onsdag, juli 27, 2011

J'ai pas les mots

Eftersom jag inte har några ord kommer jag att återinföra ett inte särskilt efterfrågat inslag här på bloggen: Månadens musik.
Först ur är Grand Corps Malade (Stora sjuka kroppen) med "låten" J'ai pas les mots - Jag har inga ord.

tisdag, juli 26, 2011

Även tystnaden har ett slut

Heter Ingrid Betancourts bok. Och det har den här också. Ett slut. Tystnaden, alltså.
För tyst har det varit ett tag. Tyst på bloggen och tyst i huvudet.
Så tyst att det känns riktigt knaggligt att få ned någonting när jag nu äntligen sitter här igen. Fingrarna trevar vilsna över tangentbordet. Tankarna rinner trögt.

Det är den här månadens fel. Det senaste åren har juli varit en riktigt knepig månad. Jävla Juli. Förr hatade jag vintern med hela min kropp och hela min själ men numera trivs jag, till min egen förvåning, riktigt bra i det där evinnerliga mörkret.
Istället har juli blivit magkatarrens, apatins och den totala håglöshetens månad. Det är ingenting som märks utanpå - tror jag - det pågår liksom inuti. Eller snarare, det pågår ingenting inuti.
Det finns inget särskilt skäl. Jag lever fortfarande samma oförskämt bra liv. Jag har ingen rätt att ha magkatarr.
Men plötsligt är det bara tyst.
Plötsligt förmår jag inget annat än att sova varje ledig stund.
Jag har inga ord.

Inga ord för det som hänt i Norge har jag heller. Loll har bra ord.
Att ha problem med sina egna magsyror ter sig ju närmast oanständigt i jämförelse. Inte för att det får magsyrorna att fräta mindre.

För att bekämpa tystnade, för att bekämpa magsyrorna och djävulen i världen, för att vi måste ta hand om varandra och hålla djävulen långt nere i sitt hål, spelar jag Tom Waits:

fredag, juli 15, 2011

Var bara tvungen.



På YouTube står det att 75 personer INTE gillar det här klippet. Jag undrar lite över de här 75 personerna.

onsdag, juli 13, 2011

Röda vinbär

I trädgården hemma i mitt barndomshem (Det måste finnas ett annat ord än barndomshem, ett ord som inte får det att låta som om jag vore betydligt äldre än jag är, men jag kan inte komma på något som passar bättre i skrivandets stund.) fanns flera olika bärbuskar: hallon, krusbär, röda, svarta och vita vinbär.
Det fanns gott om bär och det var fritt att äta så mycket man ville direkt från buskarna, det fanns nog att sylta och safta och koka kräm av ändå. Mest fanns det hallon- och svartvinbärsbuskar. Röda vinbär fanns det bara på en enda buske men det var en buske som gav mer bär än alla svartvinbärsbuskarna tillsammans.
Jag har alltid älskat röda vinbär ända sedan jag var så liten att jag gick omkring i blöjbyxor och solhatt om sommaren och vid den busken kunde jag stå i timmar och äta och äta och äta och äta.
Ingenting sörjer jag från den trädgården som den röda vinbärsbusken.
Idag har jag köpt röda vinbär i en pytteliten plastask som kostade 30 kronor (t-r-e-t-t-i-o) och de fattiga bär som fanns i den asken förmådde framkalla barndomsminnen så tydliga att det nästan gjorde ont.

Nu hade det väl varit lite snyggt och aptitligt med en bild på de där vinbären men jag hann inte fotografera dem förrän jag hade ätit upp dem. Det var som sagt en pytteliten ask.
Och det var inte alls det här jag skulle skriva idag. Jag hade ju tänkt att skriva ett religiöst inlägg.
Fast kanske är det jag har gjort. På sätt och vis.

söndag, juli 10, 2011

I svindlande rymder och ladugårdar.

En sådan helg! Har sett en avgjutning av mammut, Sveriges enda avgjutning av Lucys' skelett (den första ”kända” människan), spår av världens äldsta mask, fotspår från en dinosaurie samt en mycket liten bit av Mars.

Allt detta och mycket, mycket mer kan man se i Sveriges största fossilmuseum som är inrett i en gammal ladugård söder om Örebro. Jag skulle ha länkat till hemsidan om jag hade lyckats ta mig in på den, men tydligen har inte min internetuppkoppling en sådan dag.
Det var nästan lika hissnande att ta sig fram i labyrinterna och klättra i de fullständigt livsfarliga trapporna i den där gamla ladugården, som allt annat man fick se och veta därinne.

