tisdag, augusti 29, 2017

De röda båtarna


att gunga i en klarröd båt 
över en himmel som är blå
är ett tillitsfullt sätt att resa

det är att tro på trådens styrka 
den röda den som flätat båtens botten 
att den bär dig i sitt glesa nät
att båten är tät 


att gunga i en klarröd båt
över en himmel som är blå
är ett hoppfullt sätt att fara

det är att tro på en farbar väg
som går att både flyta och att sväva
att det finns luft som bär
alltid och här



ingen sitter i samma båt
vi har alla en egen färd att fara 
ändå följs vi tillsammans åt
vi färdas genom att vara
utan motor eller åra
glider vi tysta in 
i samma blåa fåra




lördag, augusti 26, 2017

Det går inte att komma undan

För ett par veckor sedan var jag hemma hos mina föräldrar. Vi skulle fara iväg på ett "event" tillsammans, eventet skulle börja klockan 11:00. Klockan 10:10 står min pappa i trapphuset och ropar på mig.
   "Vart tog hon vägen nu då!"
Jag tycker att det var väl en jäkla hets. Det tar tio minuter att ta sig dit vi ska. Vi kommer att få sitta utanför och glo i bilen i minst en halvtimme. Det är ju sjukt.
   Ett par dagar senare ska P och jag på bio. Jag trampar rastlöst omkring i lägenheten medan P gör sig färdig provocerande långsamt.
  "Du vet att det börjar TIO över, va?" säger jag till slut lite vasst.
Naturligtvis hinner vi i tid till bion. Vi hinner köpa popcorn, inta våra platser, titta på ett oändligt sjok med reklam och äta upp över hälften av popcornen innan filmen börjar.
   "Hej, pappa." säger jag till mig själv i biomörkret.

Jag har en vana som retar P till vansinne. (Ja, jag har säkert flera sådana vanor men jag tänker bara skriva om en av dem här) Vart vi än åker under sommarhalvåret brukar jag släpa med mig en jacka. Det kan ju bli kallt och det är så besvärligt att frysa. Det brukar sluta med att jag bär omkring den här jackan över armen hela tiden utan att använda den, tills jag mosar ner den i en kasse eller ryggsäck, vilket P tycker är ett förskräckligt misshandlande av en jacka.
   Idag har vi varit på utflykt med mina föräldrar. Det har varit en strålande vacker augustidag. Under hela tiden bar min mamma med sig en jacka över armen. I fall det skulle bli lite kallt. Till slut fiskade hon upp en plastkasse ur handväskan och knölade ner jackan i den. Jag log brett mot P som himlade med ögonen.

Jag bestämde tidigt att jag skulle leva på ett annat sätt än mina föräldrar valt att leva, bo på andra ställen och göra andra saker. Jag har alltid tänkt att jag ska göra saker så som jag tycker verkar förnuftigt och inte på samma sätt som min pappa har gjort dem bara för att så har min pappa gjort dem. Jag har försökt att inte gå i mina föräldrars fotspår utan trampa upp egna stigar. Men det hjälper inte. Om jag så gick till fots genom otrampade öknar och isvidder och lade tusentals mil mellan mig och mina föräldrar skulle jag ändå möta min mammas ansikte i första bästa spegel som jag stöter på. Det är så det är och ska vara.

måndag, augusti 21, 2017

Biomöte

Vi var på bio härom kvällen. De visade en fransk film på Filmstaden, vilket jag tyckte var snudd på fantastiskt och något som borde uppmärksammas så att de inte går vidare i tron att vi inte är intresserade av fransk film här i staden.
  Vi var fem personer i salongen.
  När filmen väl kom igång efter en kvart med outhärdlig reklam visar det sig att den saknar text. Ingen av oss fem verkar vara så vassa på franska att vi tycker att detta är ok, även om det franska språket är nog så vackert i sig. Medan projektorn startas om, vilket tar dryga tio minuter, börjar vi prata med varandra där i salongen. Så brukar det ju inte vara. Men här är vi nu de enda fem personerna i staden som vill se fransk film och det binder oss på något vis samman.
   Dessutom får vi under de här dryga tio minuterna reda på att det varit ännu ett terrordåd. I Barcelona, den här gången. Detta talar vi om. Även om det inte finns några ord att använda för att tala om sådant. Inga som verkligen duger något till. "Hemskt." "Fruktansvärt" är ju bara en tom samling bokstäver. Statsministern "förfäras". Jaha.
   Så kickar projektorn igång och det vackra franska språket ackompanjeras nu av det begripliga svenska.

