa Strindberg. I synnerhet som jag just hade gjort intrång i hans hem