måndag, december 31, 2012

Berliner i Lübeck

På plats i Lubeck. Här köar man utanför Niedegger-tornet för att köpa de traditionella berlinermunkarna. Frohe neues jahr!

lördag, december 29, 2012

Gott nytt år!

Enligt sedvanlig tradition firar vi in det nya året i  Lübeck.
Ni är välkomna att följa med på den nya Lübecksidan här på bloggen.
 
 

onsdag, december 26, 2012

Fri att vara den du vill vara

Jaha, då har vi stöka undan det där med julen då och kan koncentrera oss på väsentliga högtider:
Min favorithögtid Nyårsafton.
Ett helt nytt, rent, blankt år, då allt är möjligt.
du är fri att vara den du vill vara.

Jag tror på detta varje år. Varje år gör jag långa listor av nyårslöften och nyårsplaneringar. Jag är berusad av tanken på att allt är orört och allt är möjligt; att jag kan bestämma precis var jag ska sätta ner foten i den vita, oförstörda nysnön och lämna precis det avtryck jag själv vill.
I år hade jag tänkt att jag bara skulle ha ett löfte på min lista, ett enda, som jag sedan skulle anstränga mig riktigt för att infria. För så är det ju inte så väldigt många punkter på den där listan som verkligen blir av. Men det är inget att gräva ner sig för. Huvudsaken, det viktigaste, är ändå att jag fortfarande är förmögen att känna berusningen varje gång, att jag inte har regsignerat eller blivit bitter.

I år blev det inte som jag hade planerat ens med själv löftena. Det blev inte ett enda löfte. Vid det här laget är mina planer för 2013 indelade i sex olika kategorier, sex olika listor. Om man inte räknar med de böcker jag planerar att läsa nästa år för då blir det sju.
Men vem vet. Kanske är 2013 året då jag ska uppfylla varenda punkt på alla mina listor.
För jag tror man kan byta vissa delar som inte fungerar och bygga sig sann.



måndag, december 24, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 24

God Jul till er alla!



... och inga måsten, tillkortakommanden och skuldkänslor denna årets kanske mest kravfulla dag
önskar julcynikern Soldansaren.



söndag, december 23, 2012

Nostalgikalender: Lucka 23

Vad blev det kvar av detta 80-tal?


Vad är det vi minns? Vad har vi burit med oss och vart skulle vi?

Hemstickade mössor och moonboots i mintgrönt. Hela mitt rum i rosa och nästan hela jag. Utom moonbootsen då. Ångestladdade gympalektioner och ångestladdade vintrar nedtryckt i snödrivor med huvudet före. Mycket ångest över huvudtaget men också dans, uppenbarligen.
Måste säga att jag, för att citera en annan låt av Ratata är glad att det är över. men att rota i musikskatterna från detta årtionde har varit en förbluffad njutning. Det är så det måste beskrivas.

Livet sköljer över allt som händer och vi drar med oss lite sand och skräp och kanske en och annan guldklimp från flodkanten medan vi forsar fram och vidare.

Den här sången är ren poesi från Mauro Scocco. Det tycker jag fortfarande. Så det så.


lördag, december 22, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 22

NKOTB!


Ingen nostalgikalender författad av mig skulle vara värd namnet utan New Kids on The Block, så här kommer de då.
Jag var besatt. Att påsta något annat vore att fara med osanning. Jag tittade på inspelade konserter med dem till sent in på nätterna, jag tvingade mina vänner att titta på inspelade konserter med dem till sent in på nätterna, jag hade alla skivor, jag hade tröjor, kalendrar och andra skrifter om dem, jag hade ett halsband med deras bild ingjuten i en stor plastblobb, jag brevväxlade med en annan besatt människa från Finland och mitt rum var tapetserat med affischer på samma sätt som galningar i filmer tapetserar väggarna med bilder av den kvinna de förföljer. Fast jag rev inte ut ögonen på bilderna eller smetade mitt eget blod över nån av dem.


Först var min favorit (Det är hela idén med sådana här pojkband, att man ska ha en favorit) Jonathan Knight eftersom han bar blyg, läste böcker och jag tror att han hade en hund också. Paralleller till tidigare preferenser i genren pojkbandsidoler kan göras genom att jämföra med Lucka 2.




Av någon bortglömd anledning bytte jag sedan favorit till Joey McIntyre och det höll i sig till dess jag övergav mina dansande pojkar för nästa stora idol: Prince. Mer om det i en annan nostalgikalender.





NKOTB har på senare år gjort comeback. På deras hemsida går det att se hur det ser ut idag. För det var ju det det handlade mest om i ärlighetens namn; hur de såg ut. Musiken var ju så där, redan när det begav sig. Den här gången har jag inga bilder på väggarna, emellertid.

Naturligtvis var det svårt att välja vilken låt jag skulle spela här men det blev Tonight eftersom det i den finns referenser till ett flera andra av deras hits i den, för den invigde att notera.



fredag, december 21, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 21

Holding back the years


Ja, det är väl precis vad jag håller på med här och jag tycker fortfarande att Simply Red har ett skönt sound; ett sound som man lutar sig tillbaka och sluter ögonen till.



torsdag, december 20, 2012

Nostalgikalender: Lucka 20

Dubbel nostalgi


Den här är i motsats till lucka 19 nostalgi i dubbel bemärkelse. I slutet av 80-talet/början av 90-talet mixades ett gäng gamla 50-talslåtar samman och spelades oupphörligen. Den var faktiskt ganska outhärdlig redan då. På slutet av 80-talet, menar jag. Hur låtarna var på 50-talet har jag ingen personlig erfarenhet av.


onsdag, december 19, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 19

Kanske inte nostalgi på riktigt men ändå


Känner mig lite tveksam till om Traveling Wilburys verkligen hör hemma i Nostalgikalendern, där övrig musik främst utgörs av sådant jag inte skulle kunna tänka mig att lyssna på idag med något större allvar och där de mesta känns lite smått pinsamt att jag någonsin lyssnat på. Det känns skönt att skylla ifrån sig med att "jag var ju bara ett barn".
Traveling Wilburys lyssnar jag på med nöje och stolthet än idag. Och än i dag är jag förundrad över att man fick med Bob Dylan i en grupp. Han känns inte riktig som en team player.



Men hur det var så lyssnade jag mycket på det här gänget tungviktare under den period som övriga Nostalgikalendern utspelar sig i, så det är liksom både nostalgi och nu i ett. Som allt med lite kvalitet i förmår det vara flera saker samtidigt...alltså.
Det var Ulle igen som förde in detta gäng i mitt liv. Tack för det!




Någonstans i samma veva dök Grymlings upp i Sverige och i någon tidning påstods det att de var Sveriges Traveling Willburys. Man måste ju alltid jämföra någonting med något annat även om jämförelsen är helt huvudlös.
På dvd-boxen med Montalbano-deckarna står det att han är Siciliens Wallander och jag vill ta boxen och rusa ut med den på stan och berätta för mänskligheten att det är han inte alls! Det finns inget av Wallander över Montalbano och varför skulle det göra det.
Att jämför Grymlings med Traveling Willburys är inte rätt mot något av banden och i mitt tycke inte heller särskilt nödvändigt.


tisdag, december 18, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 18

Wham!


Ytterligare en grupp bestånde av en blond och en svarthårig man. Liksom Modern Talking en populär discodänga under min stora uteperiod mellan 9 och 13 års ålder.


måndag, december 17, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 17

Modern Talking - mix


Det blev med nödvändighet en mix. Jag kunde omöjligt välja vilken av alla smetiga falsettlåtar jag skulle välja. Det finns ju så mycket bra musik från Modern Talking!

Och jag skulle göra ganska mycket för att få sångarens svallande lockar på mitt eget huvud.
Hm, jag fick just en skalperande indian/Hannibal Lector/Steve Buscemis rollfigur i Con Air som har åkt genom jag-minns-inte-hur-många-stater med en död flickas huvud som hatt - bild i huvudet. Vad jag menar är att jag vill också ha sådant där hår.
Gitarristens skidkostym får han gärna behålla själv.








söndag, december 16, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 16

Innan Roxette


Något annat jag tänker på när jag tänker på Eurythmics är Roxette. Jag vet inte riktigt varför. Det handlar inte om musiken och Roxette väcker inte alls de  starka, nostalgiska stämningar som Eurythmics gör.
Förmodligen är det så enkelt som att det är en man och en kvinna i båda grupperna. (!) Och att båda kvinnorna är blonderade, gärna går i svart  läder och har en viss pondus.
Jag ville inte ha en Roxette-låt med i Nostalgikalendern. Däremot kan jag tänka mig att ha en pre-roxette-låt med Marie Fredriksson.



lördag, december 15, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 15

Andra idoler än Kicki D


I samma veva som jag lyssnade mycket på Eurythmics skiva Revenge läste jag min första kärleksroman i Harlekin-stil. Jag rördes mycket av historien om tjänstekvinnan som förförs av lång, mörklockig man ur överklassen, blir gravid och tvingas adoptera bort barnet.
Den andra kärleksromanen jag läste hette En ros från min älskade. Kvinna med stor födelsemärke i ansiktet ratas av lång, mörklockig man ur överklassen. Rosen i titeln är en ros som den mörklockige brutit av och slängt på marken och som kvinnan med födelsemärket (Är inte det en bok av Håkan Nesser?) plockat upp och sparat i ett lönfack i sin byrå genom åren, trots att hon till slut blir gift med en kort, tunnhårig man av folket.
Som tur är omkommer den töntige mannen och samtliga kvinnans anhöriga i en svår bilolycka. Kvinnan själv klarar sig i kraschen men måste genomgå en omfattande plastikoperation och få ett nytt ansiket; således blir hon av med det graverande födelsemärket. Av en slump träffar hon den mörklockige med rosen igen Han känner inte igen henne och nu när hon inte längre har något födelsemärke i ansiktet blir han kär i henne och de blir ett par.
Jag rördes inte lika mycket av den historien. Istället tänkte jag: "Vad är det här för jävla skit!"