Filmen heter  Barnmorskan. En titel som skulle kunna skrämma bort den mest inbitna frankofil men låt er inte avskräckas, se filmen. Den är vacker. Ingen hets i berättartempot, tonen är nära på något sätt.



När filmen är slut är det ingen som rusar ut som om det brann så fort eftertexterna börjar rulla. Vi ser dem till slut och lyssnar på den vackra musiken. Sedan tar vi alla sällskap ut och enas om att det visserligen är ganska mysigt när det inte är så många i salongen, men det vore ju ändå roligt om några fler ville se den här typen av filmer.


lördag, augusti 19, 2017

Den lilla bokhandeln i Paris

Das Lavendelzimmer är orginaltiteln på den bok av Nina George som vi i Sverige har valt att kalla Den lilla bokhandeln in Paris. Förmodligen för att man tror att den titeln säljer bättre än Lavendelrummet som är en bättre titel i sig.
Jag skäms att säga att de förmodligen hade rätt, jag hade nog inte köpt Lavendelrummet. Om den inte hade haft samma omslag som Den lilla bokhandeln... förstås för den pinsamma sanningen är att jag köpt boken dels på grund av den spekulativa titeln och dels, kanske främst, på grund av det nästa överdrivet spekulativa omslaget. Det tyska hade jag aldrig stannat vid över huvud taget. Det är den pinsamma sanningen.





Den svenska paketeringen har alltså lyckats trycka på rätt knappar hela vägen. Möjligen inte på baksidestexten, den har jag däremot aktat mig för att läsa sedan jag förstört de senaste tre böckerna jag läst genom att börja med att läsa baksidan av dem.





Även själva berättelsen trycker på rätt knappar och väl därmed en aning spekulativ. En boknörd älskar ju att läsa om böcker och bokhandlar. Då är det inte en stor, närig bokhandel det ska handla om utan just en liten bokhandel (så det är ju bra att det anges redan i titeln att det är just det det kommer att handla om) I Den lilla bokhandeln i Paris är bokhandeln dessutom belägen i en pråm på Seine. På båten finns också en läsfåtölj med fotpall och utsikt över Eiffeltornet genom en ventil. Vid det här laget har jag gått ner i en extatisk spagat. När utsikten genom ventilen ändras en bit in i boken eftersom bokpråmen ger sig ut på resa på de franska kanalerna har jag gått upp i brygga. En boknörd (jag tar mig friheten att tala för oss alla) tycker också om att läsa om en annan boknörd som lever sitt liv genom böckerna men som plötsligt tvingas ut i det "verkliga" livet. Det går säkert att psykologisera en hel del kring detta men jag struntar i det. Kommen så här långt i boken har jag glömt att jag tänkt att jag ska läsa den här boken med lite distans, med insikten om att den vet vad den gör, så att säga. Jag älskar den helt enkelt.
'

onsdag, augusti 16, 2017

Hos Polskan

Mitt favoritcafé i Palma är Polskans café i vårt kvarter. Här sitter jag ofta och skriver och dricker cafe con leche.  Det heter inte Polskans café men vi kallar det så eftersom det, när vi först kom hit, drevs av en polska i 55-60 års åldern. Numera drivs det av tre polskor i nämna ålder. En av dem ler när man beställer något.
 
