söndag, maj 29, 2016

Testbild


TV var bättre förr, brukar jag tänka. Jag har förmodligen skrivit det här också. Efter att ha sträcktittat på RederietÖppet arkiv är det möjligt att det påstående bör revideras en aning, men ändå...

En definitiv fördel TV hade förr var att det tog paus ibland. Man visade helt enkelt inga program. Då fick man titta på testbilden. När jag var barn började barnprogrammen för de allra minsta barnen vid halv fem och för de lite större vid halv sex. Innan programmet halv fem, som också hette Halv fem pedagogiskt nog, fick man titta på testbilden. Det hände att jag satt framför TV:n och gjorde just detta; tittade på testbilden i väntan på, så att säga. 

Jag tror att TV-mediet mådde bra av att inte sända dygnet runt. Och detta att jag inbillar mig att  TV-programmen var bättre, och att jag fortfarande gillar Rederiet bättre än Mästerkocken, beror förmodligen på det att man fick vänta på dem. Det gick inte att titta på Rederiet sju dagar i veckan, säsongerna repriserades inte i cykler tills man till slut tappade orienteringen och inte visste var man befann sig i kronologin; hade Tony redan legat med plastsonens kurator eller stod han i begrepp att och vilken av Reidars fruar spelade Gaby Stenberg för tillfället, den första eller den andra?
Rederiet sändes klockan 20 på torsdagar punkt slut, torsdagar var Rederiet-kvällen, en helig kväll. 

Förhoppningsvis kommer även den här bloggen må väl av en paus. För det kommer den hur som helst att få. Jag ämnar nämligen inträda i den internetfria zonen några veckor. Det vill säga, åka till Mallorca. På Mallorca är det en mer organisk form att skrivande som gäller, penna och papper. Så ska det vara där. Under tiden lämnar jag er med testbilden, i väntan på. Men så här års finns det ju så mycket annat att titta på, så istället för att sitta framför testbilden: Ut bland blommorna!





söndag, maj 22, 2016

En drömmares inre visioner

Läser Wild mind av min husgud Nathalie Goldberg. I ett kapitel skriver hon om olika inlärningsstilar. Det finns stalkers och det finns dreamers, menar hon. En stalker lär sig genom att lyssna på instruktioner. Till exempel lär han sig cykla genom att någon visar honom en cykel och förklarar hur den fungerar. En dreamer däremot ruskar irriterat av sig alla som försöker instruera henne. Hon vill själv lista ut hur man manövrerar den där cykeln. Vilket tar oerhört mycket längre tid och orsakar oändligt många fler skrubbsår och blåmärken. Det är väl den enda gången det är vettigt att vara en stalker.

A dreamer go by an inward vision skriver Goldberg. Hon lär sig inifrån och ut. Jag är en uppenbar dreamer.  Jag kan fortfarande höra den lätta desperationen i min mammas röst när jag i tonåren fick för mig att jag skulle sy en kjol, eller korta av ett par jeans: "Jag vill bara visa dig..." Men jag vill inte bli visad, jag ville sy, jag hade en inre vision. Det är oklart hur många meter tyg jag har förstört i min framfart på symaskinen.
   Inte heller tycker jag om att läsa manualer. Det ska liksom fungera att ställa in tv-kanaler och installera skrivare bara genom att trycka på lite olika knappar. Till slut måste det ju bli rätt. Ibland blir det faktiskt det också. Ibland inte.

Jag är alltså inte någon som anlitar PT (Personlig tränare) som är så populärt just nu. Att någon skulle stå över mig och gasta att jag ska göra en armhävning till eller ta i lite mer, skulle göra mig fullkomligt vansinnig. När jag tränar pluggar jag in en ljudbok i öronen och går in i min lilla bubbla.
Faktum är att det gör mig vansinnig bara att lyssna på hur en PT gastar åt andra på gymmet där jag tränar. För att inte tala om vilka svarta tankar den medelålders mannen i grälla neonkläder som gastar åt sin flickvän som om han vore hennes befäl i det militära väcker hos mig.
"NU TAR VI EN HUNDRING IGEN! HUNDRA PROCENT! TVÅ...ETT...KÖR!"
Att hon inte ber honom hålla käften tycker jag är obegripligt. Att hon inte fräser: "Jag kör väl hur många procent jag vill!" Att hon inte reser sig upp och går, byter lås i lägenheten, det är är för mig omöjligt att förstå.
Inte heller jag ber honom hålla käften. Jag nöjer mig med att demonstrativt höja volymen på min ljudbok. Inte för att han lägger märke till detta. Han lägger inte märke till mig över huvud taget. Han är alldeles för upptagen med att domdera över sin flickvän.
   Säkert tror han att det där gnisslande ljudet kommer från roddmaskinen. Han har inte en tanke på att det skulle vara mina tänder.

onsdag, maj 18, 2016

Poesi - förr och nu

Det här inlägget kommer att innehålla så mycket "det var bättre förr" att det fullständigt osar av, jag skulle inte vilja använda ordet bitterhet men kan inte riktigt hitta något som passar bättre.
Det här inlägger kommer att innehålla så mycket "det var bättre förr" att det borde vara försett med varningstext. Betrakta de ovanstående meningarna som en sådan.