Till exempel låg där en, till synes obetydlig stenbit och strålade ut radioaktivitet så att det knastrade värre i geigermätaren. Så hade den legat i 2 miljarder år och strålat och så skulle den stråla i 2 miljarder år till, menade vår guide. Vidare berättade han att det mer eller mindre är bevisat att det finns liv på andra planeter eftersom man funnit fossil i bitarna av de meteoriter som med jämna mellanrum slår ner på jorden. På en plansch visade han också att de här meteoriterna verkligen slår ner med jämna mellanrum och att det, enligt detta schema, snart är dags för en till.
Så det gäller att njuta av livet så länge det varar. Men det visste vi ju redan...

Efter två timmars svindlande vandring, såväl fysiskt som psykiskt, hade vi sett ¾ av utställningen och gav upp för den här gången.

Fotspåren, maskens (Den hade ju inte fötter men lämnade likväl spår) och dinosauriens, lägger jag till min ”fotspårssamling” där det sedan tidigare finns fotspår av grottbjörn och neanderthalare. Både dessa spår finns i Grotte di Toirano i italienska Ligurien, där vi hyrde en lägenhet sommaren 1998. Till den neanderthalare som lämnat detta meddelande efter sig till oss, sina släktingar, skrev jag en dikt tillbaka. Den får bli den här veckans dikt.

onsdag, juli 06, 2011

Gamla bekanta

Jag har ju redan skrivit om den nötknaprande och ekorrögde herr Boilliot i Volnay.
Här kommer några andra:

I tian på Place Monge i Nolay bor tanten med de två taxarna. Först högg det till i hjärtat på mig när vi tittade mot taxtantens fönster i år. Jag tänkte att nu, nu är taxtanten död. Jag såg nämligen bara en stor blomsteruppsättning i fönstret. Men så plötsligt sträcktes det ut en vällustigtass bakom blomkrukan och då fick jag syn på den; katten.
Den ligger alltid där i fönstret och väntar på att taxarna och tanten ska komma tillbaka från promenaden. När de kommer står de utanför fönstret och vinkar in till katten, ja, det är väl mest tanten som vinkar och katten reser sig och skyndar sig att komma och möta dem vid dörren.
I år såg jag varken tanten eller taxarna men jag kände mig ändå ganska säker på deras fortsatt existens; om katten ligger i fönstret kan de inte vara långt borta. Och med tanke på blomsterprakten utanför dörren borde lilla tanten vara vid god vigör, annars skulle hon väl aldrig orka sköta om alla dessa blommor.


En annan gammal goding som jag var orolig för om han fanns kvar var den gamle gubben i Beaune. Alltid ute med sin rullator för att hålla koll på turisterna, alltid klädd i ett bar gröna arbetsbyxor och keps.
Det var med glädje jag konstaterade att han fortfarande höll ställningarna på Place Beurre och att han hade både kepsen och sin dambekant kvar, och att han hade fått en bättre rullator.
God dag, säger vi artigt när vi passerar.
Va sa! gastar han tillbaka och ser lätt förolämpad ut.

Ett stenkast från Place Beurre, på 10 rue Lorraine har herr och fru Hamama sin snabbmatsrestaurang. Snabbmat är visserligen en självmotsägelse i det här landet men jag tror inte att herr och fru Hamama är fransmän av ursprunget. Hos herr och fru Hamama har vi varit så ofta att de känner igen oss. Förra gången vi var där tog vi ett mycket ordrikt farväl av dem där de talade i munnen på varandra och var fullständigt obegripbara. Fru Hamama vann oftast och överröstade mannen. De var inte överens om hur många år vi hade varit där och när jag gav herr Hamama rätt såg han riktigt triumferande ut.
När vi var där i år vände sig fru Hamama till sin man och förklarade att vi hade varit där tidigare och han gjorde en åtbörd som betydde att herregud, det visste han väl.
Det kändes som att komma hem.

måndag, juli 04, 2011

Vidskepelse

Egentligen är det ett under att vi kom levande tillbaka.
Jag brukar ju skriva om hur vidskeplig jag är och detta att det är nödvändigt att jag oroar mig ordentligt innan vi ger oss av på resa för att besvärja alla onda makter som annars kan drabba oss.
Den här gången hade jag faktiskt inte oroa mig särskilt mycket för någonting, inte heller tappade jag fattningen trots alla onda tecken som bokstavligen trängdes i början av resan.