Polskans café är fem bord på trottoaren i ett gathörn och här finns en trevlig blandning med övervägande kaffedrickande lokala stamgäster och enstaka öldrickande turister. Själv räknar jag mig naturligtvis till de lokala stamgästerna. Det är jag och den sprättiga Fabio-liknande mannen i vit kostym, som ser ut att äga hela kvarteret, det är den värdige skrothandlaren, och den magra kvinnan som brukar ta sig en lur efter maten, det är en sjörövarliknande, kortväxt karl, det är kvinnan som bor i utrymmet vid bankomaten och en man som vi tror limmar lite på den första Polskan. Han är alltid där och han har alltid ett djur med sig:  katter eller illrar, nu senast var det en labrador.

Förra gången jag var där hade en skylt på fem språk kommit upp i fönstret. Där stod det att man skulle gå in och beställa innan man satte sig. Det har jag räknat ut för flera år sedan. En gång såg jag en man sitta vid ett av borden i åtminstone 20 minuter innan någon av polskorna kom ut för att ta upp hans beställning. Det handlar ju inte direkt om att det är ett fasligt sjå för dem att hålla reda på om det sitter folk vid något av deras fem bord, snarare att de inte vill avbryta mitt i den polska tv-såpan som ständigt snurrar på en storbilds-TV därinne bara för att gå ut och titta om där sitter någon och vill beställa kaffe. Skulle jag tro.
   Fördelen med detta är att man kan sitta med sin kaffe i ett par timmar utan någon kommer och tycker att man ska beställa mera. Nu brukar jag även beställa något från den polska matsedeln när jag är där. Jag tänker att det ska göra polskorna glada. Har det gjort dem glada är det inte något som jag har märkt något av. Jag brukar beställa polska piroger, det är ett slags överkokta ravioli i olika smaker. Inte för att jag har märkt något av de olika smakerna heller, det smakar helt enkelt inte så mycket alls. Men om man äter en sådan här tallrik som sen lunch behöver man inte äta mer den dagen, så det är åtminstone ekonomiskt försvarbart.


söndag, augusti 13, 2017

Tidig morgon vid Illetes

Det är fortfarande ett morgonljus över havet, lite guldigare och mildare. Det råder ett slags lugn över Platja d'Illetast ännu, även om den inte är tom på folk.
   Vid avdelningen för de svindyra solstolarna, där det ingår fri tillgång till vatten, en fruktsallad och ett glas cava, har servicen inte kommit igång ännu. En ung man med en midja så smal att man undrar hur alla inälvor kan få plats därinne, irrar omkring bland stolarna och lägger ut en madrass här, en handduk där. Ett tag springer han omkring med ett par små träbord utan att hitta någon plats för dem, till slut ställer han dem ifrån sig vid ett räcke och fäller upp ett parasoll istället. Hans inte fullt lika magra, men ej heller särskilt feta kollega springer omkring med en lista i handen och ett gäng med ljusblå banderoller med texten reservado över axeln. Han jagar hit och dit mellan stolarna tills han till slut har reserverat alla stolarna.
   Uppe på terrassen sitter en milt överviktig svensk turist med magen vällande över bikinilinjen och undrar varför de helt enkelt går från den ena änden till den andra i raderna, från rad till rad. Hur svårt kan det vara att skapa lite struktur. Sedan tänker hon att hon är på semester och ska låta de stackars pojkarna jobba i fred. Hon har ju en pocketbok att läsa.
   Ner vid vattnet simmar killen som hyr ut trampbåtar och SUP-bräder ut och trycker ner en skylt som talar om att här får man inte simma i rännan som är trampbåtarnas utfart. Badvakten hissar den gröna flaggan och längst ut på den yttersta klippan spärrar en långnäbbad fågel ut sina svarta vingar och torkar dem i solen. Länge. Den bryr sig inte om dem som springer omkring på stranden, ostrukturerade eller strukturerade. Den torkar sina svara vingar i solen


onsdag, augusti 09, 2017

Fram öfver polarhafvet

Osedda och obeträdda - i dödens mäktiga ro slumrade de frusna polartrakterna under sin fläckfria ismantel från tidernas morgongryning. Höljd i sin hvita skrud sträckte den väldiga jätten ut sina stela islemmar och rufvade öfver årtusendens drömmar. 