När jag nyligen rensade i gamla kartonger hittade jag ett bortglömt kassettband med en inspelning av radioprogrammet Diktafon där Bodil Malmsten är gäst. Det finns ingen notering på fodralet om när programmet sändes men jag minns att jag lyssnade på (och spelade in) det på golvet i ett mörkt rum i en studentlägenhet i Flogsta, Uppsala. Det måste alltså vara någon gång mellan februari 1995 och juni 1996. Jag kör bandet i min lilla maskin som omvandlar kassettbandsformatet till mp3 och när jag har lyssnat på det är jag nästan i chock. Att något sådan här har funnits!

 Diktafon var ett radioprogram om lyrik. Som sändes i P3, inte P1. Bara det. Förundrad lyssnar jag också på programledaren Bosse Löthéns lugna, ibland trevande samtalston, ingen hysteri. Han ger sit till och med tid att tänka efter ibland.  Det är februari 1996, får jag veta. Det var tider, det. Löthén nämner tidpunkten när han presenterar fem i topp-listan. Det är ett radioprogram om lyrik i P3 med en topplista!

"Något sådant vore otänkbart nuförtiden." tänker jag, ja just bittert. Det var verkligen bättre förr. Sedan rodnar jag av skam när jag inser att jag ännu inte laddat ner appen Poesi på G. Jag som predikar så högljutt om poesins vikt och bevarande. En app med poesi; det är sådant som är tänkbart nuförtiden. Kanske var det inte bättre förr, bara annorlunda. Kanske borde jag undersöka det som finns idag innan jag så kategoriskt hävdar att det som fanns förr var bättre.

"Jag vill beskriva det jag beskriver på ett annat språk än poesins. Jag hatar poesin och jag söker dagligen upp den." säger Bodil Malmsten i början av programmet. Eftersom det är Bodil är jag beredd att förlåta henne för att hon hatar poesin. Trots min motsatta inställning till det samma. Men jag är mycket tacksam för att hon sökte upp den.

"Det var inte bättre förr, det var bara förr." är ett annat Bodil citat. Och hennes dikt från 1989 som är veckans dikt bekräftar väl det påståendet.

söndag, maj 15, 2016

Pytteprojekten pågår

 I dockskåpet har jag tagit över golvläggandet från Leonard men Laura är ändå inte nöjd. Jag hade länge pratat om att lägga ett golv i grå natursten med fossiler i köket, men när jag började räkna på vad det hela skulle kosta kom jag fram till att så skulle det inte bli. Laura tycker att jag är småsnål.
"Ja, men nu blir det ekplank istället!" säger jag bestämt.
"Ekplank? hon granskar kritiskt mina brädor."Jag tycker att det mer ser ut som överdimensionerade glasspinnar."


"Har du inte något ägg att steka?" fräser jag. "Vet du om att Elvira har börjat äta av resterna från julbordet eftersom det inte serveras någon mat längre."


Laura stampar ilsket iväg och gör en ostsmörgås till Elvira som återvänder till sitt rum på vinden med en Sherlock Holmes-bok. Hon tycker fortfarande att det bästa är att inte ha så mycket med övriga familjen att göra. 



Laura känner att jag kritiserat hennes arbete och slår sig förorättad ned i hallen för att putsa familjens alla skor. 
Själv tittar jag på ekplanken i köket och känner att jag tycker som Laura: Det här blir inte särskilt snyggt. Det blir till att återvända till datorn för att fortsätta att leta efter natursten, av ett något billigare slag den här gången. 



Hur går det för de andra i huset då? Sigrid är fortfarande försvunnen inne i sitt flow och sina grafiticyklar. Leonard däremot har äntligen fått sin efterlängtade fagott och har inlett ett intensivt musicerande i det ännu inte tapetserade vardagsrummet. Han funderar på att lämna författandet och helt börja ägna sig åt musiken. Han kastar sig i korta intervaller mellan den gamla hammondorgeln och fagotten och hävdar att det är fråga om Tabata. Det är ju så populärt nu för tiden. 
"Du tränar intensivt i 20 sekunder och vilar i 10 sekunder" förklarar han andfått i en av de där tiosekundersfaserna. Laura och jag är överens om att han måste ha fått något om bakfoten men ingen av oss orkar ta diskussionen. 