Ingen av dessa böcker har något som helst med Eurythmics annat än att de sammanföll i tid och jag alltid kommer att tänka på de här böckerna när jag hör någon låt från Revenge Om Eurythmics har jag aldrig tänkt: "Vad är det här för jävla skit!"


fredag, december 14, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 14

Fast kan det verkligen ha hetat hårdrockstofs?


Jag känner mig verkligen tveksam. Det finns ingenting i videon nedan som liknar den frisyr jag hade när det begav sig, även om det verkar som om flera av personerna i filmen har stiftat kontat med både mascara och hårfärg...


torsdag, december 13, 2012

Nostalgikalender: Lucka 13

Hårdrockare eller synthare - vem är du?


Under den epok som vi rör oss i här i Nostalgikalendern hade man möjlighet att välja mellan två olika slags identiteter; man kunde vara hårdrockare eller synthare. Det var antingen eller. Var man det ena fördömdes man av de andra och vice versa.
Det här var under en period då min stora idol var Kicki Danielsson.
Jag var med andra ord fördömd i största allmänhet.

Men jag hade en så kallad synth-tofs i nacken som jag färgade ömsom röd, ömsom gul med hårfärg som var förpackad som mascara och gick att tvätta ur. Det fanns visserligen de som kallade det för hårdrockstofs. Jag är fortfarande förvirrad.

Som den sanna diplomat jag är, och som en demonstration av att jag aldrig riktigt tog ställning, spelar jag här en av varje (utom av Kicki som vi ju redan spelat).





Måste erkänna att jag faktiskt var tvungen att googla för att kontrollera att Pet Shop Boys verkligen var en synthgrupp. Det var de. Eller en synthpopgrupp, men det får väl duga.




Oavsett vad det var för genre så lyssnade jag mycket på Pet Shop Boys. Tonerna av Djuraffärspojkarna för för övrig med sig mycket tydliga minnen av riktiga marathon-sessioner med spelet Resan tillsammans med min kompis Linda. Numera har jag faktiskt varit i Kiel på riktigt.

onsdag, december 12, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 12

Uppvärmning


Nu var inte hela min skolgång ett enda långt disco. Den var gympa också.
Oändliga, ångestfyllda timmar av gympa med en näst intill maniskt hurtig gymnastiklärarinna. Lektionerna inleddes med att vi fick ställa upp oss på led längst en svart linje med röda prickar. Varje elev hade sin bestämda röda prick. Sedan den näst intill maniskt hurtiga gymnastiklärarinnan konstaterat vilka som var närvarande var det dags för uppvärmning som bestod i att springa i cirkel till någon av de två låtarna nedan. Fantastiskt bra låtar båda två, tyckte jag. Det var riktigt skojigt att springa runt till dem. Det var den bästa stunden på hela gymnastiklektionen.
Sedan gick det bara utför.
Efter uppvärmningen var det antingen redskap eller basket. Det är svårt att säga vilket som var värst.
Var det redskap var jag livrädd, var det basket var jag usel. Jag är nog en av mycket få som lyckats göra självmål i basket.
Vid närmare eftertanke var jag usel på redskap också, så det kanske var det värsta ändå.
Men vi struntar i det nu och dröjer oss kvar i uppvärmningen:




tisdag, december 11, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 11

Hammer-time!


Jag har faktiskt kunnat dansa Hammer-walk en gång i tiden. Eller i alla fall inbillat mig att jag kunde det.
Nu har vi avancerat från den dammiga gymnastiksalen (Varför påstår jag hela tiden att den var så dammig? Jag kan inte föreställa mig att jag reflekterade så mycket över damm när jag var i 10-årsåldern) i mellanstadieskolan och landat i en (dammig?) matsal istället. Discobelysningen har också avancerat från de stoppljusliknande röd-grön-blå till en glittrande kula i taket. Vi befinner oss på Högstadiedisco.

Jag kan lätt föreställa mig att många som känner mig idag skrattar sig harmynta vid tanken på mig kringskumpande på det här viset på offentlig plats. Möjligen gjorde de som var med när de hände och upplevde spektaklet det samma, men det hann jag inte lägga märke till.
Jag var alldeles för upptagen av att dansa.


måndag, december 10, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 10

Falco

80-talet måste ha varit den tyskspråkiga musikens glansdagar, åtminstone i Sverige. En enorm favorit var Falcos Rock Me Amadeus, som är den enda tyskspråkiga låt som nått första platsen på amerikanske Billboards. Detta har jag naturligtvis fått erfara under mina sentida forskningar.




Ulle lyckades också leta upp en annan bra Falco låt:


söndag, december 09, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 9

Tyska änglar

Nu var det ju inte bara ett enda apskrålande och hoande och tjoande i den där gymnastiksalen. Det fanns mer finstämnda stunder också, det kallades att dansa "tryckare". Det kanske det gör än, jag vet inte, vi rör oss just nu i mitt utelivs höjdpunkt, sedan mellanstadiet har det egentligen bara gått utför på den fronten.
Nå, en av de bästa tryckarlåtarna i mitt tycke var Guardian Angel med Nino de Angelo. Att han som sjunger heter Nino de Angelo har jag inte haft en aning om förrän nu när jag började leta efter låten på YouTube.
Men det tyska originalet lyssnade vi på när det begav sig. Jag vet inte riktigt hur vi kom över det men förmodligen var det tack vare min kompis Ulle som var fena på att hitta bra musik.
Jag hittade åtminstone tre versioner med den tyska Jenseits von Eden; från -83 när det begav sig, från -98 och från 2012. Det fick bli den från -83, dels för att det är ju den tid vi ska drömma oss tillbaka till, dels var det lite obehagligt att se Ninos åldrande. Den här har dessutom en bedårande playback-avslutning.



Det känns som om Christer Sjögren borde ha gjort en cover på den här men jag har inga belägg för att det verkligen har hänt.

Däremot finns det belägg för att Nino de Angelo tävlade för Tyskland i Melodifestivalen 1989:


Inga kopplingar gjordes mellan Jenseits von Eden och den man som sjöng den här låten 1989, den är ju inte heller till närmelsevis så bra.

lördag, december 08, 2012

Perspektiv


Det är snökaos i Sverige. Plogbilarna far fram och tillbaka med blinkande lampor i mörkret. Tåg och flyg är inställda. Sverige står stilla. Jag slirar och pulsar mig fram och tillbaka till jobbet. När jag kommit hem läser jag om historiska polarexpeditioner.  Polarexpeditioner innan mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Polarexpeditioner när det fortfarande var lite sport.
Det ger perspektiv på snökaoset.
För att ni också ska få lite perspektiv ska jag återge en historia från min polarbok.

 Det är 1911 och kapplöpning mellan norrmannen Road Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott om vem som ska bli först på Sydpolen. 
Det blir Amundsen som vinner och reser hem i triumf. Scott kommer också till polen en dryg månad efter Amundsen men hem kommer han aldrig.