Det började på båten, den nyrenoverade färjan, där de hypermoderna hissarna envisades med att upprepa: ”Going down!” så snart vi klev in i dem.
Sedan fortsatte det i Bretten där vi bodde en natt på nedvägen. Bara någon minut efter att servitrisen satt ned en ljuslykta på vårt bord på uteserveringen blåstes lågan ut och lyktan slocknade. Förmodligen var det på grund av detta som jag först uppfattade det som att en bödel gick över torget. Men det var bara en man utklädd till nattvakt som skulle leda en guidad tur genom staden.
Väl framme i Autun satt det en svart, hotande fågel och liksom väntade på taket mitt emot vårt hotellfönster. Hotellet låg dessutom på rue d'Arcebuse – Arkebuseringsgatan!
Som om detta inte var nog gick det naturligtvis en svart katt över vägen under kvällspromenaden.

Men inget av detta skrämde mig alltså. För det är ju som Groucho Marx en gång sa så klokt:
Om en svart katt korsar din väg beror det förmodligen på att den är på väg någonstans.

söndag, juli 03, 2011

Jag längtar så att jag kan sprängas!

… och det handlar faktiskt inte om mig och Bourgogne den här gången, även om det också skulle kunna stämma. Det är namnet på sommarens utställningSäfstaholms slott i Vingåker. Av en slump upptäckte vi utställningarna på Säfstaholm för några år sedan och det har blivit en liten tradition att åka dit om somrarna. De brukar alltid få ihop bra saker och lyckas göra sina utställningar så intressanta att man vill veta mer oavsett vad som är temat för året. För det är alltid ett tema.
I år var ”temat” Ester Almqvist. En, för mig, tidigare helt okänd konstnär som levde mellan 1869 och 1934.

Hon föddes med puckelrygg, vilket var ett stor handikapp på den här tiden. Fadern, som var präst, dog när Ester var nio år och modern försörjde sig och sina två döttrar, bland annat på att översätta romaner för Fosterlandsstiftelsens förlag och ta emot inackorderningar. Hon såg också till att döttrarna fick utbildning så att de skulle kunna försörja sig själva. Yngsta dottern, Maria, blev vårdarinna inom ”sinnesslövården” och Ester, som på grund av sitt handikapp inte förväntades kunna göra så mycket fysisk nytta, fick utbilda sig till konstnärinna. Bland annat studerade hon på Valand i Göteborg för Carl Larsson.
Till sin religiösa mors oro trivdes Ester riktigt bra med konstnärslivet och umgänget med kamraterna. Hon ville måla annat än de bibelord som modern ville att hon skulle texta och illustrera för att sälja i Fosterlandsstiftelsens boklåda. Hon drömde om att resa ut i världen för att måla men kom bara på en kortare resa till Danmark.
Efter studierna flyttade hon till Småland med sin mor. Det var nationalromantik som gällde och man skulle måla svenska och bondska motiv från sin hembygd. För att ”måla sant” flyttade Ester alltså tillbaka till Småland där fadern varit präst under hennes barndom. Modern, som var bokligt intresserad trivdes inte alls på landsbygden och det verkade inte som om Ester själv trivdes särskilt väl med att ”måla sant”. Det är härifrån hon skrev till en väninna från utbildningstiden att hon...
”längtar så att hon kan sprängas!” och det hon längtar efter är att resa ut i Europa och måla. Det kommer hon också att göra i sinom tid, men först efter att modern har dött. Det är också då som hennes målande tar en helt ny vändning från nationalromantiken mot det modernistiska.

Det är inte så ofta man ser så många målningar från olika perioder, av en och samma konstnär på samma gång, åtminstone är det inte så ofta för mig. Jag förundrades hur Esters sätt att måla förändrades, inte bara just efter moderns död utan fortlöpande genom livet. Hade jag inte vetat att det var samma konstnär hade jag aldrig gissat det.
Får väl erkänna att jag blev mer fascinerad av hennes liv (handikappet, förhållandet med modern, kampen för husrum och försörjning och hur någon som ser så trulig och allvarlig ut kunde bli medelpunkten i umgängeslivet bland konstnärsvännerna, osv) än av hennes tavlor och då säger jag inte att de är dåliga, bara att de är mindre intressanta än hennes liv. Men ett besök på utställningen kan jag definitivt rekommendera.

Det ligger en kanin på vårt torg!




Open art i Örebro