Det säger sig självt att det inte går att ligga i vardagsrummet och lyssna på radioföljetonger och ha skaparkris i ett sådant inferno. Så Virigina har bestämt sig för att gå upp i arbetsrummet och börja skriva istället. Det visar sig att hennes skaparkris har haft sitt ursprung i hennes dåliga syn så när hon väl har fått på sig ett par glasögon flyter det riktigt bra. 


Alla är de upptagna av sina egna projekt. Leonard är visserligen lite sur på mig eftersom jag inte lämnar ifrån mig den nyanlända cellon. Det blir ju lite tjatigt att bara köra intervaller på två instrument, men cellon har han inte fått lägga vantarna på än. Jag är nämligen oerhört förälskad i den här ca tolv centimeter höga lilla cellon. Både Leonard och naturstenen får vänta. Jag måste än en gång, nästan ömt glida med pekfingret över den röda sammeten i fodralet.



fredag, maj 13, 2016

Alla dessa dagar

Det finns så många sorters dagar: Röda dagar, nationaldagar, regnvädersdagar, lyckodagar, bröllopsdagar och torsdagar. Det finns så kallade temadagar: kanelbullens dag, modersmålsdagen, internationella sjuksköterskedagen osv. Den 19 november är det internationella toalettdagen. Det finns hur många som helst. Om vad som helst. 
Alla dessa dagar. 
I onsdags var det chokladbollens dag. Och gamla vänners dag. 
Det var också den dagen då mina föräldrar blev ett par. För 58 år sedan. 
Och dagen då de förlovade sig. För 55 år sedan. 
Och dagen då de fick en dotter. För 41 år sedan.
Att jag föddes på mina föräldrars årsdag är sådant som får mig att tro på dolda mönster i tillvaron, i förväg inprogrammerade koder i värdsaltets stora mysterium.  
Att de sen inte gifte sig den dagen utan i november, är följden av andra dolda mönster och i förväg inprogrammerade koder, och hör således inte hit. 
I onsdags var det också min 14 976:te dag i livet. 
Alla dessa dagar. 
Och allting finns alltid. Varje dag bär jag med mig varenda en av dessa 14 976 dagar. 
Det är inte undra på att man går upp i vikt med åren...

fredag, maj 06, 2016

Nu eller alltid

Det är så många av de goda som går just nu: Bowie, Bodil Malmsten, Alan Rickman, Prince  och nu Olle Ljungström.
Mänskliga relationer kan se ut på så många olika sätt. Du har familj och vänner, arbetskamrater, människor du träffar öga mot öga, sitter tillsammans med vid samma bord och samtalar, människor du kan vidröra, som du känner igen på doften och på rösten, ett rörelsemönster. Du kan ha bloggvänner som du aldrig träffar fysiskt men ändå kommunicerar med, som du kan komma nära, vänner i cyberrymden.
  Och så är det de där andra. Vars texter, sånger, bilder du bär med dig. Där texterna blir som familjemedlemmar, musiken som ett stöd och bilderna som balsam.

En fördel med den här typen av relationer är att man kan ha kvar dem även efter personen som är upphov till de där texterna, sångerna, bilderna, är död. Jag kan läsa Bodil Malmstens böcker, bläddra i hennes blogg, till och med lyssna på hennes röst. Jag kan lyssna på Olles sånger och på så sätt är de alltid hos mig.
   Förutom att det inte fylls på. Det kommer inte mer Bodil-ord. De Olle-sånger som finns i dag är de som finns att tillgå. Men de finns och de går att njuta av som tidigare. På det sättet kan relationen vara evigt densamma.

När någon nära dig dör, någon av de där du talar med, rör vid, då är det annorlunda . Då finns det bara minnena kvar. Relationen förändras drastiskt, det går inte, som med relationen till en författare eller musiker, låtsas att den fortfarande pågår och är den samma.

I Laurie Frankels bok Vi möts igen skapar huvudpersonen ett dataprogram för att hans flickvän ska kunna fortsätta ha kontakt med sin älskade faster efter hennes död. Han använder sig av sparade mail och videochatter mellan flickvännen och fastern och bygger ihop det så att de fortfarande kan maila och chatta med varandra. Samtalen följer det vanliga mönstren och fastern svarar som hon brukar göra. Men liksom med Bodil-relationen fylls det inte på. Flickvännen kan inte tala med sin faster om sådant som hon aldrig talat med henne om tidigare. Referensramarna förändras inte.
I boken utvecklas det hela till en affärsrörelse eftersom det vimlar av människor som vill fortsätta att tala med sina nära och kära efter att de dött.
  Själv känner jag mest ett obehag vid tanken. Det är inte så det ska vara. Den tid vi kan tala med varandra är utmätt, så är det bara. I den typen av relation är det skarpt läge hela tiden. Sedan är det inte längre. Har du något att säga, säg det nu. Sen vet vi inget om. Och det är det som är grejen med den typen av relationer. Det som ger dem nerv.