I väntan på att kunna ge sig iväg på slädfärden mot polen övervintrar Scotts expedition på Cape Evans på Rossön .  Det är minus 50 grader ute, det stormar och är kolmörkt dygnet runt.  Man gör inga längre utfärder i detta väder.
  Om man inte är en galen ornitolog som kan tänka sig att gå till fots 21 mil under dessa omständigheter, släpande tunga kälkar med förnödenheter, bara för att få tag i ägg från kejsarpingvinen.
   Bill Wilson, expeditionens vetenskaplige chef, är en sådan galen ornitolog.  Med sig får han sina kamrater Bowers och Cherry-Garrard. På två slädar drar de med sig 340 kilo proviant och utrustning. De är tvungna att dra en släde i taget och sedan gå tillbaka och hämta den andra. På det sättet blir varje kilometer de förflyttar sig framåt i praktiken tre gångna kilometer. I storm och kyla.
   Sovsäckarna fylls av is av kroppsfukten och på nätterna plågas de av kramper och musklerna skälver i kylan.  Hela tiden mörker.  Köldrekordet  är - 61⁰ C .
   De når kejsarpingvinernas häckningsplatser och slår läger där. De bygger en hydda och inuti den slår de upp sitt tält. Sex stycken ägg lyckas de lägga beslag på, då utbryter en svår snöstorm som tar med sig deras tält och river hyddan.  I den rytande stormen kurar de nu ihop sig i bara sovsäckarna. De ber och sjunger psalmer och Cherry-Garrard skriver att vansinne eller död skulle vara en befrielse.
   I två dagar klarar de sig på detta sätt utan mat, sedan kan de täcka över primusköket och skydda det från stormen så pass att de kan laga något att äta. Som genom ett under hittar de tältet igen och kan ge sig tillbaka till övervintringsstationen Cape Evans. 
   När de når stationen har de varit ute i 36 dagar. Tre av äggen är förstörda.
  Scott konstaterar att hans män ser medtagna ut. Åtminstone Wilson och Cherry-Garrard.  Bowers förefaller oberörd. Några månader senare ska Wilson och Bowers gå under tillsammans med Scott på återvägen från polen.  Cherry-Garrard är med i räddningsexpeditionen som finner dem.
   De återstående tre äggen är också förstörda när expeditionen väl är tillbaka i England igen. Hela den vansinniga helvetesfärden genom mörker, storm och extrem kyla var alltså till ingen nytta.  Ingen nytta alls.

Så där, ja. Den resan kan ni ju tänka på medan ni står och väntar på inställda pendeltåg och fastnar i bilköer på igensnöade vägar.  Själv tror jag att jag ska välja något annat att läsa nu. Något lite…muntrare. Och varmare.

Nostalgikalendern: Lucka 8

Djungelvrål

Vi dröjer oss kvar i discomörkret ännu en stund och skrålar med lite till. Det fanns ju låtar som var lite lättare att sjunga med i, inte en massa svår text. Låtar där det räckte att yla som Tarzan.




Eller bara hoa lite om voodoo...


fredag, december 07, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 7

Video


Vi är kvar på disco i den dammiga gymnastiksalen. Videoapparaterna uppfanns vid den här tiden och började dyka upp i hemmen. Inte i mitt dock. Där skulle det dröja. Så jag visste inte riktigt vad jag pratade om när jag hojtade att jag skulle ringa Ghostbusters där i discomörkret.
Men jag sjöng i alla fall rätt den gången.


torsdag, december 06, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 6

Disco


Och nu befinner vi oss plötsligt i en dammig gymnastiksal i låg- och mellanstadieskolan i det lilla brukssamhälle utanför vilket jag växte upp. Det är fredagkväll och mörkt i gymnastiksalen och inte alls så där ångestladdat som när lamporna var tända och man förväntades hoppa över plintar och ha på sig sockiplast.
Helt mörkt är det inte heller för det blinkar lampor som ser ut som stoppljus framme vid musikanläggningen, för ikväll är det disco som det är en gång varje månad och man får DANSA och behöver inte gå balansgång eller något sånt otäckt.
Det kostar tio kronor att komma in och man får en stämpel på handen. Jag förstår inte riktigt varför men det känns vuxet på något sätt.
Och nu spelar de Slade och vi dansar i en ring med armarna om varandra och sparkar med benen för det har vi sett att "de stora" gör när det är den här låten. "De stora" går på högstadiet som verkade oerhört stort och långt bort och fjärran då och det dröjde flera år innan jag fattade att låten hette "Run run away" och inte "Ran ran rey" som jag skrålade.

Det där sista funderade jag länge och väl på om jag verkligen skulle erkänna ens så här hundra år i efterhand men det spelar väl inte någon större roll, och medan jag håller på och erkänner kan jag tala om att jag faktiskt inte är hundraprocentigt säker på att det var på fredagkvällarna och inte på lördagkvällarna, eller att det var en gång i månaden och inte på att vi verkligen fick stämplar på händerna, men det tror jag.
Men att vi dansade i ring på det där sättet det vet jag säkert.



onsdag, december 05, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 5

En chock i rosa


Herregud, jag hade ju glömt The Pinks! De poppade upp på YouTube medan jag letade lämplig musik till kalendern.



- Herregud, det är ju bara barn! var min nästa reaktion.
Och det var ju liksom det som var grejen med The Pinks, det var bara inte så påtagligt när det begav sig eftersom jag själv var barn. Jag tror att jag var ett år yngre än sångaren Robert Andersson.

Som den gamla, prudentliga tant jag plötsligt har blivit så måste jag faktiskt säga att jag tycker att det är en aning...tveksamt... när barn sjunger om kärleksrelationer på det här sättet. Men kanske är det bara jag.
Men när de sjunger att de ringer och ringer till sin före detta på 12 23 05 och det är upptaget hela tiden för hon "talar med nån vän, som var jag för länge sen" så känner jag bara att hur länge sedan kan det vara, du är tio år gammal!! Och får du verkligen hålla på och ringa hela nätterna för dina föräldrar??
Men som sagt, det kanske bara är jag som är gammal och prudentlig.


tisdag, december 04, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 4

Snyggingen


Ja, ja, jag skaaaa sluta tjata om Melodifestivalen men vi måste bara ha med den här sista.

Året var 1987 och i programmet Inför Eurovision song contest, eller vad programmet nu kunde ha hetat, fastnade jag rejält för Belgiens bidrag eftersom sångaren var så otrooooligt snygg. Han kallades för Plastic Bertrand (!!!) (Egentligen heter han Roger Jouret, men det visste jag inte då).
Jag tittade på alla repriserna av det avsnitt av Inför Eurovision...eller vad det nu hette, där Plastic Bertrand var med och på själva Eurovision finalen satt jag mycket nära tv:n. Han kom näst sist med bara fyra poäng.

I dag har jag lite svårt att se vad det var jag såg hos den här stutsande snubben som slänger så fånigt med luggen, men då det begav sig...





Plastic Bertrand (!) hade en större liten hit 1978 med Ca Plane Pour Moi och han studsade redan då, och hade samma färg på kläderna. Men det var före min tid och hör väl egentligen inte hemma i min nostalgikalender, det är bara lite kuriosa.


måndag, december 03, 2012

Nostalgikalendern: Lucka 3

En trippel


Melodifestivalen 1985 var egentligen ganska tråkig men det vore inte riktigt... ärligt att inte ta med den i kalendern.

Inför den svenska uttagningen hejade alla jag kände på Pernilla Wahlgren. Jag vet inte riktigt varför.



Själv hejade jag i hemlighet på min stora idol Kicki Danielsson och det var ju hon som tog hem det hela också. Det vore inte riktigt... ärligt att göra en nostalgikalender utan min dåvarande stora idol Kicki. Så här är hon.



Den stora internationella finalen vanns emellertid av norska Bobbysocks. Herregud vad jag mimade till deras skiva. Eller musikkassett som det ju alltså rörde sig i mitt fall.

söndag, december 02, 2012

Ett annat nostalgiskt inflikande mitt i nostalgikalendern

Inte någon lucka men ändå en lucka i betydelsen "tomrum"


Var på China i Stockholm igår och såg musikalen Dirty Dancing.
Patrick Swayze var inte med.
Johnny Castle spelades av Pascal Jansson en duktig, ung dansare med myckel buckliga muskler både på fram och baksidan av överkroppen. De hade lyckats med överflyttningen från film till teater ganska bra, tyckte jag. Lite överspel i bland, några repliker som låter som om de sägs för att de står i manus och av ingen annan anledning, men ändå på det hela taget bra.
Men Patrick Swayze var inte med.
När Johnny Castle kom inklivande i salen i slutscenen och sa: "No one puts baby in a corner". (En replik som de inte hade brytt sig om att översätta.) ylade hela salongen. Nästan. Och sedan slängde Pascal Jansson med luggen nästan likadant som Patrick Swayze i I've had the time of my life och vi klappade och tjoade och kom ut i bussen varma och glada. Och en smula sorgsna. (Ja, jag kan ju bara tala för mig själv, men...)
För Patrick Swayze var ju inte med.

