fredag, april 27, 2018

Vad är väl ett namn?

På campingen 


Kap 17 som kanske är början på någon slags vänskap

Bland slangar och pipande monitorer sitter WCT-mannen, som visat sig heta Torsten Sandström, och håller den snyftande, rödhåriga Rosalinda i handen. De är båda lite i chock över detta faktum.
   Över det faktum att någon som är så ilsken som Rosalinda, Rosie, plötsligt kan brista ut i gråt på det här sättet, över att hon inte ryckt åt sig sin hand när WCT-mannen, som hon så innerligt avskyr, lite tafatt har tagit den i sin kycklingkladdiga, över att WCT-mannen faktiskt har ett namn.
Ja, det visste han ju förstås själv, innerst inne, men det var så länge sedan någon frågade efter det att han hade slutat tänka på det själv. Tänk att den här snyftande kvinnan som brukade vara så arg på honom hade velat veta det. Det hade nästan varit lite högtidligt att svara:
  "Mitt namn är Torsten Sandström"
  "Förr fanns det de som kallade mig för Rosie" hade hon sagt och konstigt nog hade han förstått att hon ville att han skulle kalla henne för det. Han hade själv blivit lite förvånad över att han förstått det.
  "Har du aldrig haft något smeknamn?"
Han hade svarat nej. Några vårmånader en gång för mycket länge sedan hade han visserligen haft ett slags förhållande med en mycket mager och grönögd kvinna som envisats med att kalla honom "Tosse" samtidigt som hon nöp honom i kinderna. Det vill han inte vara med om igen, så det var lika bra att hålla tyst om det. 
  Hon hade odlat egna kryddor den där magra kvinnan. Hela hennes lägenhet hade varit full av krukor, avklippta mjölkpaket och gamla konservburkar med konstiga växter i. Det hade knastrat under fötterna av jord som hon hade spilt när hon planterat i de där burkarna och mjölkpaketen.
  Han undrade om den rödhåriga, Rosie, rättade han sig, odlade egna kryddor där i sin gamla fallfärdiga husvagn. Hon såg inte ut som någon som odlade, mera som en som spådde i kristallkula, tyckte han.
   Han visste inte riktigt varför hon brustit ut i gråt så där, men det är klart att det var väl lite jobbigt att ha fått en hjärtinfarkt. Det verkar som om hon blivit snurrig i huvudet av det också för nu kramar hon plötsligt hans hand så hårt att det gör ont och stirrar på honom med stora, tårfyllda ögon samtidig som hon säger:
   "Det låg en pistol bakom tvättmaskinen."

fredag, april 20, 2018

Konsten att torka av en bardisk

På campingen 

Kapitel 16 i vilket Bauer-prinsessan provar ett nytt jobb och Claudille känner sig betänksam.

Bauer-prinsessan, som har visat sig heta Sonja, torkar av bardisken på campingrestaurangen med långa, långsamma tag.
    Hon har en vit stödkrage runt halsen och den gör hennes hållning värdigare än vanligt. Det ser ut som om hela hennes rökliknande lekamen hålls samman av den där kragen, som om hon plötsligt har fått lite fasta konturer. Nästan.
   Men blicken har fortfarande ett asplövsdarr när den fladdrar upp på de båda holländska kvinnorna som sitter på andra sidan bardisken. Hon är nästan säker på att den ena av dem har ett adamsäpple men hon vågar inte titta tillräckligt länge för att bli säker.
Förutom det eventuella adamsäpplet hos den ena är de för dagen klädda i vita shorts och likadana cerise t-shirts och dricker pastiss. Det är Claudille som ordnat med dryckerna, Sonja har inte lärt sig sådant än. Claudille är inte riktig säker på om hon gjorde rätt som erbjöd henne att jobba på restaurangen över sommaren. Hon hade sagt till henne att det var ett betydligt lugnare jobb än att leda akvarellkurser, för det verkade inte som om hon mått särskilt bra av det. Hon kunde behöva lite mer handgripligt arbete hade Claudille tänkt.
   Men nu vet hon inte, som sagt. Hittills har Sonja slagit sönder tre ölglas, spilt ut en halv flaska whisky och irrat runt med en tallrik korv och pommes frites i fem minuter utan att hitta den som beställt den, trots att det bara finns tre gäster i restaurangen.Det hon gör allra bäst är att torka av bardisken, faktiskt.
Det tar henne nästan en halvtimme. Men ren blir den.