Men Olle Ljungström, fortsätter jag att hänga med ett tag till.

tisdag, maj 03, 2016

Den stora brasturnén

Det var ett rekordår i år. 
Egentligen började det redan dagen innan Valborgsmässoafton, när jag passerade förberedelserna för den stora, publikdragande brasan vid slottet.  



Den brukar inte ingå i vår traditionella brasturné, helt enkelt för att det är så svårt att se själva brasan på sin flotte ute i vallgraven. Det är för mycket folk i vägen. Den enda gången jag har sett den ordentligt är det år då jag var med i vårkören och stod på första parkett uppe vid slottsmuren. Och visst var det vackert. 

Men när själva Valborgsmässoafton gick av stapeln var det alltså andra brasor som drog. Taktiken var upplagd så att vi skulle satsa på en avslutande huvudbrasa men på vägen dit försöka få med åtminstone någon ytterligare. 

På det första stället mötte oss en stor rishög. En rishög med potential, skulle jag vilja säga, vad Valborgsbrasor beträffar, men den var inte påtänd och det fanns inte något som tydde på att någon skulle tutta på den, heller. Åtminstone inte under några ordnade former. Vi for vidare. 


På ställe nummer två däremot fanns det ett ordentligt bål. Det kändes bra. Den inplanerade huvudbrasan, som skulle finnas lite utanför staden, var nämligen ett tidigare oprövat kort för vår del. Nu hade vi liksom säkrat en brasa, om den sista visade sig gå upp i rök. (Hm...)


Det var på vägen ut till den avslutande brasan som den verkliga bonusen kom. VI passerade inte mindre än sex stycken privatbrasor, varav den enda dokumenterade är ovan, lite rökiga brasa ute på ett gärde. Jag är inte någon skjutjärnsfotograf direkt och det bär mig lite emot att fotografera in i folks trädgårdar. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att det fanns ytterligare fem. Eller ja, ni får tro vad ni vill.


Till slut var vi så framme vid finalen, den sista brasan och det var minsann ett praktfullt och dundrande bål. Gnistor och sotflagor regnade ned över manskören som sjöng vårens lov och det hela slutade med ett ståtligt fyrverkeri. 
Jag vet att det finns många skäl till att ifrågasätta det här med fyrverkeri: djuren, människor med krigsminnen  och miljön, osv, och jag kan förstå de där resonemangen. Ändå måste jag tillstå att jag är barnsligt förtjust i fyrverkeri. 



Innan jag till slut tappade så väl röst som (sångar)lust sjöng jag i kör i sammanlagt 14 år. Jag känner mig ganska färdig med den biten, åtminstone just nu, men två gånger om året saknar jag mitt tidigare körliv; vid juletid och valborgsmäss. 
Det är något med de där sångerna som alltid återkommer vid ett visst tillfälle, som skapar en stämning som man inte riktigt kommer åt på något annat sätt. Det är också det närmaste en stadsbo kan komma ett vårskri utan att bli inburad. Därför avslutar vi denna osedvanligt lyckade brasturné, där vi kan summera åtta och en halv brasa samt ett fyrverkeri, med blommande sköna dalar. 




VÅREN ÄR KOMMEN!

söndag, maj 01, 2016

Blä!


I dag har jag varit så duktig. Jag har burit sopor till soprummet och sorterat dem i rätt kärl. Jag har bakat scones och diskat. Jag har skurat golven och städat. Det är rent och fint här hemma, ändå känns det lite som en bortkastad dag. Är det för de rena golven man lever?

Jag har slagits med datorn, som i ett obevakat ögonblick (jag hade gått ut i tvättstugan för att ladda en maskin) passade på att uppdatera sig till Windows 10 här om dagen. Det var ju förvisso trevligt att den hade vänligheten att spara det jag hade skrivit den här gången innan den satte igång, men det för ju med sig så mycket annat. Till exempel har min fullt fungerande skrivare, som jag nyss laddat med nya dyra toner, inga drivrutiner för Windows 10, visade det sig.

Och så när man så äntligen sitter där med datorn i knät och ska skriva det där inlägget om årets stora Valborgsbrasturné, rekordturnén, som jag har sett fram emot under kampen med allt det praktiska, är orden som ska läggas rätt i det bygget tunga som flyttblock, som bly. Jag klarar omöjligt att få dem att flyga. 

Jag lägger ner.
Men i morgon är en annan dag. Ryktas det.