Nu hade jag ju inte trott att Patrick Swayze skulle vara med. Han är ju inte med oss alls längre, tyvärr. Jag sörjer Patrick Swayze på något märkligt sätt. Det är naturligtvis inte som när man förlorat en anhörig men det är som detta att Allan Edwall, Per Oscarsson, Lena Nyman och Astrid Lindgren är borta. Personer som har utgjort byggstenar i den man har blivit har plötsligt gått förlorade. Men byggstenarna är ju alltid kvar.
Nå, detta var alltså Dirty Dancing utan Patrick Swayze och Dirty Dancing utan Patrick Swayze är liksom inte riktigt som det ska.
Så här ska det ju vara:


Nostalgikalendern: Lucka 2

Sedan kom Sveriges första pojkband


Året därpå, 1984, dök de upp; De dansande deodoranterna, ska Ulf Lundell ha kallat dem. Vi andra kallade dem för Herrey's och de kammade hem hela jäkla Melodifestivalen.
Min allra första musikkassett (vi hade inte skivspelare hemma) var visserligen The Kids from Fame Live men den andra var Herrey's Diggiloo Diggiley (Kassetten med Carolas Främling var mammas.). Jag kommer fortfarande ihåg när mamma och jag gick in i radioaffären inne i stan och köpte den, stegade raka vägen fram till disken och begärde:
- Diggilo Diggiley med Herrey's.
- Ja, det ante mig nästan, sa butiksbiträdet.
Jag kan nästan se oss framför mig, båda med likadana hemstickade mössor på huvudet och jag i overall och rosa  moonboots (eller hade jag allvädersstövlar fortfarande?). Jag hade nog också gissat på Herrey's om jag varit biträdet.

Som sig bör med pojkband hade alla varsinn favorit. De flesta jag kände hade Richard eftersom han var snyggast. Själv hade jag Louis eftersom han var tillbakadragen, tyckte om att gå långa promenader med sin hund Sandy och att läsa böcker. Jag föddes som bibliotekarie (även om jag arbetat som detta på riktigt i kortare perioder). Ingen hade Per som favorit eftersom han var så fruktansvärt gammal. Han var 24 år.

I och med Herrey's inträde i min värld lärde jag mig också att det fanns en plats som hette Los Angeles och att det fanns något som hetta mormoner.



lördag, december 01, 2012

Nostalgikalender: Lucka 1

Allting började med Carola


...det går inte att komma ifrån. Året var 1983, jag var åtta år och upplevde min första Melodifestival. Det var ju inte vilken Melodifestival som helst heller, det var den festival då Carola slog igenom med Främling, en milstolpe i den svenska musikhistoren. Och, nej jag är inte ironisk -åttminstone inte så mycket- för det är den ju, en milstolpe. För mig var den ett avstamp.
Melodifestivalen kom sedan att få en mycket stor inverkan på mitt musiklyssnande under några år  och jag är rädd för att vi kommer att få se prov på detta i några luckor framöver.

Nu är det inte Främling som är dagens musikstycke utan Hey Mickey som ju var en lite tuffare låt. Måste erkänna att jag idag blir lite rädd för Carola när jag ser det här klippet. Det är samma sorts rädsla som jag känner när jag ser Sarah Brightman. Så håll i er, för här kommer hon. 


fredag, november 30, 2012

Nostalgikalendern 2012: Uppladdning två

och en slags definition


Nostalgi är vemodig längtan tillbaka enlig Norstedts etymologiska lexikon och är bildat av de grekiska orden för hemkomst och smärta.

Jaha. Jaså.

Jag har under hela mitt besatta plockande med musik till årets nostalgikalender inte varit vemodig en sekund och för mitt liv inte längtat tillbaka!
Det har varit mycket: "Åh, den!" "Och den där, ja!" "Och den också!" "Men herregud hur man såg ut!" och "Ja, just det, så där var det ju!"
Glada återseenden och en mängd olika stämningar som kommit tillbaka lika starka som då.
En trevlig utflykt i ett turisttåg, en guidad tur tillbaka i det förgågna men sätt för guds skull inte av mig någonstans utefter vägen, jag vill hem igen!
Hem till nuet.
För jag är inte sådan att jag önskar att jag kunde leva om mitt liv, jag funderar inte mycket på om jag skulle göra vissa saker annorlunda om jag fick chansen, för det är ju klart att jag skulle ( man lever ju och lär) men det får jag ju inte så det är liksom ingen idé att fundera på det.
Min bästa tid är nu och livet är något som pågår, det går inte på repeat (Oj, det där måste vara någon floskel jag har hittat bland citaten i min jobbkalender!)
Live is life, för att citera ännu en låt som inte kom med i min möjligen väl upphausade nostalgikalender.
I morgon kör vi!



måndag, november 26, 2012

Nostalgikalendern 2012: Uppladdningen

Nu drar det ihop sig. Nedräkningen har börjat. Det är strax dags för årets Nostalgikalender.

När det gäller bloggande brukar man ju ofta ondgöra sig för att folk lämnar ut sig själva på ett nästan självförnedrande sätt. Jag vill varna er som är känsliga för sådant, för under den här Nostalgikalendern kommer jag att överskrida dessa gränser en del, det känner jag på mig.

Förra julen bestod Nostalgikalendern av slumpmässigt valda klipp från TV-program från "förr". Redan i slutet av den kom jag på att nästa kalender skulle handla om musik. Tanken på detta gjorde mig så exalterad att jag hade lite svårt att avhålla mig från att börja snickra på årets kalender redan i januari. Nu lyckades jag lägga band på mig till i början av september.
Så denna kalender är inte lika slumpmässig som den tidigare utan en mycket genomarbetad historia, ska ni veta.

Vi kommer att röra oss i 80-talet, kanske glida lite lätt in över gränsen på 90-talet emellanåt.
För att välja ut vilken musik som spelas i kalendern gjorde jag en så kallad hundralista över låtar som jag fick i mitt huvud. Sedan började jag leta efter de här låtarna på YouTube och då dök det upp andra som jag hade glömt så till slut blev det hundratrettio låtar på min hundralista.
Efter mycken vånda valde jag ut 24 stycken och bestämde i vilken ordning de skulle komma. Detta skrev jag ned i min anteckningsbok och sedan struntade jag i den listan och gjorde något helt annat. Nästan.

Det är många låtar som borde varit med men som inte fick plats. Men det blir väl jul igen, antar jag, det finns statistik som tyder på det.

Den mest nostalgityngda av alla låtar från den här perioden är inte med, just därför att den är så typiskt nostalgityngd. Men jag spelar den här istället, som lite uppladdning.



torsdag, november 22, 2012

Pynt

Mina grannar har börjat julpynta sin balkong. Än har inte den meterhöga trädgårdstomten gjort entré men de har köpt en ny lykta. Det är en lykta i gammaldag modell, typ gatlykta från gasljustiden. Inne i lyktan sitter en lampa som ömsom blinkar blå, ömsom röd, ömsom grön.
En gång hade de en stor plastsvan på balkongen.
Jag gillar mina grannars smak.
Har man en lifesize plastsvan på balkongen har man inte det för att man vill följa en trend, en inredningsnorm (ljust & fräscht, minimlalism osv). Man tänker inte: "Det ska ju vara lifesize plastsvanar nu, så det är väl bäst att vi också skaffar en."
Har man en plastsvan på balkongen är det för att man tycker att det är snyggt med plastsvanar. Och det gillar jag! Man har valt själv! Heder åt mina grannar!

Själv är jag inte någon julmänniska. Det är för mycket normer att leva upp till och jag räcker aldrig till. Det jag ser mest fram emot den här julen är att sjösätta min nostalgikalender här på bloggen. Häng med, säger jag bara!
Nära och kära kan jag umgås med under mer avslappnade former under resten av året. Det är därför jag inte ser fram emot det särskilt inför julen.

tisdag, november 20, 2012

Skräckinjagande positiva händelser

Jag måste vara utsatt för någon ....förföljelse av något slag. Det är min bredbandsleverantör som förföljer mig. Kanske borde jag inte ens skriva om det här ... kanske kommer något hemskt att drabba mig i och med att detta inlägg publicerats.
Jag har mobilt bredband. För några veckor sedan plingade det till och jag fick ett meddelande på min uppkoppling att min försändelse hade skickats från bredbandsleverentören. Eftersom jag inte beställt något blev jag genast på min vakt.
Några dagar senare fick jag ett brev från leverentören att man bestämt sig för att uppgradera mitt bredband och ge mig ett 4G-modem utan extra kostnad. Modemet fanns att hämta på posten (läs: ICA)
"Herregud, de är ute efter mig!" tänkte jag. Ändå gick jag på darrande ben och hämtade ut modemet men såg noga till att ingen förföljde mig på vägen hem. Mot bättre vetande installerade jag det nya modemet som faktiskt trasslade lite i början men nu fungerar utmärkt. Men det var inte över med detta.

I går fick jag ett meddelande från bredbandsleverentören att jag skulle få pengar tillbaka av dem. Det talade inte om varför. Det skulle komma ett utbetalningskort på posten.
Idag kom utbetalningskortet.
Vad menas? Varför vill de inte skinna mig? När kommer haken och i vilken form?
Jag tycker att det är otäckt!

fredag, november 16, 2012

Ett misslyckat försök till positivt tänkande.


Nu har det ju varit ett väldigt gnäll och suckande på den här bloggen ett tag och man ska ju inte sprida dåliga vibbar omkring sig. Istället ska man försöka sprida positiva energier. ”Le mot världen och världen ler mot dig!” och andra utslitna hurtiga floskler.