Nu är hon färdig med bardisken och står ute i köket hos Claudille och tvinnar ängsligt den smutsiga trasan till ett rep.
"Varför tror du att hon skrek så där? Varför tror du att hon gjorde det?"
 "Vem då?" muttrar Claudille, som står upp till armbågarna i oskalad potatis men inte vågar ge Sonja någon skalkniv för då skalar hon väl fingrarna av sig.
  "Den där rödhåriga kvinnan. Hon som skrek."
Hysterika!" avfärdar Claudille henne kort och hårt. Det är oklart om det verkligen är den rödhåriga kvinna hon menar.

fredag, april 13, 2018

Bland slangar och pipande monitorer

På campingen

Kapitel 15 i vilket WCT-mannen äter kyckling bland slangar och pipande monitorer. Frågor och svar talas och outtalas. 

Det första Rosalinda får se när hon slår upp ögonen bland slangar och monitorer på sjukhuset är en man i blå WCT som sitter och tuggar. När han ser att hon har vaknat skiner han upp med munnen full av något vitt och halvtuggat. Kan det verkligen vara kyckling?
Hon sluter ögonen igen så att han ska försvinna. Men WCT-mannen är inte någon som låter sig stängas ute. Han förstår helt enkelt inte att man skulle vilja stänga honom ute och den okunskapen gör det hela omöjligt.
"Vet du hur många som dör av en sådan hjärtinfarkt som du hade?"
Det verkar inte som om han ska få något svar, så han får svara själv. Som vanligt.
"Var femte!" Han vifftar med en broschyr men hon blundar ju så hon känner bara att något fläktar i ansiktet, sedan hör hon hur han tar en stor, slaskande tugga av något.
 "Det kan inte vara sant!" tänker hon. "Det kan det inte." och då menar hon inte dödligheten i hjärtinfarkt.
Det blir tyst ett tag.
Så tyst det kan bli i ett rum med pipande monitorer och någon som tuggar kyckling med öppen mun.
 "Jag följde med i ambulansen." säger han till slut.
  "Jaså", tänker Rosalinda bakom sina ögonlock. "Varför det."
  "Jag tyckte att jag borde göra det."
  "Det behövdes inte alls." tänker hon. "Inte alls."
  "Ibland kan man behöva någon."
  "Herregud, vilken märklig konversation. Det är som om han hör vad jag tänker. För jag pratar väl inte högt?"
  Hon väntar ett tag för att han ska svara på den sista frågan om det nu är så att hon uttlalat den högt. Men det kommer inget svar. Han tuggar och tuggar på sin kyckling.
Plötsligt överväldigas hon av lukten av grillat skinn och det slaskande, gnisslande ljudet av skinn mellan tänder och lutar sig hastigt över sängkanten och spyr så det plaskar i linoleummattan. Det stänker över monitorer och slangar. Av någon anledning var det åt det hållet hon vände sig åt, inte åt WCT-mannens. Medan sjukhuspersonalen städar upp runt henne och försäkrar att det inte alls gjorde något, trots att hon egentligen inte bett om ursäkt, undrar hon varför.
  "Jag stannar en stund till." hör hon WCT-mannen säga till dem när allt är rent och uppstädat.
 "Nej, nej, nej" tänker hon, hon är för trött för att sätta sina vanliga utropstecken efter orden. Men kycklingen verkar i alla fall ha tagit slut. Det är tyst ett tag igen. Sedan säger han plötsligt:
  "Du heter Rosalinda."
  Hon slår omedelbart upp ögonen.
   "Det stod i deras register, du heter Rosalinda."
Till både sin egen och WCT-mannens förvåning och bestörtning börjar hon storgråta.

fredag, april 06, 2018

Skriket

På campingen 

Kapitel 14, i vilket den ilsket röda Rosalinda ser saker hon önskar att hon aldrig hade sett och WCT-mannen har problem med oroliga kajor

Det är den rödilskna kvinnan i den lilla skabbiga husvagnen som skriker, Rosalinda.