Så börjar Fridtjof Nansen sin berättelse om sin berömda resa mot Nordpolen. Och i och med de meningarna får vi veta att Nansen inte bara var en tuff polarfarare, han var poet också. Han bygger upp det så snyggt med att beskriva de där outforskade trakterna och fortsätter med
hur människans intresse för dem tändes ".. den vaknande människoanden [lyfte] sitt hufvud och såg ut öfver jorden" och sedan de umbäranden som "människoanden" genomled för att ta sig dit.
 ... och vill du se människoanden i dess ädlaste kamp emot öfvertro och mörker, läs då de arktiska färdernas historia, läs om män, hvilka, i tider då öfvervintring i polarnatten med större sannolikhet gaf död än lif, likväl med flygande fanor droga hän emot de okända.
Med de orden berättar Nansen att de som ger sig ut på polarfärder är ena riktiga hjältar och med sina två volymer Fram öfver polarhavet placerar han således sig själv bland dessa hjältar utan att skriva det rakt ut.

Jag har tidigare skrivit om mitt intresse för polarlitteratur här och här och då är det just den litteratur som behandlar tider då öfvervintring i polarnatten med större sannolikhet gaf död än lif  som är intressant. Den tiden då man inte kunde ropa på hjälp i någon kommunikationsradio och en helikopter kom och hämtade hem en när det började ta emot.
   Det är inte bara skillnad på förutsättningarna för polarfararna förr och nu, det är skillnad på själva polarfararna också. De där polarfararna från forna tider var liksom av en annan sort än de moderna.
Nog ville väl Nansen gärna vara hjälte, jag kan inte tro något annat, men det handlade också om något som var större än han själv.  Det handlade om Norges ära och det handlade om "kunskap för kommande släkten". "Ett litet steg för människan och ett stort steg för mänskligheten", ni vet.
  Moderna tiders polarfarare pysslar mest med att utmana sig själva.
  Det är skillnad på böckerna också. De var vackrare förr. Fram öfver polarhaftet är två rejäla volymer med röda pärmar och nedsänkt guldskrift, bräckliga kartor att vika ut, foton och illustrationer. Och det är inte någon spökskrivare som förr pennan, det är Nansen själv som skriver, som en poet.
Han har till och med vitsat till titeln eftersom hans båt hette just Fram.
I min läsning har han precis lämnat Norge och jag ser fram emot att följa honom in i isen och kylan. Vidare rapportering från expeditionen är att vänta.

lördag, augusti 05, 2017

Cementiri muncipal

Cementiri muncipal i Palma under den förtärande solen. Gravplatsen är indelad i gator med namn som jag har glömt bort och varje grav är numrerad, jämna nummer på ena sidan gatan och udda på den andra, precis som husnumren längs en gata i stan. På ena sidan gatan finns väggar med gravar i våningar, som ett hyreshus, där de döda vilar bakom marmorplattor, längre bort är gravarna som små hus med arkitektens namn inhugget på pelarna.

För att komma undan solen går vi ner i katakomberna. Går längs gångarna och ser plötsligt texten som är skriven med spritpenna på marmorplattan högst upp i ett av hörnen. Någon måste ha lutat en stege mot den andra plattorna och klättrat upp med en svart spritpenna för att skriva texten att kvinnan som vilar bakom den här plattan har blivit mördad på det numera nedlagda sjukhuset son Dureta. Någon som ansåg att detta måste bli känt. Till varje pris bli känt. Någon som tycker att allt för många har vägrat att lyssna till detta faktum, vägrat ta ansvar. Någon som anser att ingen ska passera den här gravplatsen utan att veta vad som verkligen hände. Ingen ska tro här att bakom vilar någon som lämnat den här världen av naturliga orsaker.