Och jag hade faktiskt tänkt vara lite positiv. Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett inlägg med titeln: ”Extremt positivt tänkande.” Den skulle handla om hur man kan se ett datorhaveri, där datorn plötsligt bestämmer sig för att återställa sig själv till samma läge som den hade när den köptes och därmed radera allt som installerats, uppdaterats och sparats på den sedan dess, som något positivt. Hur man kan se det som att man fått en ny och fräsch dator.
En förutsättning för att man ska se det på det här viset är att man har haft problem med datorn en tid och själv funderat på att göra en liknande återställning men inte kommit till skott, samt att man är närmast manisk när det gäller att spara bilder och annat arbete på externa hårddiskar och USB-minnen. Jag hade alla dessa förutsättningar så jag var alltså ganska positiv till det här datordebaclet på ett mycket atypiskt vis.

Men innan jag hade hunnit skriva detta inlägg började internetuppkopplingen trassla så jag inte kom åt bloggen över huvud taget och eftersom svärandet över detta fullständigt tagit musten ur mig så är jag nu lika sur och depressiv som jag var från början.

söndag, november 11, 2012

Vitt


För att kanske något gottgöra för den negativa stämning jag spred omkring mig i och med mitt förra inlägg så kommer här en annan dikt. Jag skrev den vid nyåret, som ju är en tidpunkt då jag är på ett betydligt mer poitivt humör, fylld av framtidstro.
 

Vitt 


Snön ligger ny och obeträdd

Snön ligger ny, jag är inte rädd

Snön ligger ny och allt är vitt

mitt steg är fritt

 
Snön ligger ny och allt kan bli

Den som tar språnget är i språnget fri

Snön ligger ny och allt är vitt

mitt steg är mitt
 

Snön ligger ny och allt är rent

väntar jag längre blir det försent

Jag väljer en riktning och tar ett kliv

och mönstret i snön ser ut som ett liv

 

fredag, november 09, 2012

Svart

Jag vet att man inte ska sprida negativa stämningar. Man ska istället vara positiv och komma med glada uppmuntrande tillrop. Men ska sanningen fram så är glada och positiva tillrop, till exempel i form av ett käckt kort med texten "En ny morgon föds och jag får vara med!" bland det värsta jag vet. Jag tycker inte om det någon tid på dygnet och skulle någon komma och säga det till mig vid sextiden på morgonen så kan jag inte lova att jag låter bli att slå hen på käften.

Så istället för att komma med något käckt i stil med att "Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen!" så ägnade jag en sömnlös natt åt att riktigt frossa i mörker- och depressionsrimmande. Resultatet blev nedan dikt. Om ni orkar kan ni läsa dikten och frossa med mig, annars är det okej om ni låter bli. För det är nu det avgörs hur mycket svart ni tål:


Svart


November suger in oss i sitt svarta hål

Det är nu det avgörs hur mycket svart vi tål

Allt som strålar hålls tillbaka & inget ljus släpps ut

Inget syre finns att andas för det har tagit slut

Det krävs enorma krafter att släpa fram sin kropp

medan själen helt förtvinar i ett utdraget förlopp

 

När allt blod har frusit blir kroppen tom & stum,

den pressas hårt mot marken & blir missbildad & krum

Det är att vara utplånad & ändå finnas till

när själen dör till slut, för att den inget vill

November suger viljan in i sitt svarta hål

Det är nu det avgörs hur mycket svart vi tål

 

Man ligger tryckt mot marken & flämtar efter ljus

men allt som känns mot ansiktet är markens kalla grus

Det pressar på från svärtan & trycket blir för hårt

Att härda ut i mörkret blir mycket, mycket svårt

När munnarna har stelnat i ett imploderat vrål

har november sugit in oss i sitt svarta hål

 

 

 

torsdag, november 08, 2012

Förtydligande

Känner att jag behöver förtydliga mig en aning:

Naturligtvis får man köpa hur många hus man VILL.
Man får bygga hur många soldäck man VILL.
VILL man skaffa 2,5 barn, så gör det.
Men se för gud skull till att du gör det för att du VILL det, inte för att man SKA det.

Att jag tog just exemplet med husköp är att jag själv har konstaterat att jag inte köpa hus. Ett av många skäl till det är att jag tycker att det är fullkomligt outhärdligt att dammsuga en tvårumslägenhet.

onsdag, november 07, 2012

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

.(.. och det handlar inte om Jeanette Wintersons bok.)

Men det där skulle ju jag också skriva om! Tänkte jag när jag läste Neoh :s blogg, där det så klokt stod:

ifrågasätt allt, tycker jag. fast det vet du ju redan. ifrågasätt A-L-L-T, rubbet, och då speciellt sånt som du eller andra tar för givet. ifrågasätt dig själv och motivera för dig själv varför du vill göra som du gör, och när du hittar rätt så hittar du rätt, oavsett om det är så ”alla andra” gör eller inte. det är ingen som kommer att tacka dig sen för att du har rättat dig i ledet och levt ett liv som du inte ville leva.

Jag tycker att vi har en tendens att hellre vara normala än lyckliga över lag. Det handlar inte bara om vad det ska vara för kön på den vi ska leva med, utan när det gäller alla möjliga val här i livet.
Till exempel förväntas man köpa hus vid en viss period i livet, så alltså köper många ett hus utan att fundera så mycket om det är rätt beslut för just dem.
Helst ska man ju renovera huset själv och bygga veranda, eller kanske ännu hellre ett soldäck (Är det inte det det ska vara nu?). Och eftersom många egentligen varken kan eller vill renovera så kan produktionsbolagen göra en tv-serie som heter Arga Snickarn. Arga Snickarn är en direkt konsekvens av att folk hellre är normala än lyckliga.
Och det är bara ett exempel.

Över huvud taget tänker folk betydligt oftare att "man borde", "man ska ju" istället för att tänka
"Det här VILL JAG!"
Men det går bara att lura sig själv till en viss gräns. Förr eller senare upptäcker du att det är ingen som tackar dig som Neoh så riktigt skriver. Du vinner inga priser i välanpassning. Då står du där inmålad i ett hörn och är väldigt normal men inte så lycklig.
Och vi kan faktiskt välja på ganska så många punkter här i livet.

lördag, november 03, 2012

Det går att leva med sin kod



November. Då är det dags för Jan Johansson och Visa från Utanmyra. För att härda ut. För att härda ut i gråvädret och i den tredje förkylningen på mindre än en månda.
Det är något så där svenskt och lutherskt "bit ihop och härda ut" över den musiken. Och det är så vackert.
Nu är jag väl inte så mycket för det förhållningssättet över huvud taget, jag tycker nog att man ska försöka göra sin situation så bra man kan. Men allt det där som är som inte går att göra något åt. Som i sinnesrobönen:

 Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod till att förändra de saker jag kan
och förstånd att förstå skillnaden.

Visa från Utanmyra i Jan Johanssons version handlar om att acceptera det jag inte kan förändra.

I Mobergs Raskens (Jag har faktiskt inte läst boken än, bara sett filmen. Det är pinsamt men sant. )  önskar Ida, Raskens fru, sig en dotter men hela tiden föder hon pojkar. Ganska många pojkar. Dottern får Rasken istället med vänsterprasslet Anna. I slutscenen är Rasken död och Ida bjuder in Anna, som hon av naturliga skäl avskytt i alla år, och hennes dotter att smaka på begravningskakorna. Jag tycker att det är så vackert. Hon har accepterat det hon inte kan förändra, förlikat sig med sin lott, som Robert och Kristina i Utvandrar-serien. Och då får de något slagt frid. (Typ, "Frid i själen och annat yogasnack:")

Det är som Tomas Tranströmer skriver i dikten Efter en lång torka: "Det går att leva med sin kod."
Och det känns ju tryckt på något sätt. Jag litar på Tranströmer, säger han att det går så går det.
Det går att leva med sin kod, betyder i min tolkning att det går att leva med sitt öde, med den sifferkod som den store guden programmerade oss med en gång i tiden. Det där som man inte kan förändra.
Jag tror ändå att hen i mitt fall dröjde länge med fingret över den siffran som hade betytt Bourgogne innan hen till slut, av någon outgrundlig anledning, bestämde sig för att trycka ned siffran för Sverige... Det mörka, kallhålet Sverige.
Men det gäller ju att ha mod att förändra det man kan också.



onsdag, oktober 31, 2012

Mindfullness - yes!

I söndagskväll upplevde jag alltså 30 minuter mindfullness-yoga. Eller gjorde i alla fall ett tappert försök.
Vi var väl cirka åtta stycken som låg utspridda på mattor på golvet, några av oss under filtar. Sedan var det "bara" att koncentrera sig. På andningen och på att spänna vissa muskelgrupper och slappna av. Djupa andetag.
Jag kan väl inte säga att det gick så där jättebra, det där att inte tänka på något annat än andningen, menar jag. Tankarna for iväg åt alla möjliga håll naturligtvis. Bland annat funderade jag på hur jag skulle beskriva den här upplevelsen på bloggen! Men sådana vilsegågna tankar skulle man acceptera och sedan släppa iväg som moln. Sa instruktören. Det gick så där.
 