Till slut hade hon blivit riktigt förbannad där ovanpå sina sammetskuddar. Kunde den där WCT-klädde kliva omkring på campingen  o-WCT-klädd, i bara mässingen, varför skulle då inte hon kunna röra sig och bete sig hur som helst, varför skulle då hon (Hon!) ligga här och gömma sig och försöka andas normalt med fördragna gardiner. Hon har faktiskt saker att göra, tvätt att tvätta, till exempel...
  Med knyckiga ryck rafsar hon i hop alla möjliga kringslängda textilier i husvagen och stoppar ner dem i en korg och ger sig iväg ned mot tvättstugan som är inrymd på gaveln av campingkontoret.

Hon svär sig hela vägen ner till tvättstugan där hon börjar kasta in tvätten huller om buller i maskinen, hon har ett invektiv för varje plagg. Hon smäller igen luckan med samma ilska och kraft som hon slår igen sin husvagnsdörr. Maskinen startar med ett skramlande. Ett ovanligt skramlande.
Det låter som om det ligger något bakom maskinen och slår mot baksidan.
   Stånkande och flåsande böjer hon sig fram och klämmer sig in för att kunna se vad det är och när hon ser vad det är skriker hon.

Hur hon kommer ut ur tvättstugan vet hon inte men plöstligt har hon rundat hörnet och är på väg mot restaurangen och Claudille. Claudille måte få veta vad som ligger bakom hennes tvättmaskin!
Hon ser Claudille utanför restaurangen. Det verkar som om hon håller på att plocka upp något från marken. När Rosalinda kommer närmare ser hon vad det är.
    Det är den där rökliknande prinsessan som hon såg i sin kristallkula härom kvällen.
Hon tvärvänder och rusar upp mot campingen. Utanför tvättutrymmena sitter WCT-mannen och äter en ostsmörgås när den ilsket röda kommer emot honom skrikande med sina blöta kläder tryckta mot bröstet. Han hör henne skrika om pistoler och rök och frågorna flockar sig i huvudet på honom som oroliga kajor. Han reser sig upp och sträcker smörgåsen mot henne eftersom han inte vet vilken fråga som ska få förtur ut ur munnen och i samma stund ser han henne stanna upp ett kort sekund.
För att sedan falla till marken.

torsdag, april 05, 2018

Konsten att festa efter förmåga

I måndags var det Annandag påsk. Den största dagen inom kristendomen. Jesus har uppstått. Det är ju liksom själva grejen med kristendomen.
Nu är det några år sedan jag firade detta i en kyrka men när jag bodde i Uppsala gjorde jag det i Domkyrkan. Eftersom det var en sådan glädjens dag skulle vi fira detta genom att sjunga två psalmer i rad och vi skulle göra det stående.
Jag tänkte att jag och Svenska Kyrkan har det gemensamt att vi är lite tafatta när det kommer till det här att festa loss.
Men vi gör så gott vi kan.

Några som är bättre på det där med partaj är sångsvanarna vid svansjön Tysslingen där tusentals svanar samlas om vårarna. Där är ett himmelens kakel och flaxande. Och de har alltid något att prata om. I flera år har jag försökt förstå mig på vad de säger, så att jag kan sno något bra att säga på fester.
Men det går inte.



I år firade jag annandagen tillsammans med svanarna
På väg genom leran, mot svanarnas tillhåll passerade jag en pappa med två små barn. Pappan ville ta ett foto av sina pojkar framför svanskocken och den ene av dem står redan uppställd med bästa fotografiminen på. Men den andre knyter ihop hela sin lilla kropp till en enda vägrande klump så långt från motivet han bara kan. När jag går förbi hör jag hur pappan vädjar:
 "Men jag skaaaa inte lägga ut den, jag lovar. Jag vill bara ha en bild av er två."
Jag undrar hur det kommer att se ut när de där pojkarnas generation växt upp. Kommer selfien att vara ett minne blott, eftersom alla dessa barn är alldeles traumatiserade av ha fått hela sin barndom utlämnad på diverse sociala medier?

Efter att ha firat tillsammans med svanarna köpte jag mig en påse ostbågar och åkte hem och tittade på filmen Vårat Gäng.
En idealdag för mig: Först svansång och sedan en hederlig gammal svartvit rulle. Så festar jag.
Så här festar Vårat Gäng




Vi har alla olika läggning. När filmen var slut hade jag fått en sådan överdos av klämkäckhet att jag hade svårt att hålla mig vaken resten av dagen.