Och jag tänker att här ligger nyckeln till en historia, till en stor roman jag skulle kunna skriva, om jag bara hittade dörren där nyckeln passar.

onsdag, augusti 02, 2017

Bubblor av guld, colombianska sånger och stunder av Pärt

För ett par dagar sedan lyssnade jag på vår nya kardinal Anders Arborelius sommarprat . Det här med klosterlivet har alltid fascinerat mig. Inte så att jag har känt någon kallelse för egen del men det är något med det här att gå så helt upp i något, få fokusera så totalt på något, utan att ständigt bli avbruten av vardagliga trivialiteter som telefoner, veckohandlingar och trafikstockning. Jag inbillar mig att klosterlivet är ett rent, stilla och koncentrerat slags liv, ett liv som är som Arvo Pärts musik. Och ett sådant liv önskar jag mig verkligen. 
   Samtidig tycker jag att om nu Gud finns och har placerat mig i den här världen så ska jag väl också vara ute i den, njuta av den och verka i den. Inte ska jag väl gömma mig från den och missa det här livet som Gud har gett mig. 
   Men kanske är det också så att vi missar en stor del av livet även genom att vara ute i det vi kallar verkligheten, genom att ständigt vara aktiva och rusa runt från evenemang till evenemang, jobba, renovera huset och köra ungar till olika aktiviteter. Genom att vara så mycket i det yttre och så lite i det inre. Kanske missar vi något väsentligt eftersom vi aldrig stannar upp och bara är stilla, i ett tomt rum utan stimuli. Att leva fullt ut och få ut så mycket som möjligt av detta livet vore väl att hitta en jämn balans mellan kloster och fotbollsförälder. 

Nu är det ju inte så lätt att hitta sådana tomma, stimulifria rum utanför klostren. 
Det händer att jag går in en stund i den kyrka jag passerar på hemvägen från jobbet. Tänder ett ljus och sitter där en stund i stillheten. 
   Men jag brukar undvika det på somrarna. Då vimlar det nämligen av unga, ambitiösa sommarjobbare som rusar fram och vill berätta om kyrkan. "Jag försöker prata med alla som kommer." säger de med stora leenden och klara ögon, och de är så rara och välmenande att jag inte har hjärta att säga att anledningen till att jag kommer in i kyrkan är för att jag inte vill prata, jag vill bli lämnat ifred. Så istället lyssnar jag artigt på historien om den tyska altartavlan och de målade fönstren och det må vara aldrig så intressant men det var ju inte riktigt det jag sökte när jag klev in. 

Just nu är det OpenArt i vår stad och det erbjuder (bland annat) andra avskärmade bubblor att stiga in i. Till exempel kan man mitt i köpcentret kliva in i den här blåsan och gömma sig för världen en stund i en grotta av guld.





Min favorit bland konstverken är nog ändå meditationsbastun som är placerad på några pontonbryggor ute i ån. Till det yttre ser det ut som en träigloo och inuti den kan man till och med känna doften av trä. Mitt i bastuns golv finns en tratt ur vilken det stiger colombianska vaggsånger som om sångerna kommer direkt ur vattnet, som det är vattufolket som sjunger och tratten är en slags förstärkare. Härinne kan man sitta och titta på de trävita väggarna, eller blunda, och lyssna till den meditativa sången.
    Men senaste gången jag besökte meditationsbastun var där ett barn tillsammans med sin...målsman? ...en gråhårig man i övre 50-års åldern som skuttade på bryggolvet så hela bastun gungade, ryckte i den sköra tratten ur vilken de stilla vaggvisorna steg, ville stoppa ner sin väska i tratten och knackade i väggarna och förde allmänt oväsen. Målsmannen alltså, barnet var stillsamt och storögt. Jag tittade också storögt på den vuxne och funderade på om det där avskilda klosterlivet ändå inte vore något för mig. 


tisdag, augusti 01, 2017

Augusti månads jubileumsinlägg

Med anledning av att det i år är tio år sedan jag började blogga publicerar jag varje månad ett gammalt inlägg från det där första skälvande året. Augusti månads jubileumsinlägg blir en gammal dikt. 

Pretentiös
jag vill skriva med samma rytm
som hjärtats slag
som jordens puls
som natt som växlar till dag
jag vill skriva i den takt
som stjärnor faller
sol går upp och ned
och som havet välver
jag vill skriva med mitt blod
tills kroppen tacklar av och skälver
jag vill skriva himlar
jag vill skriva jord
jag vill skriva universum
med mina ord
jag vill skriva med samma rytm
som hjärtats slag
jag vill skriva det

som är jag