Men ändå kände jag mig märkvärdigt ren inombords när jag gick därifrån och fortsatte att andas djupa, lugna andetag resten av kvällen. Det var precis så där som jag vill att det ska vara. Det var en-kula-i-taget-känslan. Tanken ren och klar. Just ren.
 
Och det där med koncentrationen är ju något som man skulle kunna träna upp. Så varför finns det då inte ett sådant där mindfullness pass varje söndagkväll? Söndagar är ju en så lämplig tid att ladda om på, tycker jag.
Det är ju klart att det här skulle man kunna göra hemma, lägga sig under en filt på golvet och andas kräver ju inte några dyra gymmedlemskap och spegelsalar. Inte egentligen.
Det är bara det att för mig blir det inte av. Är jag hemma är det alltid något annat som får gå före. Och skulle jag faktiskt ta mig tid att lägga mig ned och försöka fokusera, eller meditera, så kan jag väl ge mig den på att telefonen ringer, eller att någon tittar på V75 i ett närliggande rum. (och V75, förstår ni mina vänner, är ett program som man av någon anledning måste titta på med extra hög volym. Jag tror att det är större chans att det raden går in om det dånar ut i hela fastigheten, någon annan orsak kan åtminstone inte jag se.) Fast det där med störningsmomenten är väl bara bortförklaringar. Jag får inte till det, så enkelt är det.
Sedan tror jag väl inte att det är riktigt möjligt, eller ens önskvärt, att gå runt och vara mindfull precis hela tiden. Det är stor risk att man blir galen av det  i slutändan. Om inte annat eftersom det är skillnad på Nu och Nu, som jag har skrivit om tidigare.
 
Men så där en 30 minuter varje söndagskväll tror jag att vore är riktigt välgörande.

tisdag, oktober 23, 2012

Mindfullness - Nu jävlar!

Det stundar yogadag på mitt gym. Ett av passen heter Mindfullness.
Mindfullness, detta fenomen som jag har skrivit om och raljerat över och snöat in på, utan att egentligen veta riktigt vad det är.

Mindfullness är att uppmärksamma verkligheten, nuet och andra människor genom en stark sinnesnärvaro. Står det i tidningen Skriva nr 6 2012.
Jaha.
Det är väl dags att jag tar reda på vad det är jag rajljerar om, kanske. Att äntligen uppleva den där mindfullnessen i verkligheten. (...uppmärksamma [...] andra människor genom en stark sinnesnärvaro. Gud, tänk om man måste röra vid främmande människor!)

Nå, friskt vågat! Jag tänkte anmäla mig till det där passet. Det verkade en smula komplicerat att boka över nätet, jag trodde mig sakna både användarnamn och lösenord, så jag ringde helt enkelt upp gymmet och frågade om det inte gick att boka över telefon. Det gjorde det inte.
- Du bokar på nätet som vanligt! sa ynglingen i andra ändan av luren.
- Hur då som vanligt? Jag har har aldrig bokat pass förr och har inget lösenord.
- Du fyller i mailadress och sedan månad och dag.
- Vilken månad och dag? frågade jag dumt.
- När du är född.
- Aha.
När jag nu ändå hade gjort klart att jag var lite korkad kunde jag ju fortsätta så jag frågade:
- Vad är det för någonting egentligen? Måste jag stå på huvudet?
- Nja..., svarade Ynglingen. Det är nog inte så svårt. Det är frid i själen och annat sådan där yogasnack.

Frid i själen. Det är ju inte så svårt.
Och i helgen smäller det. Då ska jag få frid i själen. Femtio kronor kostar det och det skänks till en cancerfond. Jag uppfattade inte riktigt till vilken cancerfond men jag är stark motståndare till alla typer av cancer så det är kanske inte så viktigt.

Inte lyckades jag logga in och boka på nätet i första försöket heller. Vi var inte överens om månad och dag datorn och jag. Jag fick beställa ett nytt lösen. Kände bara irritation i själen när jag bokat klart. Men det kommer ju som sagt att gå över i helgen.

måndag, oktober 22, 2012

Är det gud eller satan?

...sjöng Rickard Wolff för några år sedan, och jag undrade det samma när jag gick in på YouTube och hittade nedan mastodontklipp i "Rekommenderas"-listan. Och som sagt, vem är det egentligen som rekommenderar? Är det gud eller satan som, efter vad jag skrev igår, tycker att jag behöver lyssna på tio timmars regn!
Men jag delar gärna med mig, så om ni inte har fått nog så...varsågoda:


söndag, oktober 21, 2012

Detta är endast ett ögonblick

detta är endast ett ögonblick
men vet att ett annat
skall genomborra
dig med en plötslig smärtfylld glädje


TS Eliott

Veckans "dikt" - eller fras - hittade jag hos Bokmania som skriver om Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? (Som jag verkligen måste läsa snart!) Jag har alltså inte läst den i sitt originalsammanhang men kände inte att det var något som borde hindra mig att använda den här. Det passar ju in i resonemanget kring detta att leva i Nuet, om mindfullness; att uppleva ögonblicket fullt ut med alla sina sinnen och det ena med det andra.
För det finns ju Nu:n som det kanske inte är så tillrådigt att uppleva så där fullt ut, Nu:n som, om du bara upplevde dem med hela din kropp och ditt sinne utan en tanke på ett Sen, skulle få dig att gå under. Nu:n när det är absolut livsviktigt att minnas att ett annat skall genomborra dig med en plötslig smärtfylld glädje, att ett Sen ska komma och bli ett annat Nu en annan sorts Nu.
Det gäller bara att kunna skilja det ena Nu:et från det andra. Att urskilja vilket man ska dröja vid och vilka man ska lämna, och vilka positiva möjligheter man kan suga ut ur det aktuella Nu:et.

I går befann jag mig i ett mycket långt och utdraget Nu, sittande, tokförkyld i en bil, tur och retur Norrköping - Örebro. Det hällregnade hela tiden. Jag tänkte på Arvo Pärt, vars musik jag ofta tycker liknar regn. Det var ett helt annat regn utanför bilen. Ett helt annat.
Därmed inte sagt att Nu:et i bilen inte var ett sådant Nu som man går under i om man upplever det fullt ut med alla sina sinnen, det är inte den typen av Nu:n jag tänker på då, inte alls.
Bilnuet var mer ett Nu i vilket man bör försöka finna Arvo Pärt.


onsdag, oktober 17, 2012

På biblioteket

Jag fick just veta - jag hoppas att det inte är sant, men uppgiften kommer från en vanligtvis tillförlitlig person som jobbar på bibliotek:
Om en bok inte efterfrågas på ett år, gallras boken bort.
Men i så fall är ju hela poängen med biblioteken borta.
Att man plötsligt kommer på att den där gamla boken behöver jag läsa. Man har inte tänkt på det, men tagit för givet att vid behov finns den på bibblan. Har känt sig trygg i förvissningen om att den finns på bibblan.
Och så visar det sig att ingen har frågat efter boken det senaste året och den är bortgallrad.
Sorg i så fall, vrede och sorg, raseri.


Ovan är saxat från Bodil Malmstens blogg och jag kan bara hålla med. Jag får en sådan där skräcknervös kramp i magen vid blotta tanken. På mitt bibliotek bidrar jag visserligen stort för att sätta stopp för det här eftersom nästan alla böcker jag lånar av någon anledning står i magasinet. Men det känns ändå oöverstigligt tungt att vara tvungen att hinna låna hem hela magasinet på bara ett år för att rädda det.

Magasinet på "mitt" bibliotek är ett öppet magasin där man får gå ned och hämta böckerna själv. Sist jag var där satt det ett gäng ungdomar nere i magasinet och hängde och lät. Och plötsligt förvandlades min runda potatisnäsa till en mycket spetsig och vass näsa, jag fick en stram knut i nacken och ett snörpigt drag kring munnen. Glasögonen ramlar ner en bit näsan, men där sitter de ju i och för sig alltid.
"Man får ju oroa sig för hur det ska gå med alla fina gamla tidningslägg som ligger här nere om det ska drälla en massa ungdomar här," tänker den där nya vassnästa människan. "Det borde inte vara tillåtet att gå ned här om man inte ska studera någonting."
Jag tycker att det är synd att biblioteket har förvandlats till något slags uppehållsrum där folk gastar till varandra i mobiltelefon och ungar skriker överallt och klättrar runt i leksakstält. Kanske kan jag tänka mig att tillåta ungarna att ha en avdelning med sagoböcker och lite spel och så där, men på en annan våning än det övriga biblioteket.
Det övriga biblioteket ska vara mobilfritt och en fristad för oss kufar.


På väg upp från magasinet läste jag på ett anslag att man numera skulle kontakta personalen för att få böckerna chippade innan man lånade dem om man hade hämtat dem från magasinet. Alltså stegade jag fram till en utlåningsdisk, de finns fortfarande kvar några enstaka, och när biblioteksassistenten bakom disken efter ett långt utdraget ointresse behagade ta notis om mig berättade jag väluppfostrat att jag hade hämtat böckerna ur magasinet och ville låna dem.
"Ska jag chippa dem?" assistenten tittade frågande på mig.
"Ja, det stod ju så." sa jag torrt. Jag önskar att jag hade sagt något mer dräpande som att "Inte fan vet jag, jag vet inte ens vad chippa är!" eller att "Det borde väl du veta bättre du jobbar ju här". Men jag är ju som sagt väluppfostrad.
Vi kom i alla fall överens om att hon skulle chippa dem. Hon gick iväg och gjorde detta.
"Och nu går vi och lånar dem." hon travade iväg med böckerna till en utlåningsappart där låntagarna själva ska registrera sina lån.
"Det där kan jag göra själv" sa jag, men jag pratade tydligen alldeles för lågt, för hon verkade inte ha uppfattat att jag sa något.
Framme vid maskinen stod det redan en man och rev sig i huvudet. Med mina böcker i ett fast grepp under armen börjar assistenten att mycket omständligt att förklara för mannen hur han skulle göra för att låna. Efter att ha lyssnat på detta en stund sträckte jag mig efter mina böcker och sa att jag kunde ta böckerna och låna dem i apparaten som var ledig. Tydligen pratade jag fortfarande alldeles för lågt.
Till slut blev vi äntligen av med karln och kunde börja låna mina böcker. Assistenten envisades med att lägga alla böckerna under scanningen på en gång istället för att ta dem en och en för "det skulle gå". Det var bara det att då var vi tvugna att kontrollera att varje bok verkligen hade blivit inregistrerad, så det hela tog dubbelt så lång tid som om man hade lagt dem där en och en från början. Jag lånade tio böcker. Vid det här laget hade jag slutat att prata med assitenten över huvud taget. Hon fick ett kort tack när hela den jävla proceduren var genomliden och jag slet åt mig böckerna och mascherade därifrån.
"Bibliotek är ett jävla tillhåll!" tänkte jag irriterat och snörpte snipigt på munnen. Den strama knuten vippade ilsket i nacken, min spetsiga näsa skulle ha kunnat sticka hål på en betongvägg.

måndag, oktober 08, 2012

Mera mindfullness

För några månader sedan berättade jag om mina tankar och känslor vid planterandet av blommor på altanen. Vill man uppdatera sig kring detta kan man göra det här.
Nu kan jag meddela att samma, numera utblommade plantjävlar är uppdragna ur sina förbannade krukor och komposterade.
De förbannade krukorna är paketerade i svarta soppåsjävlar och inställda i sitt förbannade hörn i skydd för den förbannade vintern.

Den här gången arbetade P och jag sida vid sida ute på altanen och jag var arg hela tiden. Men jag höll god min. Åtminstone tyckte jag det själv. Vi plockade till och med ihop ett gäng uttjänta och trasiga keramikkruksjävlar och for i soligt samförstånd iväg med dem till tippen och tömde dem i avsedd container.

Mitt goda uppförande höll i sig ända tills jag kom ut ur duschen och tappade en alldeles ny burk hudkräm i golvet. Burken splittrades och hudkrämsjäveln spred sig över hela det förbannade badrummet.
Svärande och, enligt P skrikande, torkade jag hela det jävla badrumsgolvet och varje hörn och förbannat skrymsle rent från den jävla hudkrämen, körde en extra jävla tvättmaskin med badrumsmattshelvetet också.
Fy fan!

I kväll har jag dammsugit. Det är det absolut värsta hushållsarbete jag vet så jag tänker inte berätta vilka eder som gick genom mitt huvud medan jag höll på för då slocknar Internet.

Men jag säger Mindfullness: Pah! Ro och fokus att vara i nuet: Pah! Kreativt glädjepirr: Pah, pah och åter pah!

lördag, oktober 06, 2012

Att hantera kulor och brus


Det här att vara ute på resa har en rent tjällossnande inverkan på mitt huvud. Jag har skrivit om detta förut. Nya idéer rasar in i huvudet som ett brusande, nya tankegångar och lösningar.
Det är härligt att få idéer, att känna hur det rör sig i huvudet får det att börja spritta i kroppen och det är svårt att ligga stilla på i sin solstol. Jag måste börja skissa i ett block eller gå och simma en stund, bara för att det pirrar på det där glada, brusande sättet i så att jag helt enkelt måste göra något. Helst skulle jag vilja ställa mig upp och bara hoppa omkring av glädje över vår hjärnans förunderliga förmåga, men det skulle nog väcka lite för mycket uppmärksamhet för att jag skulle känna mig helt bekväm.

Och sedan kommer vi hem igen, det kommer saker emellan och plötsligt har det gått flera veckor:

dagarna smyger sig osedda bort på lätta fötter
men du återvänder ständigt till labyrinten utan nåd
(Erik Lindegren)

Det är lätt att gå vilse i den där labyrinten utan nåd och så blir de där idéerna aldrig realiserade.
Jag vill inte alls hoppa omkring längre utan ligger tung som sten på marken. Det är därför jag brukar trilla ned i postsemesterdepressioner när jag kommer hem från en resa. Det är så svårt att behålla den där mentala, kreativa rörligheten när man kommit hem, så lätt att stelna i de gamla mönstren igen. Det är deprimerande att det är så.

Men nu har jag faktiskt kommit igång.

För ett tag sedan började jag en kurs på nätet för författarcoachen Ann Ljungberg.  Kursen heter  Produktiv författare och jag började gå den för att jag ville få lite mer gjort, lite mer skrivet och färdigt.
Jag är inte intresserad av att lägga den pressen och det måstet på mitt skrivande att jag ska producera för att försörja mig på det, det är inte det jag är ute efter har jag kommit fram till. Men det vore ändå roligt att färdigställa mera, att komma någonstans med det, få lite inspiration och flyt. Lite struktur. Och lyckas med detta att bara vara i nuet i skrivandet. Hitta det där lugnet och fokuset (om det nu går att prata om fokus i bestämd form) som jag är ute efter i själva livet också i skrivandet.
Och jag har faktiskt kommit igång. Kommit igång så till den grad att jag inte riktigt hinner med själva kursen.

Jag har hittat rytmen. Hittat rätt mängd och rätt sorts distraherande brus i bakgrunden, som liksam fäster okoncentrationen vid en bestämd punkt, koncentrerar den. Hittat en planering som fungerar. Och lyckats ägna mig åt ett av alla projekt jag har liggande, åt gången. En kula i taget även här.
Och det pirrar på det glada brusande sättet när jag sitter här och jobbar, hela tiden småhoppande.

måndag, oktober 01, 2012

En kula i taget


Utanför Lindos Market som låg mitt emot vårt hotell på Rhodos stod en vit van större delen av dagen. Den tillhörde en av affärsinnehavarna, den fruktansvarige efter vad det verkade. Han var en äldre man med stor mage under en ljusblå skjorta. Under större delen av dagen satt han i bakluckan av bilen och slängde med ett radband. Framåt kvällen kunde det hända att han reste sig och flyttade persikor från en låda till en annan. Men större delen av dagen satt han alltså i bakluckan av sin bil. Satt där och satt och verkade vara nöjd med detta. Liksom det där paret utanför muslimska biblioteket.

Jag köpte ett sådant där radband i en kiosk vid en av portarna till Gamla stan för att det skulle påminna mig om det där lugnet, den där förmågan att bara vara där man är, på en plats i taget, sitta där man sitter. För att jag skulle kunna ta på den känslan. Jag vill öva på det där.
Nu kommer jag väl aldrig att nöja mig med att bara sitt rakt upp och ned på ett ställe utan att göra något alls. Men att vara på en plats i taget, koncentrera sig på en sak i taget, ta en kula i bandet i taget.
Det borde väl gå att lära sig?



lördag, september 29, 2012

Jag åker en gång till

Nu är det snart två veckor sedan vi kom hem från Rhodos. Då kändes det som om vi hade varit borta länge. Nu käns det som om vi inte har varit borta över huvud taget.
Den där Tiden blir jag aldrig vän med.
Jag gör vad jag kan för att upplösa honom och reser i tanken med bloggens hjälp en gång till:

Och sjunker strax innan midnatt söndagen den 2 september ner på den hårda sängen i rum 524 på hotell Constantin i Rhodos stad. Där står en flaska mousserande vin i en kylare som välkomstpresent från hotellet. Vi avnjuter den och den fantastiska utsikten ute på balkongen i den varmfuktiga natten.
 
 
 
Några kvällar senare sitter vi på samma balkong och njuter istället av musik från teatern nere till vänster på bilden. Det kan man göra i klippet nedan också, om man verkligen vill.
 
 
 
I pausen öppnas dörrarna även för folk utan biljett och vi går ned och lyssnar på slutet av konserten med blåsorkester, kör och tre olika solister, på plats. Bland annat får vi lyssna på en variant av den här. Men utan Sarah Brightman. Det är två ungdomar som är solister istället och lika bra är det för jag är lite rädd för Sarah Brightman.
 
 
Vid den här poolen ligger jag sedan och duger och läser god litteratur ostört i timmar medan en stressad, panterlik kattmamma springer fram och tillbaka med stora fiskbitar i munnen till sina ungar. Vill man veta exakt vad jag läser kan man klicka här.
 
I den mån det finns någon struktur och något upplägg på den här resan så är det: varannan dag vid poolen och varannan dag någon slags aktivitet, och sedan kvällsbadet i havet naturligtvis. Nu använder vi inte ordet aktivitet eftersom det ordet låter så... krävande men här följer några exempel på vad vi ägnar oss åt de dagar som inte är pooldagar:
 

Marknaden på Vyronos

 
 
Jag älskar matmarknader, för dofterna, färgerna, försäljarna som hojtar ut sina erbjudanden och de små tanterna med sina dramatenvagnar i stålnät. Är det någonstans jag skulle kunna förköpa mig ordentligt är det matmarknader, men nu kan man ju bara inte köpa fisk när man bor på hotell. Egentligen kan jag inte köpa fisk annars heller eftersom jag inte vet vad jag ska göra med den.
 
 
 
På torsdagar är det marknad på Vyronos vid Diagoras stadium och då är vi där. Det doftar fisk, melon och tomat. Tanter med stabbiga åderbrocksben fyller sina dramatenvagnar, gubbar packar sina mopeder fulla med grönsakspåsar. Stekos från grillvagnen ligger tjockt i ena änden av marknaden och en liten man drar en kaffevagn genom marknaden och säljer kaffe som han blandar med något okänt med hjälp av en elvisp som ser ut som en skruvmejsel. 
 
 

Promenader i Gamla staden

Efter att ha vandrat fram och tillbaka på matmarknaden en stund tar vi oss förbi klädeshandlarna, över vallgraven och in i Gamla stan. Här vilar vi en stund på bänken utanför ett pensionat där det brukar sitta ett gäng tanter och högljutt lösa världsproblemen. Just idag sitter de inte utanför pensionatet utan innomhus, men vi hör dem lika bra för det. 
 

  

 
 

 


Näst efter matmarknader älskar jag att irra runt i gränderna i Rhodos gamla stad.
 

 
 
Det är inte större än att man kan tillåta sig att gå vilse, förr eller senare kommer man ut och kan följa strandpromenaden hem till hotellet. Den här gången stötter vi i våra irrfärder på synogogan och Rhodos judiska museum där vi hälsas välkomna av en man med ett nummer intatuerat på insidan av underarmen. Det är första gången jag träffar en människa som har suttit i koncentrationsläger och de där siffrorna satte många tankar och känslor i rörelse. De är utan tvekan det starkaste minnet jag tar med mig ut från synagogan och hem från Rhodos.
 
En av mina favoritoaser i Gamla stan är annars gården utanför det muslimska biblioteket . I ett hus bredvid biblioteket bor ett par som verkar ha som uppgift att se till biblioteket och planteringarna på gården. Främst sitter de i frid och ro på sin altan och betraktar strömmen av turister som kommer och går. Jag är mer intresserad av de här människorna än av själva biblioteket. Det är av dem jag har något viktigt att lära mig. Det är deras lugn jag är ute efter. Att bara kunna sitta på det där sättet utan att, vad det förefaller åtminstone, inom sig vara på väg någon annanstans,  utan att ligga lite före sitt fysiska jag. Att vara utan det där som ständigt håller på inom mig med långa, malande genomgångar av vad jag ska göra sen och sen och sen. Att bara vara där jag är, utan att göra någonting, bara betrakta och vara nöjd med det. Det vill jag lära mig.
 


 Biltur

Servitören på restaurang Diverso som ligger granne med hotellet, är en äldre man som inte har råd att gå i pension på grund av den ekonomiska krisen. Han berättar hur han kom från Athen till Rhodos på semester för 42 år sedan och åkte till Lindos på sin moped. Efter två veckor där var pengarna slut och han var tvungen att åka hemma igen. Sista kvällen frågade ägaren på restaurangen där han brukade äta varför han såg så ledsen ut.
- Mina pengar är slut och i morgon åker jag hem men jag skulle vilja stanna här för evigt, hade vår servitör svarat.
- Det ordnar vi, svarade restaurangägaren. Du börjar jobba hos mig i morgon.
Sedan hade han bott i Lindos i åtta år. Hans fru är från Lindos och tillsammans har de en dotter. När dottern föddes vägde hon bara ett kilo och fick åka ambulansflyg till Athen. Efter detta förlorade frun två barn men dottern lever, är nu 37 år och har tre egna barn, två flickor och en pojke. Hon har studerat i London och undervisar i engelsk litteratur på Rhodos universitet. Hela detta levnadsöde får vi oss serverat på fem minuter medan vi väntar på lunchen.
- Lindos is paradise! säger servitören och kysser sina fingrar. Ni måste åka dit innan ni åker hem!
 
 
 
Så några dagar senare hyr vi en bil och åker dit. Och visst är det vackert med sin borg och sina vita hus och det gnistrande blågröna vattnet, visst är det, men jag får ändå en lätt klaustrofobisk känsla, det ligger så isolerat, så mitt ute i ingenstans i detta torra, ökenlika landskap. Så för evigt vill jag faktiskt inte stanna.
 
 
 
Istället fortsätter vi på vindlande vägar inåt land, genom olivodlingar och skogsbrandshärjdade områden; områden med kolnade meterhöga stubbar och djupa fåror i marken efter uttorkade floder.  Vi avslutar turen vid Epta Piges , där sju källor rinner samman till en sjö och den största attraktionen verkar vara att fotograferas med en stor boaorm som bor i souvenirbutiken.  
 
 
 
 
Vi bryr oss inte om boaormen utan följer istället strömmen från källan Loutanis genom den 150 meter långa, kolmörka tunneln mot sjön. Vi går barfota i det iskalla vattnet utan att bokstavligen se handen framför oss.

 


Och här kommer vi ut, där den lilla bäcken rinner ut i sjön, även om det inte är särskilt mycket vatten i den sjön så här års.

                                                                                    - - - -

Efter det traditionella kvällsbadet i havet promenerar vi i Mandrakihamnen och köper öl och popcorn av försäljarna där. En kväll träffar vi en gammal pensionerad sjökapten vid sockeln till hjortstatyn som står där den berömda Kolossen På Rhodos skulle ha haft sin ena fot, om han nu över huvud taget har funnits. Han, kaptenen inte kolossen, har varit i Göteborg och Norrköping i tjänsten och berättar bland mycket annat att han läst en bok om vikingar. När vikingarna blivit träffade av pilar i buken under strid hade de kontrollerat att magsäcken inte blivit skadad genom att äta löksoppa, påstår kaptenen. Av löksoppa får man nämligen gaser i magen och om gasbildningen fungerade som den skulle var magsäcken ok.
- Det visste ni inte om vikingarna! säger den vithårige kaptenen förnöjt. Och det gjorde vi ju inte heller.

 
 
Många kvällar avslutas i år precis som förra året hos Vasilis, hans föräldrar och den gula katten på restaurang Vulcano. I år är Vasilis lite orolig för katten eftersom den har fått löss.
- Jag har sprejat den två gånger men sedan går den och lägger sig på smutsiga ställen, säger Vasilis och himlar sig.
Katten själv verkar inte ha särskilt ont av sitt lopproblem utan kråmar sig fjäskande vid Vasilis fötter. Vasilis bär ut stora bitar fläskkotlett åt den och den nosar noggrant på varje milimeter av maten innan den ratar den och förorättat går tvärs över vägen och lägger sig på taket till grannhotellets ägares BMW.
- Hm, säger Vasilis, det var lite peppar i såsen och det vill den inte ha. Men den kommer tillbaka om en halvtimme och ser om jag har något annat.
För egen del har jag inte en tanke på att rata något av den mat jag får av Vasilis. Hans mamma står i köket och lagar stifado, gemista, exohiko och giouvetsi som smakar ljuvligt. Jag älskar det grekiska köket. Särskilt det grekiska köket på Vulcano.
 
 
 
 

I år ser jag mig noga omkring innan jag tänder mitt ljus i kyrkan i Mandrakihamnen för att försäkra mig om att den brutala städerskan från förra året inte syns till. Det gör hon inte och mitt ljus lyser fortfarande när jag lämnar kyrkan. Vad som hände sedan kan jag naturligtvis inte svara för, men vad jag inte vet har jag heller inte ont av. Jag väljer att se det hela som ett gott omen inför hemresan.
 
 

Och under hela resan var min mystiska följeslagare Rutige Mannen vid min sida. Som vanligt.